Efter jobbet sticker jag till Scala och ser Kaki King, en konsert jag sett fram emot i SEX ÅR.
Lyssna på den här låten på Spotify.
Synecdoche, New York
Jag har fortfarande inte sett denna, men alla säger att den är bra. Charlie Kaufman har ju varit med och gjort Eternal sunshine of the spotless mind och Being John Malkovich som är två av mina favoritfilmer, så jag lär ju även se denna tjugo gånger som jag gjorde med dem.
…but does it come in 3D?
Categories: London.
Fuuuck!
Givetvis fick jag inte skriva kontrakt eftersom bankomaten sa att jag överskridit min dagliga uttagsgräns. Jag kom dit med halva beloppet (skrev fel förut, hade bara £500 på fickan) och förhoppningen om att kunna betala resten direkt över internet, men det gick inte värden med på trots att han hade ett bankkonto specifikt för hyror. Jävligt surt, men fick lite tid att umgås med mina blivande flatmates i alla fall. De verkar hur trevliga som helst, ska bli kul att lära känna dem.
Men fan alltså. Engelsk byråkrati. Hela kvällen gick åt för att värden inte accepterade resten av depositionen i form av internetbetalning. Jag la mina £500 som en holding deposit, alltså att han inte hyr ut rummet åt någon annan innan jag lyckats hosta upp resten av cashen. Kändes högst otryggt att gå runt på bakgatorna i Shoreditch med en hel hyra på fickan.
När jag kom hem fungerade inte internet, så detta skriver jag på ett plirigt pekskärmstangentbord. Min hyresvärd Paul är hemma nu i alla fall, ska se om han kan få det att funka igen.
Suck.
Categories: London.
Trubbel
Springer runt på stan med motsvarande 11 000 kronor på fickan, inga konstigheter.
Gud, kan jag inte få skriva på det här kontraktet snart?
Categories: London.
Wish me luck
Nu ska jag iväg och skriva kontrakt. Innan dess måste jag hitta ett Forex och växla in 1500 SEK och hitta en kopiator för att printa en kopia av mitt pass.
Categories: London.
Saker man behöver för att skriva lägenhetskontrakt och varför
Proof of address
England använder sig inte av personnummer som i Sverige, utan här måste man istället styrka att man bor där man bor. När man letar lägenhet vill de nästan alltid se en proof of address för att man ska kunna styrka att man bott någonstans tidigare och då gäller oftast ett kontoutdrag från banken (bank statement). Fråga inte varför, det bara är så.
Passkopia
För att kunna styrka att man är den man utger sig för att vara. Duh.
Depositionsavgift + en hyra i förskott
Vanligtvis en hyra i depositionsavgift och hyran betalas alltid i förskott.
Referens
Typ en tidigare hyresvärd som går i god för en, så man inte är en crackmissbrukande hustrumisshandlare med träskodans som största fritidsintresse.
Nu behöver det givetvis inte vara så att alla hyresvärdar ber om samtliga ovanstående punkter (särskilt inte om du bor svart), men det underlättar att ha dessa saker förberedda när man letar lägenhet. Jag har just nu problem med tre av fyra punkter eftersom mina bank statements endast skickas till adressen jag inte längre bor på, min referens är bortrest och ingen har hört något från honom på flera veckor och jag jagar just nu runt för att kunna skramla fram de återstående £100 till depositionsavgiften. Vi får la se hur det går ikväll!
Categories: London.
Finanser
Utgifter
Hyra + depositionsavgift: £952
Tillgångar
Handelsbanken: £400 (motsvarande)
HSBC allkonto: £191
HSBC sparkonto: £200
Kontanter: £140
Totalt: £931
Fuuuuuuuuuuuuuuuuuuuck!
Categories: London.
Eh
Sedan jag postade en bild på mig själv har jag snittat en tredjedel fler besökare om dagen. Varför?
Categories: London.
Middag
Så jag och Marina sågs vid Oxford Circus och hon bjöd mig på sashimi på ett mysigt litet ställe i närheten. Pappa ringde under middagen och jag saknar dem alla. Om tre veckor har jag varit här i ett halvår. I morgon ska jag skriva kontrakt, därefter blir jag kvar här i ytterligare sex månader. Minst. Det sköna med Stockholm är att det är så litet och sömnigt att man kan vara borta i ett år utan att missa något anmärkningsvärt. Sedan jag kom hem från Stockholm i slutet av februari har mitt liv varit som en dröm med nya upplevelser nästan varje dag. Alla borde prova på att bo utomlands. Det är fan ingen dans på rosor, men när det är bra är det så jävla bra. Givetvis glömde jag ge Marina laddaren till farsans Leica, så det lär jag få höra när hon åker tillbaka i morgon och träffar honom. Jag måste lista ut hur man postar något i det här landet. Jag måste även undersöka varför sex av mina beställda konsertbiljetter inte dykt upp, men i övermorgon spelar Kaki King och henne har jag åtminstone biljett till.
Categories: London.
Sunny day in Brixton
Började 8 i morse. Brixton låg öde när jag gick till tunnelbanan med Fuck Buttons i hörlurarna och solglasögon på näsan. Solglasögon i Sverige vid samma tid på morgonen hade inneburit krock med en vägg. Jag har fortfarande inte löst pengafrågan och jag vill verkligen ha behöver det där rummet till på onsdag då Ida förmodligen kommer tillbaka till England. Killarna som står nere vid Brixton station hela dagen verkar deala med det mesta, jag kanske kan sälja en njure till högstbjudande.
Efter jobbet ska jag träffa Marina en gång till innan hon åker hem till Sverige och låtsas vara intresserad av hur det gick för henne och Lina i nageltävlingen. Vi skulle ses på Oxford Street, så det blir till att ha med sig vassa armbågar.
Categories: London.
Göra stan
Min blivande hyresvärd ringde i morse. Han informerade mig om att jag skulle betala honom £950 på tisdag och passade på att fråga om jag var medveten om min ena blivande flatmates ”current situation” = att han är gay. Jag blev skitirriterad och sa att jag inte brydde mig varpå han genast ursäktade sig och sa att väldigt många britter inte är okej med sånt. Jävla u-land man bor i alltså. Nåväl, på tisdag ska jag skriva kontrakt med sex månaders bindningstid, så nu blir jag garanterat kvar här över sommaren.
Idag kom min käre vän Robin ner från Cambridge där han huserar över helgen och hälsade på mig en hel dag. Jag mötte upp honom på Liverpool Street rail station och tog honom till British Museum där han höll en lång föreläsning om pelarna från Parthenon och om vilka assholes britterna var som snodde skiten från grekerna efter att en svensk bombat sönder kåken på 1600-talet. Därefter blev det kaffe och promenad i till Hyde Park där vi latade oss i solen (that’s right Sweden, sol och plusgrader!) Vi åt på Pizza Express i Bishopsgate och gick till Rough Trade vid Brick Lane där Robin köpte tre skivor på de tio minuter vi hade på oss innan de stängde. Han var så nöjd att han bjöd mig på öl i Shoreditch innan han tog tåget tillbaka till Cambridge.
Och givetvis saknar man sina svenska kompisar lite extra nu, men London blir bara bättre och bättre.
Categories: London.
Finanskris
Okej, jag har till på tisdag att punga ut med £950 för rummet och just nu äger jag bara drygt £650. Det blir till att be brorsan sälja alla mina musikinstrument hemma i Sverige för att jag ska lyckas skrapa ihop till depositionsavgiften, buhu.
Categories: London.
Nagelmodeller
Nyss satt jag och drack rosévin ur en kaffekopp på ett hotellrum i Bethnal Green med Marina och Lina. De är här för att tävla som nagelmodell respektive nagelskulptris på någon mässa och bad mig komma förbi på ett glas. Marina visade upp sin feta vigselring, det var länge sedan jag såg så mycket bling på samma finger. Personligen skulle jag inte orka bära en så stor ring, om jag gifter mig tänker jag bara ha en enkel guldring med inskriptionen ONE RING TO RULE THEM ALL.
Categories: London.
Shoreditch nästa!
Jag blev precis uppringd av den tyska tjejen som jag var på visning hos i förrgår. Jag fick rummet, så nu flyttar jag till Shoreditch!
Categories: London.
JAG SKA ALDRIG MER DRICKA ALKOHOL JAG SKA ALDRIG MER DRICKA ALKOHOL JAG SKA ALDRIG MER DRICKA ALKOHOL JAG SKA ALDRIG MER DRICKA ALKOHOL JAG SKA ALDRIG MER DRICKA ALKOHOL JAG SKA ALDRIG MER DRICKA ALKOHOL
Vaknade med huvudet under locket på min Macbook Pro och etthundratolvtusen jjjjjjjjjj på skärmen. Tydligen hade jag ju bokat konsertbiljetter på fyllan också. Jävla skit, jag ska skaffa en usb-alkoblås så jag inte gör fler dumheter. Det är en sak att skicka fylle-sms men när jag har hela internet till hands så blir jag en direkt fara för mig själv och min privatekonomi. Jag får väl vara tacksam att det inte var typ första parkett till Lady Gurgel på Wembley eller nåt annat dåligt. En gång råkade jag fyllebuda på ett soft air gun-gevär med lasersikte på Tradera och vann auktionen. Det skickades med fem klistermärken på gevärskolven och jag skrämde skiten ur alla i kön på OKQ8 när jag hämtade ut det. Därefter användes det flitigt på förfester tills en kompis beslagtog det eftersom jag tydligen är helt fel person att äga ett projektilvapen. Nu ska jag se Johnny Flynn i alla fall, konsertvår!
Jag var ute i Camden igår med ett gäng från jobbet. Klubben var ett stall som någon byggt om till en nattklubb. Det var ungefär lika classy som det låter. Sara hade med sig Darren och Phil som jag träffade på nyår (han kom inte ihåg mig, men bjöd ändå på så många rundor att vi fick be honom lugna sig). Jag hade sugit i mig tre Red Bull energy shots på väg till klubben och dansade därefter nonstop hela natten med ett par tjejer från jobbet. På vägen hem stannade vi till på McDonald’s och storhandlade mellan två bussbyten. Medan jag knallade iväg till nattbussen till Brixton och mumsade på mina pommes frites så fick jag en konstig känsla av déjà vu, som om jag sett det här området tidigare på tv eller nåt. Trafalgar Square var det visst. Se där. Glöm sightseeing-bussen, Trafalgar Square upplevs bäst klockan fyra på natten efter en klubbkväll. Inte för att jag minns hur det såg ut eller så. Jävligt soft att knalla hem i t-shirt och skinnjacka i mars också. Okej att jag frös som en liten gris, men det gick.
Nu lyssnar jag på calypso och avnjuter frukost på sängen. Jag känner mig alltid lurad när jag dricker näskaffe ur en Starbucksmugg, det är lite som att äta bajs ur en Aladdinask. Den här dagen ska jag ägna åt att städa, jag har ett enormt diskberg på nattduksbordet och kläder som måste tvättas. Fasen vad munter jag är! Det är vår i luften och jag har haft svinkul nästan varje dag sedan jag kom hem från Sverige. Livet är en fiskdamm och jag är gammelgäddan.
Categories: London.
Johnny Flynn and the Sussex Wit @ Electric Ballroom
Fylleimpuls. Nu ska jag se Johnny Flynn på Electric Ballroom den 26 maj!
Categories: London.
Oh yeah
Såg sångaren i Bloc Party ikväll. Förstår däremot inte vad han gjorde på Proud.
Categories: London.
Camden ikväll
Ikväll blir det Lock Tavern och utgång i Camden med några från jobbet. Jag peppar, jag har inte varit i Camden på evigheter.
Categories: London.
Visningar
I förrgår började jag svara på lägenhetsannonser på Gumtree eftersom Ida kommer tillbaka till London om någon vecka. En dag senare hade jag blivit kontaktad om fyra visningar, så igår var jag på inte mindre än två visningar i Shoreditch respektive Dalston.
Den första lägenheten låg i ett höghus bakom Geffrye Museum nära Shoreditch High Street. Den beboddes av en tysk tjej och en spansk fotograf som var hur trevliga som helst. Jag gick på visningen och satte mig därefter på The Prague med ett glas öl för att vänta in tiden för den andra visningen. Jag hade fått en tid klockan 22 för lägenheten i Hackney och tog 48:an från Old Street till Amherst Road där visningen var. Huset var väldigt fräscht med en helt enorm välskött trädgård (med palmer!) och ett väl tilltaget kök. Dessvärre låg hyran på dryga £550 i månaden, vilket för närvarande är mer än jag klarar av, dessutom var alla i huset i 30-årsåldern och verkade främst vara ute efter någon jämnårig. På vägen hem var bussarna till Shoreditch inställda och jag fick vandra genom ett av Londons ruffigaste områden för att hitta en ersättningsbuss (googla på Murder Mile London!) Jag överlevde, men fick giriga blickar från förbipasserande när jag tog fram min iphone och skulle byta låt.
Idag ska jag mejla den tyska tjejen och anmäla intresse för lägenheten i Shoreditch. Den var bra på många sätt utom heltäckningsmattan. Förhoppningsvis får jag den och kan släppa det här med lägenhetsletande för ett tag framöver.
Categories: London.
Ludovico Einaudi
I morgon ger Ludovico Einaudi en gratisföreställning på London School of Econonics och eftersom konserten äger rum 15.30 så kommer jag missa den eftersom jag då är på jobbet. Jag älskar hans låtar, inte minst I Giorni som Jenny tipsade mig om för evigheter sedan, så det känns minst sagt surt. Han
Apropå pianomusik så drömde jag om Promenade Sentimentale för flera år sedan. Drömmen var i svartvitt och förlagd till samma idylliska 50-talsförort som filmen Pleasantville utspelar sig i. I långa svepande scener kunde jag se stora amerikanska bilar med kromade stötfångare glida förbi prydliga gräsmattor kantade av vita staket i eftermiddagssolen. I trädgården lekte barnen i vattenspridaren samtidigt som hemmafrun tog ut rostbiffen ur ugnen och någonstans i närheten var någon hos barberaren och klippte sig. Det intressanta var att hela drömmen var i svartvitt, precis som i filmen. När jag pluggade filmvetenskap på Stockholms universitet så var jag mer fängslad av konceptet att fånga en svunnen tidsera på bild än filmerna jag såg. Det svartvita markerade ett avståndstagande från vår moderna tid och även från verkligheten. Jag fascinerades enormt över Fritz Langs Metropolis och de enorma kulisser filmen använder sig av, på samma sätt som Max Max Ophüls romantiska Letter from an unknown woman mer känns som en kognitiv kärlekssaga än en spelfilm.
Eftersom filmerna är så gamla får jag enormt svårt att relatera till dem, men på ett positivt sätt. för mig är det som att spela upp ett minne i mitt huvud snarare än att se en film. Det är för romantiserat, för tekniskt banalt, för gammalt för att kunna nedlåtas till något annat än ett mytologiskt koncept. Pleasantville är givetvis ett undantag eftersom den är från 1998, men dess illusion av den romantiserade 50-talsidyllen var så träffande att jag ändå greps av den där härliga känslan. När jag såg filmen för första gången (jag har sett den ett tiotal gånger) så ville jag utforska mer av världen som den utspelar sig i.
På något sätt anknöt jag Pleasantville (konceptet, inte filmen) på ett personligt plan till pianostycket Promenade Sentimentale av Vladimir Cosma. Just det stycket är även det hämtat från ett filmsoundtrack (Diva från 1980) vilket känns passande, men det förklarar ändå inte varför jag får så starka associationer till dessa svartvita scener som målas upp bakom mina ögonlock eftersom filmen och stycket inte på något sätt är relaterade till varandra. Varför jag dras så mycket till dem båda är dock elementärt eftersom jag är starkt eskapistisk av naturen och har en tendens att måla upp en egen värld i mitt huvud så fort verkligheten inte räcker till.
Jag vet att det här inlägget är osammanhängande, men ibland behöver jag skriva sånt här.
Hur som helst har jag gjort en liten pianoplaylist i Spotify. Den innehåller alla greatest hits av mainstreamkompositörer som Yann Tiersen och Michael Nyman, men eftersom min expertis inom pianomusik nästan uteslutande är hämtad från filmsoundtrack så ursäktar jag mig med det. Lyssna särskilt på Promenade Sentimentale, I Giorni, Image-Autumn-Womb och The Well-Meaning Professor. Och försök sedan säga att inte ni också hade velat se Ludovico Einaudis halv fyra-konsert i morgon.
Spotify: Piano
Categories: London.
OK Go – This too shall pass
Jag älskar OK Go’s musikvideor. Kul att se ett gäng som gör något kul av sina fyra MTV-minuter istället för att stå på en scen och göra svåra rockposer i motljus.
Categories: London.
T. Retardo
Christian: brorsan hackade sig in i sin flickväns facebookkonto och bytte namn på henne till tortellini retardo
Andreas: lol
Christian: sedan gjorde han fem requests att byta tillbaka till hennes gamla namn, med konsekvensen att facebook nu spärrat hennes riktiga namn
Christian: två dagar senare fick hon en friend request från alfredo retardo, en släktforskande italienare
Andreas: lol irl
Categories: London.
Sol
Jag promenerar genom Kingston med The xx i lurarna. För att komma från västra London låter de jävligt east, men så fick jag nyligen veta att Four Tet är från Putney, så jag är kanske inte rätt person att komma med ett expertuttalande. När jag vaknade i morse var jag katastroftrött eftersom jag satt uppe sent och tittade på dokumentären om Joy Division på SVT Play. Filmade soluppgången från mitt fönster, sovrumsväggarna lyste blodröda och skiftade långsamt till blekgult. Jag kan inte förstå varför jag inte utforskat SVT Play tidigare, det är ju det bästa som hänt public service-TV. Jag vill att TV-avgiften ska inkluderas i skatten. Man förstår ju att SVT saknar resurser när de måste slösa dem på att driva in cashen. Hälsningar från en som aldrig betalat TV-avgift i hela sitt liv.
Idag ska jag framkalla film på Snappy Snaps. Älskar namnet. Snappy Snaps. Ett tag funderade jag på att framkalla hela mitt fotoarkiv, men i skrivande stund har jag 14 932 bilder på datorn. Det skulle bli två hela bokhyllor fyllda med fotoalbum till priset av 2 000 Piggelin, så jag nöjer mig med att kopiera gårdagens porträttfoton från Rough Trade.
Jag sysselsätter mig med arbetsprover inför hösten. Jag har ett par bra idéer, så i morgon ska jag sätta mig på Starbucks och fila på dem. Det kommer bli fint tror jag.
Categories: London.
Hot Chip & Simian Mobile Disco @ 02 Academy, Brixton
Jag måste verkligen skaffa en systemkamera snart.
Igår vid niotiden mötte jag upp Petrine och Amy utanför Brixton Academy för att se Hot Chip och Simian Mobile Disco. Hot Chip var precis som jag förväntat mig: skickliga live, men för mycket sång och för lite röjiga beats. Jag fick sota för att jag valde att inviga mina nya Dr Martens eftersom vi hamnade i moshpiten och folk klev på dem. Seriöst, moshpit under Hot Chip? Idioter. Simian Mobile Disco var sjukt grymma med en scenshow som mera påminde om en ufolandning. Kom hem vid fyratiden, däckade med näsan mot tangentbordet halv fem. Bra skit.
Categories: London.
Det snurrar i min skalle
Klockan är fem i fyra. Det susar i mina öron, jag fick vänta i garderobskön from hell och trots att jag bara har fem minuter hem från Brixton Academy så blev jag blöt av regnet. Men fan vad grymt det var. I morgon: Breakfast Club!
Categories: London.
Brixton Academy ikväll!
Det är dags att göra sig snygg, för om två timmar kommer Petrine och hennes kompisar till Brixton med våra biljetter till Hot Chip och Simian Mobile Disco. Jag peppar som fan, de kommer säkert riva hela stället! Spelningen håller på från 21 till 03, tur att jag har fem minuters promenadväg hem från Brixton Academy.
Categories: London.
Hem
Så nu har jag alltså konsertbiljetter till Hot Chip, Simian Mobile Disco, Radio Dept, Coheed and Cambria, Japandroids, Kaki King, Memory Tapes, Album Leaf, Fuck Buttons och Sunny Day Real Estate ända fram till sommaren. Och indirekt verkar ju det tyda på att jag bestämt mig för att stanna här fram till juni.
Categories: London.
Coheed and Cambria @ HMV Forum
Coheed and Cambria 24 juni. Nu ska jag chilla med konsertbiljetter för ett tag framöver.
Spotify: Feathers
Categories: London.
Radio Dept @ Bush Hall
Nu fick jag problem, Radio Dept spelar nämligen på samma datum som Japandroids och jag har givetvis biljetter till båda spelningarna.
Vilka ska jag se?
Categories: London.
Japandroids @ Garage
Categories: London.
Memory Tapes igen
Den här bilden tog jag på Memory Tapes spelning nu i januari (läs min recension i Devotion Magazine). Nu är det dags igen, jag har nämligen biljett till hans andra spelning på klubben Cargo i Shoreditch den 13 mars! Jag hoppas att han har tagit sig i kragen och bjuder på en längre show med material från Memory Cassette och Weird Tapes den här gången.
Categories: London.
Pajad skinnpaj
Kan någon förklara för mig hur man blir bakis på tre öl?
Jag har sabbat min svindyra skinnjacka. Det spöregnade igår och jag gick med händerna i fickorna för att hålla mig varm, resultatet blev att fickorna tänjdes ut och nu ser det ut som att jag har en liten ölmage när jag stänger jackan. Jag älskar den jackan, några förslag på hur man kan tajta till den igen?
Categories: London.
Rain, rain, rain on my mind
Det pissregnade när jag klev av tåget i Blackheath. Det var som om himlen gett vika för syndafloden och alla moln gett sig fan på att sabba min snordyra skinnjacka, med gott resultat. Jag sprang in på en off-licence och köpte en påse chips som jag satte på huvudet som en regnmössa. Inte för att jag hade något större behov av att rädda frisyren, men det fick mig att må lite bättre medan min skinnjacka skrumpnade ihop som ett deprimerat russin.
Jag svängde in på Royal Parade och möttes i dörren av Jesper som suttit inne hela dagen men gav intryck av att vara lika utmattad som jag själv var efter en lång arbetsdag och en och en halv timmes resväg från Kingston till Blackheath via Waterloo och London Bridge. Vi slog oss ner i soffan och åt hemlagade tacos med Karin medan vi kollade på Hajk, Luftens Hjältar och Bo Ko. Därefter gick vi till den lokala puben vid stationen där vi bland annat diskuterade hur jag skulle hämnas på aset som stal min iphone på brorsans fest under mellandagarna. Jag blir nästan rädd för min egen uppfinningsrikedom när hämnd är på agendan.
Kom hem för en stund sedan, klockan är nu halv ett och papegojan lyssnar på porrsliskig 80-talspop ute i hallen. Att döma efter hur jag skriver just nu kommer jag förmodligen vara bakis när jag vaknar i morgon. Det var länge sedan jag skrev något helhjärtat om musik, så i morgon tänker jag skriva ett inlägg och tipsa om fem av mina favoritartister. Nu tänker jag stilla somna in till antingen Eluvium, Múm eller Explosions in the Sky. Jag har inte bestämt mig än.
Categories: London.
Blackheath
Det blev inget vernissage ikväll. Istället ska jag dricka öl med Jesper och Karin i Blackheath, typ 400 mil hemifrån. Vad gör man inte för öl?
Ännu ett tillskott i samlingen av värdelöst vetande är att jag åt på Subway idag. Det är fjärde gången den här veckan, jag börjar kunna deras ”dagens” utantill. Trots denna diet klarar jag att göra 50 armhävningar på raken, det ni!
Categories: London.
Lost in cyberspace
Ibland sitter jag framför mitt statistikprogram och undrar vem tusan det är som egentligen läser detta. Allt jag ser är siffror på en skärm.
Categories: London.
The days I recall being wonderful
I morse väcktes jag till tonerna av Eluviums pianoepos An accidental memory in the case of death. Numera sover jag med datorn bredvid kudden, har man ingen att sova med så får det duga som sällskap. När jag kom ut ur duschen var hela sovrummet tigerrandigt av morgonsolens strålar som silades genom den halvöppna träpersiennen. Tågfärden till Kingston erbjuder en ynklig utsikt från kupéfönstret. Grå industriområden, skamfilade radhusområden och vanskötta fotbollsplaner, men idag sken solen från sitt låga fäste på himlen och värmde mina kinder där jag satt inklämd på mitt säte med en trekantssmörgås i ena handen och en apelsinjuice i den andra. Termometern visade sex grader när jag gick hemifrån, men redan på perrongen i Vauxhall tog jag av mig jackan eftersom vinden bar med sig så mycket värme.
Av misstag råkade jag shuffla fram en låt med Last Days of April och då kom jag att tänka på flickan från Göteborg som jag var så vansinnigt förälskad i för två år sedan. Hur underbart det hade varit i början och hur jävla illa det slutade. Första helgen i hennes sällskap var den bästa jag någonsin upplevt, jag gick som på moln genom hela Göteborg och när jag kom tillbaka till Stockholm var hela världen målad i svart tills hon kom och hälsade på. När jag tänker efter har jag inte varit kär eller ens förälskad sedan dess, och dessa tillfälliga romanser ger mig inget i längden.
Synd att jag är livrädd för att binda mig.
Categories: London.
Gibson SG Bass
En jävligt giltig orsak att flytta hem igen: jag kommer aldrig någonsin ha råd att köpa en sån här med min londonlön.
Jag spelade bas när jag var hemma i Sverige. Min fina blåblommiga Fender stod och väntade på mig i brorsans garderob bakom tjocka lager av bubbelplast. Fingerkänslan var borta, ni vet när fingertopparna på vänsterhanden blivit en aning hårdare av att trycka in de feta strängarna och glida över banden på greppbrädan, men motoriken i handen infann sig ganska fort. Jag inledde med några slapsolon à la Flea, men övergick snart till att spela med brorsans trekantiga Gibsonplektrum som jag alltid gjort. Once a punk, always a punk. Jag måste lära mig alla tonerna på greppbrädan och några grundläggande skalor, det kunde bli ganska pinsamt i replokalen när jag utan problem kunde spela med i ett stycke och improvisera fram basgångar men inte svara på vilken tonart jag spelade i.
En dag ska jag äga en Gibson Thunderbird och en fet Ampeg-förstärkare, så är det bara.
Categories: London.
Veckoschemat
Måndag: Öl med Jesper på The White Horse i Brixton
Tisdag: Öl med Cajsa på Jaguar Shoes + gaybar i Shoreditch
Onsdag: Tvättdag + hämta upp visakortet som jag glömde på Jaguar Shoes
Torsdag: Vernissage med Jesper
Fredag: Öl med Anneli
Lördag: Hot Chip, Brixton Academy
Söndag: Långbrunch på Breakfast Club, träffa Petrine
Grym vecka, pepp!
Categories: London.
Hot Chip på lördag!
På lördag kommer Petrine till London för att se Hot Chip och hon har en biljett över som jag ska få köpa. Mitt spelschema blir allt mer intressant! För övrigt ser de helrisiga ut på den här bilden.
Spotify: Hot Chip
Categories: London.
Pizza Express nya maskot?
Kul bild som Jesper tog nyligen: en hund som chillade på Pizza Express markis!
Categories: London.
På en gaybar i Shoreditch
Igår drack jag öl med Cajsa. För en tid sedan skrev jag en kommentar i hennes blogg och därefter hade vi kontakt genom respektive blogg och Facebook. I hennes blogg skriver hon om aktuella saker som sker i London, dessutom tjänar hon cash på att blogga vilket är mer än jag kan säga, jag ligger snarast back efter att ha betalat för webbhotellet. Igår sågs vi för första gången på Jaguar Shoes på Kingsland Road. Jag beställde två Guinness, men fick gå till en bankomat eftersom deras kortmaskin var trasig, dessutom glömde jag ta tillbaka mitt kort när vi gick vidare till gaybaren på Old Street så jag fick åka tillbaka idag efter jobbet och hämta det.
Gaybaren var intressant. Jag fick blickar från stylade fashionkillar och en kille strök mig över nacken med handen när han gick förbi vårt bord. Några timmar och ölrundor senare var vi båda rätt berusade och började delge varandra en massa sjuka historier om saker vi varit med om. Det var jävligt kul, Cajsa hade en massa att berätta om singellivet i London som jag verkligen inte förväntade mig att få höra om redan första gången vi sågs!
Vid ett stängde gaybaren så Cajsa återvände till sig i De Beauvoir medan jag rullade hem till Brixton. Var nära att bli avkastad från bussen eftersom jag drämde näven i plexiglasrutan på förarbåset för att chauffören ignorerat att jag ville ombord vid Shoreditch High Street och att jag var tvungen springa en hel station för att komma ikapp bussen. Nåja, bra kväll ändå!
Categories: London.
Fuck Buttons
Bokade precis en biljett till Fuck Buttons som spelar på Koko den 20 april. Många bra spelningar att se fram emot de kommande två månaderna!
Categories: London.
Ralfie
På väg till jobbet kollade jag på ”Dom kallar oss artister” på SVT Play för iphone, riktigt bra serie trots att de intervjuade trista Jenny Wilson och Ralf från Mustasch. Jag träffade Ralf en gång när jag var nitton och besökte Pub Anchor på Sveavägen för första gången. Han blev stupfull, hånglade upp en tonårstjej i sällskapet och drog in henne på toaletten där han pissade i handfatet. Sedan kom hans tjejkompis och skällde på honom för att han var otrogen mot sin fästmö, då sluddrade han något om att han ville leva rockstarliv och vägrade jobba som bonde mer. Hans kväll slutade med att tonårsbruden dissade hans inviter att följa med till hotellrummet för en trekant med honom och hans basist, så han fick gå tillbaka till hotellrummet själv.
Jag har lyssnat på Fuck Buttons hela morgonen. Nu är jag extremt sugen på att starta ett experimentellt noisepopband med synt, trummaskin och distad elbas! Fy satan vad skönt det känns att ha fått lite semester. Med tanke på att det var ett och ett halvt år sedan jag senast hade semester så känner jag mig mer utvilad och avspänd än på väldigt länge. Ikväll kommer Jesper till Brixton och hämtar ett kameraobjektiv som jag plockade upp åt honom i Sverige från Blocket, sedan ska vi dricka öl på samma pub som jag och norrländskan gick till förrförra veckan. Jag borde tvätta och ta hand om diskberget som ackumulerats på nattduksbordet, men det bör nog ligga i blöt i diskhon i ett par timmar såvida jag inte vill knacka bort matresterna med kil och hammare.
Categories: London.
Back in Brixton
Äntligen är flygresan över och jag lyckades undkomma att få bagaget snott på vägen hem. Avskyr blickarna som ens resväska drar till sig vid Brixton Station. När jag kom in i lägenheten satt papegojan Corey på sin pinne och lyssnade på Louis Armstrong. I brist på annat satte jag mig vid Facebook och försökte byta namn till Guld-Ivar Flinthjärta, men blev påkommen av Facebooks automatiska namnigenkänning och får nu inte byta namn på två veckor. Jag har en massa videoklipp från den här veckan som jag ska klippa ihop till en ny iphonevideo, men det får bli senare eftersom jag är så jävla trött just nu.
Petrine kommer till London för att se Hot Chip och hon har tydligen en biljett över åt mig, peppen!
Categories: London.
Slut på semestern
Den här veckan har jag druckit Baileys med brorsan till sent på natten, gått på fest och vaknat hos en god vän med minnesluckor, fikat med pappa på NK, träffat gamla vänner, besökt otaliga gitarraffärer och suckat över elbasar jag inte har råd med, firat min födelsedag, druckit öl på Bröderna Olssons, shoppat med brorsans flickvän, haft fest för mina vänner, gått på svartklubb och vaknat i Gubbängen morgonen därpå, ätit familjemiddag på Koh Phangan, fastnat i trafiken på grund av ett riktigt snöoväder, ätit tacos med brorsan och hans flickvän och så himla mycket annat. I morgon flyger jag tillbaka till London och det känns svårare än någonsin, svårare än i vintras när jag flög hem efter julfirande i Sverige och redan på förhand visste att mina jävla flatmates skulle slänga ut mig så fort jag kom tillbaka till London. Men jag saknar storstadslivet och alla spontana möten med nya människor. När jag återvänder ska jag hitta ett bättre jobb och en ny lägenhet. Vi börjar där.
Categories: Sverige.
25-årsdagen
- ”Grattis gubben! Hur känns det att vara halvvägs till 50?” undrade mamma.
- ”Inte illa, hur känns det att vara halvvägs till 120?” svarade jag.
Categories: Sverige.
Hemma
Jag har varit hemma i tre dagar och det känns redan som om de senaste fyra månaderna utomlands aldrig ägt rum. Dags att aktivera sig lite! Idag ska jag kolla musikaffärer efter en ny elbas och sedan äta middag med pappa och bror på någon restaurang. Ärligt talat längtar jag redan tillbaka lite, det är för lugnt i den här staden.
Categories: Sverige.
Chatroulette-party!
Vad gör man på en bakissöndag? Har webcamkonversationer med främlingar såklart! Chatroulette.com är totalt beroendeframkallande, under den senaste timmen har vi sett fler mexikanska brottarmasker och erigerade kukar än någon av oss kan räkna till. Prova själv – på egen risk!
Brixton surprises
Detta skriver jag från planet, men i brist på internetuppkoppling så postas det senare.
Ibland älskar jag min förmåga att hamna i de mest osannolika situationer. Igår blev jag uppraggad på bussen till Brixton av en tjej som tog initiativ till att börja prata med mig. Hon var lång och hade platinablonderad page och en fuskpälskappa och så fort jag introducerat mig som svensk kom det fram att hon var från Norrland och hade bott här i nio år. Hon visade mig till en grym bar alldeles i närheten av där jag bor som jag aldrig tänkt tanken på att lägga märke till själv. När vi satte oss ner och började prata så kom det fram två vrålsnygga svenska gaykillar som hört oss prata svenska och hoppade in i konversationen. Den ene berättade att han jobbade som modell i New York och var i London för att hälsa på den andre killen, som jobbat som klubbarrangör i sex år innan han började med något som jag var för full för att uppfatta. Båda hade bott i London i tio år och föredrog Brixton framför allt annat, vilket förvånade mig eftersom jag hittills levt med föreställningen om att Brixton är ganska B. Jag blev överbevisad, puben var full av trendigt folk.
Norrländskan berättade att hon bott i Los Angeles i ett år och ville åka tillbaka så fort tillfälle gavs. Intressant, med tanke på att jag och Jesper tidigare under kvällen diskuterat möjligheterna att flytta dit en kortare period i framtiden. Vi kom in på ämnet plastikoperationer och modellkillen avslöjade att han lagts under kniven åtskilliga gånger, fast inte av den vanliga orsaken utan för att han vid sexton års ålder blev brutalt misshandlad av ett helt gäng skinheads i Gamla stan (av en slump samma dag som han kommit ut med sin läggning). Tydligen blev han så illa slagen att benet under ögat spruckit och lämnat en glipa mellan överkäken och ögat rakt in i hjärnan. Benflisor från detta hade flugit in i hjärnan och hade förmodligen gjort honom till en grönsak för resten av livet om de hade gått en millimeter längre in.
Han talade om detta och den efterföljande rehabiliteringen helt oberört som om det var en del av livet som bögkille, medan jag satt och gapade som en fågelholk, illa dolt upprörd av hans berättelse. Jag lade handen på hans axel och sa helt uppriktigt att jag var glad att han mådde bra idag. Han blev förvånad, men log. Just i det ögonblicket var jag så otroligt tacksam för denna trygghet som jag alltid tagit för given. Det är så jävla mycket jag får på köpet som vit röstberättigad medelklasskille. Jag har aldrig blivit könsdiskriminerad eller påhoppad på gatan på grund av min läggning. Jag kom på mig själv med att tänka hur bra den här kvällen blivit och hur den helt berodde på att jag slumpmässigt befunnit mig på samma buss somm norrländskan.
Vi ägnade återstoden av kvällen åt att dricka mer öl och reta den andre killen för att hans gamla flamma jobbade i baren och kom förbi var femte minut för att upprepade gånger torka av borden runt omkring. När jag kom hem fick jag ett sms från norrländskan. ”Did u get home safe? x” Det gjorde jag, med vetskapen om att andra inte är lika lyckligt lottade, utan blir nedslagna för en skitsak som vem man helst ligger med.
Categories: Sverige.
Öl!
Dags för sista pubrundan innan jag åker tillbaka till Sverige i en vecka. Ser fram emot en slafsig burgare med en massa vinägerdränkta pommes frites på någon pub vid London Bridge!
Categories: London.
Hösten
Jag kollar utbildningar inför hösten. Göteborg står högt upp på agendan, Berlin likaså. Definitivt inte Stockholm och definitivt inte London. Ur utbildningsperspektiv alltså.
Categories: London.
DRM
I morse provade jag att ladda ner en låt med Justin King and the Apologies med iTunes Store som kommer med min iphone. Jag vet egentligen inte vad som är värst: att betala pengar för DRM-skyddad musik eller tvingas avstå från låten på grund av mina principer mot kopieringsskydd. Nåja, nu har jag låten och eftersom jag inte har några planer på att lyssna på den med något annat än min iphone så får det vara hänt för den här gången. Jag har inget emot att betala pengar för digital musik, men när låtarna jag betalat för är nerlusade med kopieringsskydd blir jag irriterad.
Det är SÅ underbart när solen skiner. Jag ser verkligen inte fram emot att se solen gå ner klockan tre igen, men det ska bli skönt att komma hem ett tag. Konstigt nog vill jag gå till Carmen, hah.
Categories: London.
Japandroids
Min bror såg Japandroids på Debaser nu i helgen och tipsade mig eftersom jag gillar lofi-rock. De spelar i London den 23 februari, tänkte boka biljett om jag hittar någon att gå med.
Categories: London.
Feber
Idag var det tänkt att jag skulle åka till Bethnal Green för att klippa mig och dricka öl med en kollega, men istället sitter jag inlåst på mitt rum med feber. Hade sån frossa att jag somnade tre i natt och vaknade åtta av att jag kallsvettades. Sjukt ovärt, men nu har jag fått chansen att ta igen en hel säsong av Lost och är precis klar med fjärde säsongen. Läste precis på Wikipedia att det sista avsnittet av Lost kommer sändas i maj. Trodde inte att de skulle döda en så populär serie, men jag antar att de till slut känner att det är dags att knyta ihop säcken.
Om fem dagar är jag hemma igen. Nio dagar i Stockholm med släkt och vänner, can’t wait!
Categories: London.
Spring in February
Bishopsgate i solen, ett öde Spitalfields Market, cykelaffären jag skrivit om i ett tidigare inlägg och Rough Trade.
Såhär fint väder var det i London idag.
Categories: London.
Corey
Det här är Corey, min flatmate. Han är en papegoja. Han kan bli upp till 80 år gammal och kommer därmed överleva sin husse som är 45 år. Hans största intressen är att lyssna på radio, skala fågelfrön och härma en biltuta när han vill ha uppmärksamhet. Ibland springer han runt i lägenheten och då får man akta sina tår. Ida är livrädd för Corey, men jag gillar honom eftersom han är mindre högljudd än mina tidigare flatmates. Han gillar att spexa när han vet att han har ens uppmärksamhet, annars sitter han mest och chillar på sin pinne.
Jag skulle gärna skaffa en papegoja om jag inte behövde stoppa den i en bur. Den enda personen jag vet som har fåglar flygandes fritt i lägenheten är mammas granne Hasse som är reumatiker. Hans lägenhet stinker av undulatbajs. Ibland kunde han komma över och be mig och brorsan hjälpa honom med saker som att installera hans tv-kanaler och andra tekniska saker han inte klarade av själv. En gång hjälpte jag honom byta ut ett gångjärn i hans fönster, som belöning gav han mig en banan.
Nej, papegojor är fina djur, men jag är en kattmänniska. De är så coola. Ibland när de tittar på dig sådär överlägset som bara katter kan så hör du dem nästan tänka: ”om du får en stroke och dör så tänker jag kalasa på ditt kadaver tills grannarna känner likstanken i trapphuset och räddar mig!”
Vid närmare eftertanke kanske jag är en papegojmänniska trots allt.
Categories: London.
Fika
Sitter på Fika, det svenska caféet på Brick Lane. Det blir inte mycket engelska om dagarna, jag behöver inte prata engelska på en hel dag om jag inte känner för det. Solen strålar, det är verkligen underbart väder. Det kommer bli svårt att ställa om sig till snökaos när jag åker hem om sex dagar. Idag har jag solglasögon och tunna skinnjackan på mig. Jag saknar alla där hemma, men när jag sitter för mig själv på ett café på Brick Lane och solen skiner så blossar alla varma känslor för London upp igen. I morgon tänkte jag klippa mig i Bethnal Green, ska se om jag får tag på en jobbkollega för en fika (engelska för 3 o’clock beer).
Jag vet inte vad som händer, men plötsligt verkar fler vara på väg att flytta till London. Ni har verkligen valt rätt årstid, i jämförelse med Sverige är London Bahamas just nu. Själv valde jag ju att åka hit i början av årets mörkaste månader. Kan förklara alla plötsliga anfall av hemlägtan jag haft under vintern, jag reste ju från Stockholm i slutet av sommaren och i mitt undermedvetna är det fortfarande sommar där. Våren i London blir nog jävligt bra.
Categories: London.
McMartens
Råkade precis beställa dessa från Amazon. Nu försöker jag avgöra om jag antingen är ett trendgeni eller en jävla clown. Definitivt Shoreditch-approved, men vet inte hur tryggt det är att röra sig i Brixton om kvällarna med tartanmönstrade Dr. Martens.
Categories: London.
Pushing Daisies + Dead like me + Wonderfalls
Jag har skrivit åtskilliga inlägg om det här tidigare, men det var i andra bloggar så jag skriver det en gång till. Dessutom har jag inget vettigt att skriva om ändå.
Jag har börjat titta på Pushing Daisies igen. Det är utan tvekan den bästa tv-serien som den amerikanska tv-kulturen producerat hittills. För er som inte hört talas om serien så handlar den om Ned (Lee Pace), en pajbagare som har förmågan att väcka de döda till liv genom att röra vid dem, men om han inte rör vid dem igen inom en minut så dör någon annan istället. Tillsammans med privatdetektiven Emerson Cod löser de mordgåtor genom att gå till bårhuset och fråga mördade personer vem som dödade dem. Seriens handlingsmotor sätts igång när Ned upptäcker att hans barndomskärlek Charlotte blivit strypt till döds och beslutar att låta henne leva (på bekostnad av begravningsentreprenörens liv). De blir förälskade på nytt, men kan aldrig någonsin röra vid varandra. Ned har även väckt liv i sin hund som blev överkörd när han var liten och får under resten av serien klappa honom med en trähand på en pinne. Grym svart humor.
Jag blev smått förtvivlad när jag hörde att serien tagits ur produktion efter bara två säsonger, och framför allt utan ett ordentligt slut. Så otroligt bittert, men det kändes faktiskt inte helt oväntat med tanke på att serien skapades av Bryan Fuller och att båda hans tidigare projekt Wonderfalls och Dead like me (Mitt liv som död) lades ner efter bara en respektive två säsonger. Först visste jag inte att Dead like me och Pushing Daisies var skapade av samma person, men det hela är väldigt uppenbart när man jämför handlingen i de båda serierna.
Dead like me inleds med att rymdstationen MIR tas ur bruk och inträder i jordens atmosfär för att brinna upp. Något går dock fel och toalettsitsen faller som en komet rakt ner i huvudet på det 18-åriga problembarnet George (tjej) som dör på fläcken. Hon upptäcker dock att hon inte går vidare, utan ska fortsätta existera på jorden som en grim reaper (lieman). Hennes ”kollegor”, en brokig skara bestående av en lapplisa, en smågangster och en skådespelerska som dog på 40-talet har möten på den lokala våffelrestaurangen där gruppens ledare Ruth delar ut gula postit-lappar med namn på folk vars själar de ska ta. Jag har sett alla avsnitt minst tre gånger, men någon gång vartannat år får jag cravings och ser om den första säsongen (den andra säsongen var sådär ärligt talat). Just nu kollar jag parallellt med Pushing Daisies, det är nästan nödvändigt eftersom båda serierna har så få avsnitt. Den lades givetvis ner efter två säsonger, även fast den faktiskt blev riktigt populär i Sverige när den sändes på SVT.
Wonderfalls har legat på min hårddisk i flera veckor och i veckan tittade jag äntligen på första avsnittet. Och fastnade givetvis direkt. Serien handlar om en tjej som jobbar i en souvenirbutik vid Niagarafallen och är allmänt trött på sin tillvaro, eller ”over-educated and underemployable” som hon själv säger. En dag upptäcker hon att plastfigurerna i butiken får liv och uppmanar henne att göra goda gärningar för de som kommer in i butiken. Flera scener fick mig att skratta så jag nästan grät och nu har jag definitivt fastnat. Lee Pace är också med! George har fått ärva åtskilliga karaktärsdrag av Wonderfalls huvudperson Jaye. och på det stora hela är serien väldigt lik Dead like me, så det var lätt för mig att komma in i stämningen.
Vad alla tre serierna har gemensamt är att de ryker av magisk realism och svart humor och använder sig av stereotyper för humorns skull. De är väldigt välproducerade och kommersiella men följer trots det sin egen väg på samma sätt som Tim Burtons filmer. Det är trist att alla tre lagts ner, så jag antar att det inte finns någon plats för magisk realism i den här bistra världen. Mitt tv-tittande har i alla fall blivit lidande sedan sista avsnittet av Pushing Daisies sändes, har nog inte tittat aktivt på flera år.
Nu har jag beställt säsong 1 och 2 av Pushing Daisies på dvd. Tänkte först ladda ner dem från iTunes Store, men insåg att det skulle bli billigare att bara köpa dvd-boxarna från Amazon. Därefter blir det Wonderfalls och sedan får jag väl försöka komma ikapp de tre säsonger jag missat av Lost.
Categories: London.
HAHAHAHA
Såg en jättesöt tjej på bussen hem och skrev min Facebook på min lönespec och gav till henne när jag gick av bussen. Sen kom jag på att LUSTIG SOM JAG ÄR så har jag bytt namn på Facebook till Nalle Puh och nu verkar jag inte kunna byta tillbaka eftersom jag ändrat namn så många gånger redan. Det stod INTE Nalle Puh på lappen jag gav henne.
Nalle Puh – Londonhjärta: 1 – 0
Categories: London.
Ouch
Igår åkte jag till Hackney för att lämna nyckeln och få tillbaka depositionen av mina flatmates. Nu kan jag andas ut.
När jag var på väg hem ramlade jag i trappan på dubbeldäckaren och slog i knäet (nej, jag var inte full). Först hade jag så ont att jag skakade tänder och funderade på att ringa en taxi för att åka de 300 metrarna jag har att gå från Brixton Station hem, men på något sätt lyckades jag ta mig hem haltandes och med jeansen nerblodade. Idag är det bättre, men jag börjar undra om jag fått en spricka i knäskålen eftersom smärtan på något sätt känns olycksbådande. Om jag fortfarande har ont i morgon får jag uppsöka min GP, var jag nu ska vända mig eftersom jag inte längre har någon giltig proof of address att uppvisa.
Nu får något hända snart, för jag är mer uttråkad än jag varit på flera år. Om ingen förändring sker så flyttar jag hem igen. Jag måste få ut något för allt jag offrat för den här resan, och det gör jag inte.
Categories: London.
The Clash
When they kick out your front door
How you gonna come?
With your hands on your head
Or on the trigger of your gun
When the law break in
How you gonna go?
Shot down on the pavement
Or waiting in death row
You can crush us
You can bruise us
But you’ll have to answer to
Oh, the guns of Brixton
Oh, the guns of Brixton
Oh, the guns of Brixton
Oh, the guns of Brixton
Oh, the guns of Brixton
Categories: London.
TV-serier
Vädret alltså. I morse var det strålande solsken och en gnutta snö här och var som fallit under natten. Nu har snön smält och himlen är grådaskig, bah.
Jag har blivit besatt av tv-serier igen, kollar på Pushing Daisies, Mitt liv som död, Family Guy och The Simpsons trots att jag sett varje avsnitt minst tre gånger. Så jävla trist bara att både Pushing Daisies och Mitt liv som död lades ner efter bara två säsonger respektive. Hur kan de göra så mot sina fans?!
Categories: London.
Kommande spelningar
Nu blir det många bra spelningar framöver, för jag bokade precis biljetter till både Sunny Day Real Estate och The Album Leaf! Lägger man till Kaki King så har jag en riktigt spännande konsertvår att se fram emot!
Första gången jag hörde The Album Leaf var när jag var yngre och laddade ner en skateboardvideo där låten MP fanns med i soundtracket. Scenen som låten var med i spelades in med en svartvit super 8-kamera och visade hur några kids åkte bräda i en nerlagd vattenpark. Det var något stillsamt med det klippet, kombinationen skateboarding tillsammans med den svala MP var perfekt och kort därefter hade jag googlat fram vem som gjort låten. Jag har lyssnat på The Album Leaf i evigheter och kommer förmodligen fortsätta göra det så länge jag lever. Perfekt sovamusik. Lyssna på MP, On Your Way och Story Board på Spotify.
Anledningen till att jag började lyssna på Sunny Day Real Estate var precis som alla andra: jag var ung och deprimerad och till det krävdes rätt soundtrack. Idag sker det ytterst sällan att jag lyssnar på någon annan låt än Seven och jag kan inte påstå att jag lyssnat in mig på något mer än debutalbumet Diary, men jag skulle inte drömma om att missa deras spelning nu när de återförenats efter en massa år. Däremot har jag lyssnat en hel del på sångaren Jeremy Enigk’s soloprojekt: Tatseo Show och Oh John är två fina låtar som dessutom går att hitta på Spotify. Kolla annars in deras Myspace.
Jag måste bli ännu mer aktiv i mitt biljettsökande. Imogen Heap, Johnny Flynn och Air spelar i London i vår, men jag hann inte få tag på biljetter i tid. Kanske lika bra, jag kommer ruinera mig själv om jag fortsätter i den här stilen.
Categories: London.
Eh
Note to self: sluta fylleblogga!
Igår åkte jag till Waterloo Bridge och mötte upp Jesper och Karin, samt två av deras kompisar. Det var trevligt, jag har inte varit ute på länge och The Anchor var en helt okej pub. Tror dock att jag spenderade för mycket på Guinness, får snåla med mina matinköp den här veckan.
Categories: London.
Välkommen tillbaka!
Idag sjukanmälde jag mig från jobbet. Jag var tvungen att göra något vettigt av dagen, så jag åkte in till Apple Store på Regent Street och köpte en ny iphone för försäkringspengarna. Jag måste faktiskt ge Länsförsäkringar fett med kredd för sin snabba hantering och möjlighet att komplettera med kvitton och sånt via e-post. Nu har jag skaffat MobileMe, vilket innebär att jag kan pejla in mobilen om den blir stulen en gång till. Det är i alla fall skönt att ha tillbaka den.
För den som undrar så förhörde jag de anställda på Apple Store om nya iPad. De sa att den kommer säljas för samma pris som i USA (runt £310), vilket kanske är relevant för de personerna jag pratade med som övervägde att åka till New York för att köpa den. Däremot inget om när den släpps vidare till Europa, så i nuläget vet jag inte om den kommer till England först eller om den släpps på samma datum som övriga Europa.
Categories: London.
Kaki King
Okej, det här är stort. Jag surfade runt lite på Last.fm som vanligt och upptäckte att ingen mindre än Kaki King kommer till London för en spelning på Scala! Det fanns biljetter kvar, så jag bokade omedelbart en åt mig själv. Jag struntar i om jag inte får med mig någon dit, får jag bara se henne spela en gång så kan jag dö lycklig sen.
Kaki King är en av mina absoluta favoritartister. För er som inte hört talas om henne tidigare så är hon en gitarrist och singer/songwriter från Atlanta. Hon inledde sin musikaliska bana med att göra en massa tekniskt avancerade instrumentala låtar som hon fick en massa uppmärksamhet för (av någon anledning blir folk fortfarande helt till sig så fort en brud plockar upp en gitarr). Hennes första skiva är inte riktigt i min smak, den består mest av en massa gitarronanerande med akustisk slapping och trummande på gitarren. Lite som Ani Difranco fast utan låtskrivartalangen, den kom först på de senare plattorna.
Lyckligtvis är Kaki King en av de få artister som bara blivit bättre med tiden. Hennes senaste album Dreaming of Revenge är det bästa hittills, med en helt unik romantisk och drömsk karaktär på låtarna. Det har hänt att jag satt på Dreaming of Revenge efter att jag gått och lagt mig. Inte för att jag somnar lättare, utan för att drömmarna blir så mycket behagligare. Det är länge sedan jag var förälskad sist, men låtarna på den skivan är det närmaste jag kan komma för att minnas den känslan. Varje gång någon frågar vilken musik jag gillar så är hon en av de artister jag kommer att tänka på först och jag är helt exalterad över att jag ska få se henne. Det är himla synd att inte Spotify har Dreaming of Revenge. Ni får jaga rätt på den själva, helt enkelt.
Spotify: Gay sons of lesbian mothers, Jessica, Night after sidewalk
MySpace: Kaki King
Categories: London.
Kroatjång
Jag har ett vagt minne av att jag kunde tala franska en gång i tiden. Det är synd att jag avskydde min gymnasieskola så mycket (”en svensk skola med fransk profil”), annars hade jag kanske varit mer angelägen om att behålla mina språkkunskaper. Men nej, det blev London istället för Paris. Caroline undrade om jag ville hälsa på henne i Montpellier till våren, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Liksom, prata franska igen? That’s so 2004! Däremot upptäckte jag att jag fortfarande förstår mycket av all talad franska jag hör, förutsatt att personen talar LÅNGSAMT. Jag såg ett tv-program där de intervjuade en gammal gubbe från Belgien och då förstod jag precis vartenda ord han sa, trots att han talade om sitt yrke som diamantslipare.
Whatever. Idag tog det mig tre timmar att komma hem från jobbet. Jag har en känsla av att när jag kommer hem till Stockholm igen så kommer jag ställa mig på Sergels torg och hålla ett brandtal om hur väl SL förvaltar våra skattepengar och förser oss med välfungerande kollektivtrafik. Det är inte ovanligt att busslinjer ställs in utan förvarning eller kompensation till resenärerna, eller som idag när min buss drogs in samtidigt som den var full av resenärer. Jävla skitsystem alltså.
Categories: London.
iPad!
Najs! Nästan exakt vad jag väntade mig, fast utan kamera och till ett helt otroligt pris. $500 för den billigaste modellen blir någonstans runt £310 (3 600 SEK), vilket är £130 billigare än min iphone. I princip är iPad en stor iPod Touch eftersom man inte kan ringa med den, men jag tror att företagen kommer utveckla otroligt många intressanta applikationer för den. Ser exempelvis fram emot Voddler eller en Wacomliknande ritbordsapplikation till den! Den kommer nog inte ersätta en iphone för mina specifika behov, men för det priset känns den inte omöjlig att spara ihop till. Jag vet många vars datorbehov skulle kunna ersättas helt av en iPad, det ska bli intressant att se om det här kommer bli den nya livsstilsprodukten som hittar hem till allas väskor.
Categories: London.
Apple iPad
Klockan 18.00 smäller det! Eller 19.00 för er svennebananer. Apple släpper sin nya pekskärmsdator iPad (som den sägs heta) som blivit oändligt hajpad av teknikbloggar som Engadget och Gizmodo, och den här gången är jag mer förväntansfull än inför tidigare lanseringar. Anledningen? Jo, ett jävla as snodde min iphone på min egen fest under mellandagarna och jag får ut försäkringspengarna inom kort.
Jag har tidigare skrivit att en iphone förmodligen är det bästa man kan ha i sin ägo som nybliven londonsvensk. Hela London är kartlagt i Google Maps och min iphones gps har räddat mig många gånger när jag försökt hitta rätt buss hem från krogen. Dessutom är resorna längre här: en vanlig resa tvärs över stan kan ta uppemot två timmar och då är det skönt att ha musik, film, spel, Facebook och Twitter med sig på resan. Jag har i princip slutat utforska London sedan jag fick min stulen, jag var mer djärv när jag hade gps med mig och inte behövde oroa mig för att gå vilse. Har iPad inbyggt turbo-3G så är den högintressant för mina behov. Jag ställer mig lite tveksam till formatet på pekdatorn, som tydligen ska ha en 10-tumsskärm. Definitivt inte lika bärbar som en iphone, men fortfarande smidigare än min Macbook Pro som jag sällan orkar ha med mig ut på stan.
Vi får se om en timme helt enkelt!
Categories: London.
Hem i februari
Jag kommer hem till Sverige den 12 februari för att fira min födelsedag. Jag stannar förmodligen till den 21 februari, så det är hög tid att leta lägenhet på allvar innan Ida återvänder till London.
Categories: London.
Brixton
Jag kom på att jag inte berättat att jag flyttat till Brixton. Jag tar över Idas lägenhet i en månad medan hon är i Sverige och pluggar inför en tenta. Det passar mig utmärkt eftersom det ger mig tid att leta efter ett nytt jobb och ett mer centralt rum. Brixton är inte så farligt som jag trodde, det finns många klubbar här och jag vet att Ida varit ute en hel del här. Själv lär jag inte göra mycket mer än att pendla till och från jobbet medan jag sparar pengar.
Categories: London.
Johnny Flynn
Förra året blev jag introducerad för Johnny Flynn av ett ragg. Först tyckte jag att musiken lät rätt töntig, men givetvis fastnade jag hårt kort därpå. Faktum är att The Wrote and the Writ och The Box är två av de bästa låtar jag hört. Igår upptäckte jag att han spelar i London den 10 februari. Givetvis var biljetterna slutsålda, men jag tänker ringa biljettkontoret varje dag tills någon eventuellt returnerar en biljett, alternativt att jag ställer mig utanför och kollar om de släpper några extrabiljetter. Det brukar funka, folk vill gärna bli av med singelbiljetter och vid det här laget är jag van vid att gå på konsert själv. Jag har slutat gå på stora spelningar här, de mindre är mer intressanta eftersom de sällan kommer till Sverige, medan de stora banden alltid brukar hitta till Globen eller Hovet förr eller senare.
Spotify: Johnny Flynn
Categories: London.
Memory Tapes i Devotion Magazine
Nyligen skrev jag en recension av Memory Tapes spelning förra veckan som jag fick publicerad i Devotion Magazine. De gillade artikeln och nu verkar jag vara deras nye Londonkorrespondent, kul!
Länk till artikeln: Memory Tapes live på The Luminaire i London
Categories: London.
Följ mig med Bloglovin’
Ett enkelt sätt att läsa bloggar är med en rss-läsare, eller bloggläsare. Då prenumererar man på sina favoritbloggar, men istället för att besöka varje enskild blogg för sig så loggar man bara in på bloggläsaren som samlar alla nya blogginlägg på samma ställe. Själv använder jag Google Reader, men den populäraste bloggläsaren är Bloglovin’. För mig är detta oumbärligt. Jag läser bokstavligen hundratals bloggar varje dag och att besöka varje enskild blogg skulle ta hur lång tid som helst. Om du inte är insatt så välj Bloglovin’. Det är enkelt och intuitivt och du behöver bara registrera ett konto för att komma igång. Om du vill prenumerera på min blogg behöver du bara klicka på knappen ovan.
Categories: London.
Idag för ett år sedan
Bild från ett blogginlägg som jag postade för exakt ett år sedan.
Idag är det ett år sedan jag flyttade in i min lägenhet i Hornstull. Det var en härlig känsla. Hela familjen hjälpte mig med flytten och när jag var installerad i lägenheten stod det flyttkartonger överallt och hela golvet var täckt av plasten som vi slagit in soffan i. Jag och Andreas fram mina akrylfärger och en oanvänd målarduk och la ut över plasten, sedan hällde vi färg i nävarna och smetade ut över duken. Resultatet blev ungefär som om tre femåringar med gorillahänder hade fått måla på dagis, men det var kul att göra något barnsligt och oansvarigt första dagen i sin nya lägenhet. För att jag kunde. Veckan innan hade jag målat om i hela vardagsrummet, från bruna och gula väggar till politiskt neutralt stockholmsvitt. Tanken var att min bror skulle ha hjälpt mig måla väggarna, men när jag såg hur dålig han var med färgrollern så slutade det ändå med att jag gjorde hela jobbet själv.
Jag bodde bara där i nio månader, men det var den finaste lägenheten jag bott i. De första tre månaderna där var underbara. Jag lyckades aldrig fylla lägenheten med möbler eftersom jag tidigare varit trångbodd på 18 kvadrat i Midsommarkransen, men det gjorde inte så mycket eftersom de tomma ytorna fick lägenheten att se ännu större ut. I början kändes Hornstull lite som en kompromiss, som att jag valt det för att ha nära till Medis och SoFo, men efter ett tag började jag upptäcka att Hornstull var som en egen liten stad i staden. Om jag kände för något gott kunde jag alltid springa tvärs över gatan till Därmed Pasta och från Strand var det bokstavligt talat krypavstånd. Den sista tiden föredrog jag att träffa kompisarna på hemmaplan framför att ta bussen någonstans.
Tiden här har dock lärt mig att inte ha så höga krav på var och hur stort jag bor. I det här landet får en person med medelinkomst kompromissa och välja att antingen bo själv eller centralt. Det är extremt dyrt att hitta en central etta och ha råd att bo där själv, sedan verkar det tillhöra kulturen att man bor i flatshares tills man är runt 30 och har råd med ett eget boende. Tanken på att min senaste lägenhet i Stockholm var större än min senaste flatshare i London svindlar. Så tänk på det innan ni flyttar hit, nollåttor!
Categories: London.
En konsertförteckning
Sedan jag flyttade till London i oktober 2009 har jag hunnit gå på en del konserter. Klicka på respektive konsert nedan för att läsa om den.
- J. Tillman, The Garage
- Kings of Convenience, Barbican Theater
- Phoenix, O2 Brixton Academy
- Chromeo & Classixx, Neon Noise Project
- Memory Tapes, The Luminaire (recension publicerad i Devotion Magazine)
- Brand New, Thrice & Glassjaw, Wembley Arena
Categories: London.
Brand New, Thrice & Glassjaw, Wembley Arena
Eftersom Emil var för snål för att köpa en biljett till London är jag bussig och lägger upp en video för att visa vad han missade. Varsågod Emil. Och nej, min sittplats var inte bättre än såhär.
Okej, så en sammanfattning av konserten igår:
Runt sextiden insåg jag att det var dags att åka till Wembley Arena (alltså ett annex bredvid den stora stadion, typ som Hovet kontra Globen). Självklart hade jag glömt bort att jag bor i ett u-land, så att ta sig från punkt A till punkt B är inte bara dyrt, det är även tidskrävande. Runt kvart i åtta anlände jag till Wembley och ställde mig då utanför box office eftersom jag av misstag råkat boka två biljetter istället för bara en. Väntan var förgäves, ingen av de ljusskygga typerna som kom fram och undrade om jag hade biljetter att sälja var intresserade av singelbiljetter. Jag köpte en öl (som visade sig vara cider) och gick in och satte mig.
När Glassjaw gick upp på scenen insåg jag att jag missat Thrice, varpå jag blev så besviken att jag gick ner och köpte mer öl för att dränka mina sorger. Två-tre öl senare var sorgerna dränkta och då kändes det riktigt gött att vara på konsert på Wembley Arena. Bortsett från alla stolta föräldrar till emokids såg jag en enda person i publiken som kunde tänkas vara äldre än jag. Han hade kryckor. Eftersom jag redan sett Brand New en gång tidigare i London så vet jag hur jävla stora de är här, men det var ändå imponerande att höra en hel konserthall sjunga med till Jesus Christ och Archers. Jag tog en hel del bilder, men eftersom min Leica D-Lux 4 som jag lånat av farsan inte har mycket tele så blev det mest överblicksbilder över arenan med bandmedlemmarna som hoppande myror på scenen.
Två konserter på en vecka är inte illa. Dessvärre är jag pank för en tid framöver, så jag tänker inte ens undersöka vad jag kan tänkas missa i februari.
Categories: London.
Wembley
Ikväll var jag på Wembley Stadium och såg Thrice, Glassjaw och Brand New. JAG MISSADE THRICE! Jävla kollektivtrafik!!!
I morgon kommer ett längre inlägg. Och kanske en video.
Categories: London.
Orättvisa
IDAG kom hyresvärden och fixade varmvattenberedaren. SOM JAG FRUSIT DEN HÄR VINTERN!
Livet är fan inte rättvist någonstans.
Categories: London.
Pass
Roliga saker är på gång, men det tar vi senare. För närvarande flyttar jag mitt pick och pack till Brixton där jag ska bo i en månad. En resväska idag, en resväska i morgon. Som sagt, jag har redan tagit hit för mycket skräp som jag inte använder. Stirrade ner i min resväska i morse och förundrades över alla prylar som rymdes som jag inte använt sedan jag kom hit. I februari tar jag med mig allt onödigt hem till Sverige. Jag måste bli mer mobil om jag ska flytta igen i mars.
Categories: London.
Fitness Club Fiasco
Jag var på spelning i Kilburn nyss. I morgon kommer en utförlig redogörelse för kvällen, under tiden tycker jag att ni alla ska lyssna på Fitness Club Fiasco som öppnade för Memory Tapes nu ikväll. Gå in på deras Myspace och lyssna på Forest City Remix by RedAmberGreen, låter som en korsning mellan Passion Pit och The Weakerthans. Det blir inte bättre!
Categories: London.
Ett vårtecken
En typisk grej för det här huset är att årstiderna märks inomhus. För två veckor sedan var det så kallt att jag sov med mjukisbyxor, polarsockor, t-shirt och min Julian Red-hoodie med luvan uppfälld och ändå kunde jag vakna mitt i natten av att jag hackade tänder. Nu är det precis lagom varmt för att jag ska kunna sitta på rummet i t-shirt utan att frysa nämnvärt. Våren är på väg eller nåt.
Categories: London.
Lägst i näringskedjan
Jag fick nästan dåligt samvete efter att ha skrivit inlägget om hur dåliga britterna är på det här med kosthållning. Liksom, vad äter jag själv? Trekantsmackor, chips och Sainsbury’s Beef & Tomato-nudlar för 22 pence koppen. Varje dag. På mitt nattduksbord står det för närvarande elva tomma nudelkoppar, tre byttor broccolisoppa, en glasskål med en renäten vindruvskvist, två tomma påsar Kettle’s vinägerchips, en tomflaska Heineken och en halvdrucken kopp PG’s te. Givetvis skulle jag städa om jag inte flyttade inom kort. Om jag trivs på ett ställe så anstränger jag mig hårt för att hålla det mysigt, men så fort jag vantrivs tappar jag omedelbart strukturen. De sista veckorna i Stockholm såg lägenheten i Hornstull ut som skit. Jag tror det är viktigt att påminna mig själv om det faktumet när jag får hemlängtan, för vad har jag att återvända till egentligen? Okej att livet inte är någon jävla dans på rosor i London, men det som verkligen fick mig att balla ur var min odramatiska svennebanantillvaro innanför tullarna. Givet att jag inte kommer vara kvar här för evigt, men jag måste få ordning på mina värderingar innan jag flyttar hem igen. Jag tror faktiskt att jag redan kommit en bit på vägen.
När jag först kom hit saknade jag tryggheten mest, men ju längre tiden gick och ju mer jag upplevde desto mer övergick det till att istället sakna mina tre-fyra närmaste vänner. Det läskiga är inte lika läskigt längre, däremot blir det roliga alltid roligare när man har någon att uppleva det med.
Categories: London.
Cykelstaden
Ni vet de där nedbantade räserhojarna som alla söderhipsters brände runt på under sommaren 2008? Oväxlade racercyklar (single speed) i grälla metallicfärger och ibland även med fixed gear, det vill säga när pedalerna är direktkopplade till hjulet och spinner fritt i nedförsbacke (livsfarligt!) Ack, så snygga dock.
Trenden dog fort i Sverige, antagligen för att ägarna var trendkåta idioter som trodde att de var coola för att de monterat av bromsen på sina svindyra pimpracers, men här i London ser jag dem fortfarande varje dag. Skillnaden på Stockholm och London är att här finns det en legitim anledning att cykla oväxlat: London är lika platt som Danmark. Fanns här inga hus skulle man kunna anlägga en sån där 200 mil lång ultraplan racerbana där fartälskande jänkare slår hastighetsrekord i de amerikanska saltöknarna. Trafiken här är dessutom så intensiv att det vore självmord att växla upp till tjugoettans växel och försöka köra ifrån biltrafiken. Det finns med andra ord ingen egentlig anledning att sätta växlar på sin cykel. Om det inte vore för trafiken så skulle London vara den perfekta cykelstaden.
Single speed är populärt här och jag förstår varför. De är små och lättmanövrerade och perfekta för att ta sig fram genom londontrafiken. Sedan är det väl med färgvalen som med all streetstyle, att man vill synas. Jag gick förbi Brick Lane Bikes i helgen och kollade på deras cyklar som skruvas ihop på beställning efter ens önskemål. Dessvärre är de svindyra: upp till tusen pund kan man få betala för att få sin drömcykel monterad hos Brick Lane Bikes. Vill man dessutom ha en klövergrön cykel med guldfälgar så tigger man nästan om att få den stulen. Jag såg dock en annan cykelaffär som jag inte minns namnet på nära Rough Trade (vid Wilkes Street), vars cyklar var betydligt billigare. För egen del köper jag nog en begagnad på Gumtree.com om jag känner för att cykla till jobbet i vår, förutsatt att jag hittar ett jobb som ligger aningen närmare än de 2,5 milen jag har till jobbet idag.
Categories: London.
Vampire Weekend – Contra
Jag lyssnar på Vampire Weekend’s nya album Contra på inrådan av Cissi som tjatade om att jag skulle lyssna igenom det ett par gånger. Och visst är det bra! Jag är fortfarande småallergisk mot såhär glättig musik, men det blir ett fint soundtrack när vårsolen tittar fram om en månad (ja, en månad! Enjoy the Swedish weather, hähä).
När Vampire Weekend spelade på Way Out West i somras så regnade det värre än på någon annan festival jag varit på, men då var det extra kul att se hur lätt sångaren fick igång publiken. Med sol i blicken gick han fram till mikrofonen och sa ”It’s raining, but it doesn’t matter. This song is good to dance to, especially in raincoats!” Givetvis dansade alla dansade benen av sig (särskilt alla i regnjackor) och genast påmindes jag om att trots att regnet öste ner så var det sommar. Dessvärre missade jag deras releasefest här i Dalston, men jag har ett par riktigt bra konserter att se fram emot i januari.
Apropå det efterlyser jag sällskap till Memory Tapes nu på onsdag eftersom mitt sällskap åkte hem till Sverige en sväng. Det är slutsålt, men jag har två biljetter över som jag säljer för fem pund styck. Jag är van vid att gå på konsert själv, men jag orkar inte riktigt stå utanför och försöka sälja dem på gatan. Mejla, ring eller skriv en rad på Facebook.
Categories: London.
Snart dags att flytta
Fick precis veta att jag får flytta in i min temporära lägenhet när jag vill. Det blir visst Brixton i en månad tills jag hittar något mer centralt. När jag kommer hem ska jag börja packa, sedan tar jag med en resväska till jobbet och en till nästa dag. Tvådagarsflytt. Jag har varit här i snart fyra månader, men har redan samlat på mig tillräckligt mycket grejer för att rymma flera resväskor (jag äger en). Om jag reser hem i februari så tar jag nog med mig en väska med saker jag inte använder. Jag har insett att så länge jag har min dator, en kamera och ombyte för en vecka så klarar jag vad som helst. Jag skulle vilja ha en gitarr att plinka på, men jag överlever utan.
Jaha, då lämnar man alltså Hackney. I en månad i alla fall. Nu behöver jag en ny slogan till min blogg. ”Bakis i Brixton”?
Categories: London.
Dagens låt: John Brion – Knock Yourself Out
Jag brukar generellt inte gilla ”dagens”-inlägg. Dagens låt, dagens skämt, dagens outfit (lägg ner), dagens artikel. Men idag strosade jag runt på Brick Lane med solen i ögonen och John Brion i hörlurarna och blev på så gott humör att jag tänkte dela med mig av solskenet.
Spotify: John Brion – Knock Yourself Out
Så här lät London idag.
Categories: London.
Shopping
Åkte hem till Ida i Brixton igår. Hon var förkyld och behövde peppas upp lite, så jag köpte med mig öl och bad en bön att hon inte skulle smitta mig. Det verkade fungera, jag är lite bakis idag men känner mig inte det minsta förkyld (ta i fucking trä). Kom hem runt fyratiden, däckade och sov till elva då mobilväckarklockan ringde. Då sken solen så starkt att jag inte kunde somna om trots att jag la en t-shirt över huvudet. Det är en sak folk sällan tänker på när de ska beskriva det engelska vädret. Visst, det regnar som bara fan på vintern och oftast är det mulet, men emellanåt skiner solen och skänker en gnutta energi i vintermörkret.
Idag blev det en shoppingrunda på Brick Lane och Spitalfields Market. Köpte mitt andra par Dr. Martens i deras butik som ligger mitt i Spitalfields Market. Dessa är är låga och silvergrå med röda detaljer och så vitt jag vet säljs de bara i Portland, Seattle och London. Köpte även ett par solglasögon i ett stånd för £4, för tro det eller ej men idag sken solen så starkt att jag är övertygad om att våren redan är kommen. Och förlåt att jag babblar om shopping, det här är ingen jävla modeblogg, men jag är bara så himla nöjd med mina skor.
Nu sitter jag på Starbucks och dricker en vaniljlatte (inte ett dugg god dessvärre) mittemot fyra unga svenskor som jag skrämde slag på genom att svara på svenska när de frågade om stolen bredvid min var ledig. Come on girls, ni borde veta vid det här laget att Shoreditch är fullt av svennebananer.
Den här helgen har varit helgrym. Först Turner and the masters på Tate Britain med Anneli, sedan häng i Brixton med Ida och hennes dj-decks och nu lite shopping i solen på Brick Lane. Och givetvis glömde jag kameran. Jag har mer eller mindre beslutat att stanna kvar här över sommaren, för när livet är bra här är det så jävla bra.
Categories: London.
Turner and the masters, Tate Britain
Jag är på språng. Äter en salamimacka och sköljer med med Heineken. Om en timme ska jag träffa min blivande landlord och smila in mig. Skjortan på och håret kammat, bäst att göra ett gott intryck då jag hört att han kastade ut en tidigare hyresgäst utan förvarning.
Jag och Anneli såg utställningen Turner and the masters idag på Tate Britain (ej att förväxlas med Tate Modern, som är det moderna museet). Jag kan ärligt säga att det var den bästa konstutställningen jag varit på hittills. Jag är inte mycket för modernism. I en tid då konsten inte var fri utan präglad av olika stilismer så behövdes den säkert, men personligen tycker jag att det mesta från den fåran är uttjänt idag (enligt argumentet modern art = I could do that + Yeah, but you didn’t). Det kändes befriande att gå runt och låta sig hänföras av målningar av Rembrandt, Rubens och Canaletto. Just nu är jag inne i en period då jag låter mig inspireras av Jules Verne och Herman Melvilles Moby Dick, så det verkligt magiska för mig låg i Turners åtskilliga havsporträtt. Det var något särskilt med hur han fångade ljuset i varje bild: gult i förgrunden och en tilltagande nyans av blått på längre avstånd, precis som i verkligheten. Anneli skrattade åt att jag blev så hänförd av målningen här ovan, The Glorious First of June av Philip James de Louherbourg. Den ser ynklig ut i 500 x 333 pixlar, men i verkligheten var den 2,5 meter hög och så detaljerad att varje tamp avtecknade sig knivskarpt mot de blekvita seglen.
Turner and the masters pågår till den 31 januari och finns att se på Tate Britain. Rekommenderas varmt om du gillar konst och befinner dig i London under januari.
Categories: London.
Night at the museum
Igår gick jag till British Museum igen. Råkade gå vilse på vägen och stötte på en söt australiensiska som också försökte hitta dit. Vi gjorde sällskap, utbytte några nervösa artighetsfraser och skildes sedan åt för att aldrig ses igen. Museet var desto bättre på kvällen, när de flesta museibesökarna gått hem och man hade många av utställningarna för sig själv. Jag måste fortfarande hinna se utställningen Moctezuma: Aztec Ruler innan den är över, men till mitt försvar höll de inte kvällsöppet igår. Jag gick till presentshopen och köpte en liten fickdagbok av enklaste modell med ett extremt turistigt monokromt British Museum-motiv tryckt på omslaget. Planen är att skriva tre enkla rader om dagen för att hjälpa mig att komma ihåg mina dagar. Jag fick idén av Andreas och tyckte att det kunde vara lämpligt med tanke på hur jävla glömsk jag är. Jag behöver inte ens skriva varje dag, eftersom det bara är tre meningar om dagen kan jag sätta mig och summera veckan när jag orkar utan att riskera att missa något viktigt. Kanske blir det även fler blogginlägg som resultat, vad vet jag.
Jag är nyss hemkommen från en pubrunda med Simon. Somnade på bussen och vaknade i Newington Green, vilket inte alls är långt från mig men tillräckligt för att jag skulle vara helt villrådig när jag vaknade och hoppade av i ett område jag inte kände till. Det tog en extra timme, men till sist var jag hemma igen. På bussen kom ett gäng hipsters ombord som såg ut att vara på väg till någon fest. En av killarna hade svarta strumpbyxor och shorts på sig. Om det är dit modet är på väg så ger jag ärligt talat upp och flyttar ut på landet.
Upptäckte dessutom precis att jag råkat beställa en biljett för mycket till Brand New på Wembley Stadium. Om det är någon som är intresserad av att köpa en av dem så kan jag dra av några pund från originalpriset.
Categories: London.
Ge mig tips!
Gjorde precis en stor utrensning i Google Reader och rensade ut ett femtiotal av de 170 bloggar jag följer. Har ni några tips som ni vill dela med er av? Jag är alltid på jakt efter nya bloggar att läsa.
Categories: London.
Flytta
Idag dröjde jag mig kvar i Kingston efter jobbet. Sa att jag skulle jobba över, men smet iväg vid fem ändå. Gick förbi tågstationen och fortsatte istället till Eden Street och satte mig på Starbucks. Där satt jag i tre timmar, först med en sallad och en cappuccino, därefter endast i sällskap av Människohamn. Jag älskar känslan jag får när jag är mitt uppe i en bok. Det är som att hela världen upphör att existera och det enda som finns i världen är boken i min hand och mitt huvud fullt av tankar under jackans tunga luva. Jag plöjde två tredjedelar av boken, kände koncentrationen och hur hela min värld i mitt huvud byttes ut mot den som beskrivs i boken. Jag befann mig på Domarö, paradisön i den svenska skärgården fläckad av ett mörkt förflutet. Långt senare när jag drog upp luvan upptäckte jag att tiden existerade, insåg att klockan var på tok för mycket och gick till tågstationen. Läste ytterligare en bit i boken, först på tåget till Waterloo och sedan på den skumpiga dubbeldäckaren hem till Hackney.
När jag kom in genom halldörren möttes jag av musik och höga skratt från köket. Ännu en hemmafest mitt i veckan. Nu sitter jag här på mitt rum med Nick Drake på så hög volym som högtalarna på min Macbook Pro klarar av och öronproppar tryckta halvvägs in i hjärnan medan festen pågår utanför. Känslan av hemtrevnad kom aldrig att sänka sig över det här stället. Redan från början anade jag detta, men tänkte att det skulle bli bättre med tiden. Läget och mitt rum var för bra för att ge upp, men jag och mina flatmates klickade aldrig och mina tidiga morgnar skar sig med deras sena hemmakvällar. Jag var alltid torrbollen som vid ettiden försiktigt knackade på köksdörren för att be dem sänka volymen en aning. Som om jag inte också skulle vilja kunna festa in på småtimmarna på en vardag, men nu råkar det vara så att jag jobbar två mil bort och måste gå upp 06 för att ta mig dit.
När jag kom hem från att ha firat jul i Stockholm hade vi ett samtal och kom fram till att det var bäst att jag hittade ett eget rum. Jag hade redan i december börjat se mig om efter andra lägenheter och under julhelgen bestämt mig för att ta upp det med dem, så på den punkten var vi överens. Och genast blev det officiellt att jag ska vara utflyttad den första februari. Jag har redan hittat ett temporärt rum där jag kommer bo februari ut, vilket innebär att jag kommer behöva slita mig från dessa mina älskade kvarter ett tag innan jag kommit tillrätta igen. På så sätt har jag ytterligare en månad på mig att hitta ett rum som jag gillar. Först kändes det trist att det blev såhär, men nu när jag sitter här och försöker fokusera på min bok så känner jag att jag inte orkar längre. Alla londonsvenskar avverkar ett flertal lägenheter innan de kommer tillrätta, så är det bara.
Min hemlängtan kommer i vågor, men just nu vill jag verkligen inte flytta hem. Något som fick upp mitt hopp en aning var en kallelse till intervju för ett jobb som skulle passa mig som handen i handsken. Om jag får det jobbet och hittar ett rum så stannar jag. I februari kommer jag invänta svar från jobbet medan jag tar en ordentlig funderare över hur jag vill göra. Jag vet inte om jag är beredd att ge upp riktigt än, men det skulle inte heller göra så mycket om jag flyttade hem igen.
Det här blev ett långt inlägg. Jag kände att jag behövde skriva av mig. Nu ska jag ta en dusch och läsa ytterligare några kapitel.
Categories: London.
Människohamn
Biljetter, biljetter, biljetter. Allt det roliga i livet kretsar kring biljetter. I skrivande stund har jag sådana till Tate Britain, Memory Tapes och Brand New på Wembley Arena (med Glassjaw och Thrice som förband). Jag är peppad som fan, har sett Brand New en gång tidigare och Thrice två gånger, ska bli kul att höra deras nya material live. I morgon tänkte jag gå tillbaka till British Museum och se allt jag missade. Överväger till och med att betala de hutlösa £14 för att få se utställningen Moctezuma: Aztec Ruler, eftersom folk hypat den så.
Jag läser John Ajvide Lindqvists Människohamn. Jäklar vad bra den är. Jag har plöjt den första tredjedelen av boken och den blir bara bättre och bättre. Nästa gång jag hälsar på i Sverige ska jag köpa upp mig på svenska romaner, det är något särskilt med det svenska språket och alla dess egenheter. Jag antar att man måste komma bort ett tag för att uppskatta det till fullo.
Jag har ett uppsving. Jag pendlar mellan eufori och avgrunden beträffande det faktum att jag bor i London, men just nu känns det riktigt jävla gött. Förändring måste dock ske: jag behöver ett nytt rum och ett jobb som antingen betalar bättre eller ligger närmare mitt hem, eftersom jag just nu betalar motsvarande 2 100 kr i månaden för att pendla mellan Hackney och Kingston (Seriöst Sverige, sluta klaga på SL:s priser!)
I övrigt fyller jag år i februari. Jag vill åka hem en vecka och ta det lugnt, även om jag trivs här så behöver jag en paus. Jag har inte haft semester sedan i april, och det börjar kännas. En hel veckas slappande hemma, sedan är jag nöjd.
Categories: London.
Urban foxes
I fredags stod jag som vanligt klockan 7:30 och väntade på 76:an till Waterloo. Det var kallt och blåsigt, och alla som varit i England vet hur den våta kylan letar sig in under kläderna och omedelbart kyler ner en. När jag stod där och huttrade fick jag syn på något som dök upp från en garageuppfart. En katt. Nej, för stor för att vara en katt. Den var lång och slank och rörde sig precis som en katt när den struttande fram över trottoaren. I vilket fall var den på väg rakt mot mig. Jag stod helt stilla och stirrade medan djuret kom närmare, och då såg jag vad det var. En räv! Den var lång och slank med stora ögon, svarta tassar och en yvig svans. Den stannade till ungefär fem meter från mig. Vi stod båda paralyserade en stund och blängde på varandra från varsin ände av näringskedjan. Jag såg nog ganska förvånad ut och räven funderade säkert på om jag skulle försöka trampa på honom med mina stora Dr. Martens om han försökte passera. Vi blev avbrutna av att en dubbeldäckare ångade förbi, men istället för att bli rädd och springa iväg så vek räven av mitt ut i gatan och tvingade dubbeldäckaren att tvärbromsa. Kaxigt. Den räven var på mammas gata.
Jag läste Cajsas inlägg om hennes husräv och tänkte dela med mig av en liknande historia. Vi bor ungefär tvåhundra meter från varandra, det kan till och med ha varit samma räv (om än en aning långsökt). Det är inte första gången jag ser en sedan jag kom hit. London är bebott av rävar. De är lika vanligt förekommande som de svarta kaninerna i Stockholms närförorter. De lever på sopor (här ställer folk ut sina soptunnor utanför husen) och är tydligen en riktig plåga för alla husägare. Själv tycker jag att det är kul att se något annat än kråkor när jag är på promenad. När jag var på husfest i början av oktober såg jag en räv genom badrumsfönstret på övervåningen. Den hade tagit sig upp på en två meter hög stenmur och gläfste så det ekade över gården. Som svensk tycker jag bara att sånt är pittoreskt. Senaste gången jag såg en räv var under en nattpromenad i Solna sommaren 2005. De är vackra djur, och ärligt talat, vem bryr sig om det är hål i sopsäcken?
Edit: Handlingen i TV-serien The Mighty Boosh är ju förlagd till området runt Shoreditch och Dalston. I min iver glömde jag nämna avsnittet The Crack Fox [länk], som handlar om en crackberoende, mentalt rubbad urban räv som stjäl ett elixir som ger honom superkrafter. Det avsnittet blir desto roligare när man faktiskt stöter på en räv i Dalston!
Categories: London.
Post
Idag fick jag ett mycket välkommet brev på posten! Min bedårande bekant Petra vann biljetter till en utställning på Tate Britain i en engelsk tidning och kunde inte gå själv, så hon skickade dem till mig istället. Jag har ännu inte hunnit besöka Tate Britain, så nu bokar jag lördagen och går dit en heldag. Tack så jättemycket, Petra!
Categories: London.
British Museum
Second floor: Steampunk
Frida Kahlo
Idag bestämde jag mig för att göra något produktivt och tog bussen till British Museum. Det var en underbar upplevelse. Min ursprungliga plan var att se utställningen Moctezuma: Aztec Ruler, men eftersom det var den enda utställningen som kostade pengar så bestämde jag mig för att strunta i den och istället satsa på alla otaliga gratisutställningar. Det första jag slogs av var hur stort stället är. Varje enskild utställning är nästan lika stor som ett normalt svenskt museum, och exempelvis utställningen om antikens Grekland var så mäktig att jag nästan fick svindel. Jag hade tre timmar på mig att strosa runt innan jag skulle träffa Ida, vilket var på tok för kort tid, men ärligt talat hade jag nog inte orkat ta in mer på en dag. British Museum är utan tvekan det bästa museet jag besökt, vilket kanske inte är så konstigt när flera av deras största dragplåster är stöldgods. Förbjuden frukt är godast.
Efter British Museum åkte jag till London Bridge där Ida väntade på en pub. Vi beställde in en massa öl och en tallrik minihamburgare och plötsligt var tjugan jag tagit ut borta. Dagar som dessa gör London så otroligt värt att bo i.
Categories: London.
Brittisk mat, del 1
För någon vecka sedan gick jag till mitt lokala Sainsbury’s i Dalston. Rent krasst är engelsk mat avskyvärd. De allra flesta väljer färdiglagat framför att laga själva, och i matvaruaffärerna finns enorma mängder färdigmat för att matcha kundernas ”önskemål”. Jag tvivlar inte på att folk inte uppskattar hemlagat, men med den uppsjö av färdigmat som finns här kan jag förstå att ingen orkar laga sin egen mat. Den populäraste lunchmaten här verkar vara trekantsmackor och chips. Engelsmännen är konstigt nog livrädda för kärlsjukdomar, därför är de flesta matvaror här ofta helt osaltade och smakar absolut ingenting. Att de sedan ofta är proppfulla av socker verkar ingen reagera på. Varje gång jag går och handlar så stöter jag på matvaror som skulle väcka uppmärksamhet i en svensk matvaruaffär. Den här gången passade jag på att fotografera några av dem:
Crusts Away! När engelska mammor brer mackor åt sina barn skär de ofta bort kanterna från brödet för att förmå ungarna att äta det. Om du känner dig lat någon dag och inte tycker att dina ungar är tillräckligt feta kan du prova att mata dem med vitt kantfritt bröd. En riktig stärkelsebomb, garanterat fritt från fibrer!
Fritt från mat?
”I can’t believe it’s not butter”: Engelsmännen älskar att göra såhär. Uppenbarligen går det inte att kalla en produkt för margarin, man måste komma på ett nytt namn för att folk ska vilja bre det på mackan. Det är inte heller ovanligt att man skriver ”Nu ännu godare!” på en matvara, utan några belägg för att det verkligen stämmer. På en annan produkt stod det ”Tastes like real beef!” Att produkten innehöll biff framgick inte. Skulle du välja produkten ”Jag kan inte fatta att det inte är smör jag äter” framför vanligt smörgåsmargarin?
Det lilla margarinpaketet på bilden motsvarar det största som går att köpa i Sverige (0,5 kilo). Det stora rymmer ett kilo margarin.
Mjölkdunkar: 0,5 liter, 1 liter, 2 liter respektive 4 liter. Det här är faktiskt den enda idén jag skulle ta med mig till Sverige. Svenskar dricker enorma mängder mjölk jämfört med engelsmän, så varför inte fyralitersdunkar med mjölk existerar i Sverige förstår jag inte. Något jag inte heller förstår är varför man försöker sälja fyralitersdunkar med mjölk till engelsmän. Uppenbarligen måste någon köpa dem, men jag har ännu inte passerat mjölkdisken en enda gång utan att notera att hyllorna med fyralitersdunkar varit nästan helt fulla, medan enlitersdunkarna varit i stort sett utplockade.
Innan jag flyttade till London valde jag att sluta äta socker. Detta gäller allt från godis till det dolda sockret i våra dagligmatvaror som man ofta inte tänker på. Godishyllorna på Sainsbury’s är enorma gångar med allt från Maltesers till Skittles och Oreos, och på Marks & Spencer på Waterloo Station har man byggt en sicksackväg med hyllor fulla av godis och snacks som kunderna måste korsa för att komma till kassan (även känt som aisle of evil). Jag får väl erkänna att jag slarvat med kosthållningen sedan jag flyttade hit, men om jag fortfarande hade ätit socker så hade jag förmodligen gått upp enormt mycket i vikt. Ett råd till alla som funderar på att flytta till London är att tänka på vad ni stoppar i er.
Categories: London.
Plink
Alltså, jag saknar att inte ha mina musikinstrument till hands. Så fort jag fick tråkigt i Stockholm kunde jag ta upp elbasen och jamma en stund. Att försöka ta hit basen, en gitarr eller ens en av mina keyboards, är inte att tänka på. Det är smällkallt i bagageutrymmet på ett flygplan, halsen på basen kommer krulla ihop sig som en ostbåge i en mikrovågsugn. Nu kollar jag billiga musikinstrument på Thomann.de (en billig musikaffär på nätet) med förhoppningen att ha råd att köpa en billig gitarr eller bas att plinka på medan jag bor här i London. Efter att ha jämfört mina tillgångar med priserna på hemsidan kan jag konstatera att jag har råd att köpa antingen 1) en ukulele eller 2) en banjo (som till synes verkar vara gjord av wellpapp).
Bah.
Categories: London.
Yoink!
Eftersom muggarna i Starbucks presentshop inte alls är lika fräsiga som originalmuggarna man dricker ur på caféet, så bestämde jag mig igår för att ta saken i egna händer och sno en från Starbucks i Kingston. Nu sitter jag på mitt rum och dricker pepparmintte ur min alldeles egna Starbucksmugg, och även fast det bara är placebo så tycker jag redan att teet smakar godare. Idag gick jag till mitt favoritfik, Starbucks på Brushfield Street, för att läsa John Ajvide Lindqvists Människohamn som Anneli lånade mig igår. Personalen hade tydligen problem:
Cafébiträde: Is it okay if I get you a papercup? We’re all out of mugs.
Jag: Sure. Why’s that?
Cafébiträde: Our mugs tend to disappear after a while. People take them.
Jag: Orly?
Cafébiträde: Yarly.
Hehehe. Man kanske skulle börja importera snodda Starbucksmuggar, vem vill ha en?
Categories: London.
Rödvin i Putney
Jag tänker fortfarande på La science des rêves. På hur mycket jag identifierade mig med Stéphane Miroux och hans drömvärld. Inte att min drömvärld var konstruerad av wellpapp och garnnystan, men alla övriga komponenter var så skrämmande träffande: drömmar om kärlek, självförverkligande, lust och hämnd, blandat med det svamliga ”logiska” pratet (PSR: Parallell Synchronized Randomness) och känslan av att inte veta vad som är verkligt när jag vaknar upp. Jag ser nog om den väldigt snart. Det blir fjärden eller femte gången i så fall. Första gången jag såg den blev jag provocerad, eftersom den var så träffande och jag inte klarade av det. Nu är jag mest fascinerad över att fler än jag verkar drömma på samma sätt.
Jag är nyligen hemkommen från Anneli i Putney. Det är lika jävla kallt i min lägenhet som vanligt. Jag inledde min hemkomst med att tvätta händerna i skållhett vatten för att få upp temperaturen en aning, sedan pälsade jag på mig ordentligt med mjukisar, polarsockor (tack mormor!) och hoodie. Nu är jag redo för sängen. Ida kom förbi Putney efter någon timme. Vi (jag) åt middag och sedan drack vi öl och pratade strunt. Det är svårt att få en syl i vädret när de två damerna är i samma rum. På hemvägen betraktade jag skyskraporna i fjärran från tågkupén. London är ganska magiskt ändå.
Categories: London.
löl
Har ni sett en engelsman på vintern? Bambi på hal is. Svenskar vet hur man anpassar sina fotsteg efter halt underlag, men britterna är verkligen inte vana vid snö och is. Nu när snön ligger ”tjock” kan jag inte låta bli att flina åt alla människor jag sett halka runt de senaste två dagarna. I övrigt är det skitkallt i mitt rum just nu. Jag skulle investera i ett elektriskt element om det inte vore så att jag flyttar den första februari.
On another note: min chef trodde på allvar att mitt fullständiga namn var Christian Ödleman. Briljant!
Categories: London.
Sputnik Sweetheart
Idag är det trettondagsafton, vilket betyder bank holiday för alla på det svenska teamet på mitt kontor. Jag firade ledigheten med en välförtjänt sovmorgon, därefter åt jag vindruvor till frukost och begav mig till mitt favoritstarbucks på Brushfield Street nära Brick Lane med dator och min senaste julklapp: Sputnik Sweetheart av Haruki Murakami (vägrar kalla den Sputnikälskling, trots att jag läste den på svenska). Ett ganska pinsamt erkännande är att jag inte plockat upp en bok sedan jag läste Richard Yates Revolutionary Road, som lovordades i en kass blogg. Min läslust måste näras som ett svältfött afrikanskt barn, för att jag inte ska tappa intresset och återgå till att begrava näsan i min MacBook Pro. I vintras höll jag och Andreas läsaftnar i min lägenhet i Hornstull. Min stora lägenhet stod gapande tom, så när som på min säng, en soffa, en IKEA-byrå och en fåtölj. Vi brukade lyssna på något lugnt medan vi båda satt med tankarna försjunkna i varsin bok. Jag kunde plöja 200-300 sidor åt gången under de sessionerna, de tog slut när Andreas skaffade flickvän och jag läste Revolutionary Road och följaktligen tappade läslusten. Jag saknar de stunderna.
Hur som helst. Första gången jag läste Kafka på stranden blev jag helt förstummad över att någon kunde skriva en sådan bok. Jag fortsatte med Fågeln som vrider upp världen och Norwegian Wood, och nu var det alltså dags för Sputnik Sweetheart. Jag fick två exemplar i julklapp, det visade sig att jag hade önskat mig samma sak av flera olika släktingar (i samma svep fick jag även mitt andra exemplar av Fågeln som vrider upp världen).
Under natten hade ett tjockt lager snö fallit (högst fem centimeter), och stadens alla tåg hade följdaktligen blivit inställda. Bussarna gick dock som vanligt, så vid tvåtiden tog jag 149:an till Liverpool Street och traskade till Brushfield Street där Starbucks ligger. Jag beställde en stor cappuccino och valde därefter ut den plats i lokalen där det chanserna att bli störd var minimala, sedan satte jag mig och började läsa. Efter ett hundratal sidor beställde jag en ny cappuccino och en macka och läste ytterligare hundra sidor. Därefter beställde jag en kopp te och hann precis avsluta boken innan det var dags för stängning och personalen slängde ut mig.
Jag älskar dialogerna i Murakamis böcker. Protagonisterna är alltid så nyfikna och ärliga, man känner hur livsglädjen sprudlar omkring dem. Han målar alltid upp vackra kärlekshistorier och låter dem därefter krascha av en serie komplikationer med rollfigurernas lustar och uppgörelser med deras undermedvetna. Varje gång det sker drabbas jag av en sorts sorglig nostalgi, ungefär som att jag, liksom bokens karaktärer, saknar den glättiga perioden i bokens början. Jag fascineras alltid hur bokens karaktärer, hur resonliga och förnuftiga de än må vara, alltid accepterar det undermedvetna som en giltig orsak bakom någons försvinnande. K accepterar att han aldrig kommer återfinna Sumire, eftersom hon försvunnit in i den drömvärld dit halva Myūs personlighet gick förlorad. Underbart. Sputnik Sweetheart var inte fullt lika bra som Kafka på stranden, men det är nog ofrånkomligt eftersom Kafka var den första Murakamiboken jag läste, och som därmed gjorde störst intryck på mig. Den är åtminstone den första bok jag sträckläser på flera år, vilket definitivt är ett gott betyg.
Nästa bok: Det postdigitala manifestet av Rasmus Fleischer!
Categories: London.
La science des rêves
Jag var på en lägenhetsvisning efter jobbet. Huset låg bokstavligt talat ett kvarter från mitt. Ganska sjukt med tanke på att London är så stort, men jag gillar att bo i Dalston / De Beauvoir. Dalston är det hipstertäta området, så vissa i De Beauvoir säger gärna att de bor i Dalston medan de som tar avstånd från hela hipstergrejen (vilket alla hipsters gör) säger att de bor i De Beauvoir. Jag har förstått att det inte är lika coolt att bo i De Beauvoir, även fast det är det. Hela grejen gör mig förvirrad. Anyway, mina eventuella framtida rumskamrater var vänliga och bjöd på te (det här landet har gjort en tedrickare av mig). Jag fick se rummet. Det hade heltäckningsmatta, en fasa för oss svenskar, men i övrigt verkade det okej. Det är några detaljer som måste klaffa, exempelvis depositionsavgiften på £600 som ska betalas två veckor innan jag får tillbaka den för min nuvarande lägenhet, men de sa att vi nog kunde göra en överenskommelse ändå. Jag letar vidare, men tills dess håller jag tummarna för det här rummet.
Nu kollar jag på La science des rêves. Första gången jag såg filmen tyckte jag att Charlotte Gainsbourg som spelar Stéphanie var gräsligt ful, som en liten grå mus. Nu när jag ser om den så börjar jag förstå hennes charm. Hon ser ut som vem som helst, men det är sättet hon rör sig på som gör henne så speciell. Aningen skrämmande bara hur mycket jag identifierar mig med Gael García Bernals karaktär Stéphane. Jag lever också i mitt eget huvud. Fast det är nog anledningen till varför filmen blev en sån succé när den kom: alla gör det (hoppas jag).
Categories: London.
Vintertid
Vintern verkar vara här för att stanna. Snön kommer aldrig, istället är hela världen inkapslad i ett fint lager av imma som frusit till. Det är förrädiskt att försöka avgöra temperaturen genom att titta ut genom fönstret, man lyckas aldrig klä sig tillräckligt varmt.
Fast jag har hört att Sverige är värre just nu.
Categories: London.
Håll en tumme
Jag verkar ha en visning på ett rum i morgon efter jobbet. Rummet ligger exakt ett kvarter från där jag bor just nu, perfekt!
6 000 kr i månaden för ett enkelrum. Damn alltså.
Categories: London.
Brixton
Vaknade nyss hemma hos min homegirl Ida i Brixton. Vi skulle mötas på Starbucks för att ta en fika, men i vanlig ordning blev det öl för typ fjärde gången den här veckan, först på Prague, sedan The Old Shoreditch Pub och därefter fyllekäk på en asiatisk krog vid Hoxton Square. Vi är båda vilsna just nu. Ida har en tenta coming up och jag överväger att flytta hem igen i februari för att spara pengar och göra arbetsprover till olika skolor. Alkohol löser allt. Vi stötte på Dans kompisar Andrew och Mitsuki på ett ställe, småpratade lite och därefter drog vi hem till Ida på efterfest i Brixton med hennes dj-decks och Wristcutters: A Love Story tills sent på morgonen. Vaknade klockan åtta av att den röda morgonsolen lyste genom mina ögonlock. Sov vidare till elva, nu bloggar vi, dricker te och lyssnar på classic rock. Det är det här som gör London så jävla grymt.
Alla londonsvenskar: Jag behöver ett nytt rum från och med den första februari. Har ni några tips så hör ni av er. Islington-Hackney är att föredra.
Categories: London.
Universums sista dagar
Det var flera år sedan jag såg Universums sista dagar första gången. Jag ser om den då och då för att den är så vacker. De bästa filmerna enligt mig är de som bryter mot Hollywoodkonceptet och använder sig av grepp som lugn, stiltje och melankoli snarare än action, sex och våld. Scenen där Kenji drömmer att han hoppar från en bro och dyker ner i ett lugnt natthav fullt av näckrosor är en av de vackraste jag sett. Jag skrev till och med en hemuppgift om den scenen när jag pluggade filmvetenskap på Stockholms universitet. Det är svårt att inte förälska sig i Universums sista dagar och dess lugn. Jag har sett den hur många gånger som helst och har ännu inte tröttnat. Se den.
Categories: London.
Nyåret
Jag är kvar hemma hos Sara i Morden. Har haft JORDENS bästa nyårsfirande! När jag kom kände jag ingen, men jag lyckades ha kul ändå. Tydligen slog en tjej i huvudet och fick åka ambulans och jag minns det inte ens. Heh.
Nåväl, just nu är jag peppad på att hitta en ny lägenhet och ett nytt jobb här i London.
Categories: London.
Nyår
Nu far jag iväg på nyårsfirande hos Sara och Darren i Morden. Jag har ingen mobil och har ingen aning om jag kommer hitta dit, dessutom kommer jag vara ungefär två timmar försenad. Wish me luck!
Categories: London.
2009 sammanfattat
Året började med att jag fick min lägenhet i Hornstull. I samma veva började även en ny era i mitt liv, jag började hänga allt mer på söder, jag fick nya kompisar och handlade nya kläder. Det peppigaste jag gjort hittills var att måla om vardagsrummet i lägenheten. Trots att det var ett svartkontrakt kändes det verkligen som MIN lägenhet och jag kunde sitta mitt på golvet i lägenheten och bara se mig omkring och känna att jävlar, i den här underbara lägenheten bor jag. Jag spelade bas i ett postrockband tillsammans med Lollo, Erik och Petter och saker kändes jävligt fresh. Jag hade allting precis som jag ville ha det. Under en kort period i februari började jag dejta Astrid. Det hela var väldigt destruktivt och när det till slut fick en ände var jag väldigt nedslagen. I mars hjälpte jag min bror flytta till sin lägenhet i Bandhagen. Han hade tidigare bott i min gamla lägenhet på 18 kvadratmeter i Midsommarkransen. Vi åkte dit för att flyttstäda och samtidigt ringde Jesper och meddelade att han tänkte flytta till London. Jag minns att jag kände mig starkt avundsjuk, min bror var mest nedslagen över att inte få träffa sin bästis lika ofta som tidigare. Tiden gick, mitt band upplöstes och jag gick på en massa spelningar i Stockholm. I april åkte jag till London och hälsade på Anneli. Under en blöt kväll träffade jag Ida och fick bo hos henne sista natten eftersom jag skulle gå på en festival på Brixton Academy, ett stenkast från där hon bodde. I maj såg jag Glasvegas spela på Cirkus, då hade de varit passé i ett halvår. Jävla musikscen. Under april och maj gjorde jag arbetsproverna till Berghs copywriterutbildning, men kom aldrig in. Jag hade inget bättre för mig och om jag skulle söka nästa år kunde det vara bra med lite skinn på näsan. Kort efter att jag fått avslag från Berghs fick jag ett telefonsamtal från Forsbergs skola som meddelade att jag blivit antagen till deras dagskola i copywriting. Vid det laget hade jag redan bestämt mig för att flytta till London, så jag tackade nej. Jag vet fortfarande inte om det var ett bra beslut eller inte. I maj gick jag på Pop Dakar med Lollo. Där träffade jag en massa nya människor som kom att prägla min sommar. Intressant hur man kan gå tillbaka till en händelse och inse att man lärde känna fem bra människor på just den kvällen. Sommaren bestod av jobb, jobb jobb för att finansiera London. Jag fick inget sommarlov alls, men på sommarkvällarna drack jag öl med mina vänner, gick på promenad och hade picknick på Långholmen. Jag hade en del romanser, men ingen av dem varade särskilt länge. Medan jag sitter i mitt dragiga rum här i London har jag svårt att minnas hur varmt det var i somras. En natt klockan halv ett gick jag barfota ner till det nattöppna 7-Eleven i Hornstull för att köpa en glass när jag mötte flera kompisar som var på väg till någon efterfest. Det känns otroligt avlägset just nu. Dan, en bekant från jobbet som bott i Shoreditch, lät mig träffa flera av hans engelska kompisar medan de var på besök i Sverige, men efter några tafatta försök att få kontakt med dem efter flytten gav jag upp. I augusti åkte jag till Göteborg för att gå på Way Out West. Jag bodde hos min tjejkompis Charlie på nätterna och gick på festival med en massa stockholmare på dagen, det kan ha varit mitt livs bästa resa. Hela september var en enda lång nedräkning till avresedatumet. Jag har faktiskt svårt att tro att jag peppade så hårt på något som är vardag för mig idag. De två första veckorna i oktober bodde jag hos Anneli och Adrian medan jag letade jobb. Jag hade svår ångest över min bostadssituation och blev väldigt lättad när jag blev erbjuden ett rum hos mina nuvarande flatmates. Samma kväll som jag flyttade in såg vi Kings of Convenience på Barbican. Det kändes fint att ha hamnat hos dem och att vi delade samma intressen. I samma veva började jag även på mitt jobb i Kingston. Jag hade svår ångest över att behöva pendla tre timmar varje dag, men vid det här laget är jag van vid det. Jag hamnade i ett team med många svenskar och började umgås med Sara på fritiden. I november fick jag besök av tjejen jag dejtade månaden innan jag flyttade. Hon hade bokat in att vara här en hel vecka, men strax innan hon kom hit fick jag kalla fötter och bad henne boka en tidigare hemfärd. När hon väl kom släppte jag dock garden och bad henne stanna hela veckan. När hon åkte hem igen fick jag ångest igen och till sist ringde jag upp henne och avslutade hela grejen. Hösten blev till vinter utan att något annat hände än att temperaturen sjönk tio grader. Det var fortfarande kallt och vått ute. I december drabbades jag av svår hemlängtan och räknade dagarna tills jag skulle få åka hem över julen. Jag åkte hem och firade jul med släkten och fick träffa min bror som jag saknar mer än något annat i hela världen. Jag gick till Debaser med mina gamla arbetskollegor, upptäckte att Debaser var lika vidrigt som jag kom ihåg det och vaknade med samma känsla av tomhet som tidigare. Dagen efter höll jag en fest i min brors lägenhet för alla kompisar som inte var bortresta. Av alla som tackat ja kom bara en fjärdedel, det kändes väldigt tråkigt faktiskt. Några som däremot kom var Andreas, Aria, Frida och Emil, några av de människor jag räknar som mina närmaste. Det räddade min kväll och jag hade kul ända tills jag följande morgon upptäckte att en av brorsans bekanta stulit min iphone. När jag åkte hem igen låg det något ödesmättat i luften och när jag kom hem till De Beauvoir kom mina flatmates in på mitt rum och ville prata. Eftersom jag själv går upp klockan sex på morgnarna för att åka två mil till jobbet hade jag under en lång tid stört mig på att de spelade hög musik till klockan tolv och att de kunde ställa till med fest på en vardag för alla sina vänner utom mig, därför var vi alla tre överens om att jag nu kommer flytta ut den första februari. Jag ångrar att jag inte tackade ja när Andreas frågade om jag ville flytta ihop med honom på Lidingö, det hade varit perfekt nu till den första februari. Jag kommer att ägna januari månad åt att leta nya lägenheter i London, men mycket talar för att jag återvänder till Sverige igen. Jag drömmer om att börja plugga webbdesign, vilket inte är möjligt här eftersom terminsavgifterna är astronomiska.
Vi får se vad januari bär med sig, men just nu längtar jag mest hem.
Categories: London.
Året 2009
Gjorde du något som du aldrig gjort förut?
Ja, jag flyttade utomlands.
Höll du några av dina nyårslöften? Har du några nya?
Mitt nyårslöfte var, precis som förra året, att det här året skulle bli det bästa hittills. Dock har fortfarande inget år lyckats slå 2006, men jag fortsätter önska att nästa år kommer bli mitt livs (hittills) bästa.
Dog någon som stod dig nära?
Nej, tacka fan för det.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar?
Såg på Facebook att någon gammal lågstadiekompis från Ekerö blivit farsa. Grattis! Ungen kommer växa upp på Färingsö, gå med i Sverigedemokraterna, hoppa av gymnasiet och blev säkert till i baksätet på en Fårrd.
Vilka länder besökte du?
England såklart.
Är det något du saknade som du vill ha nästa år?
TRYGGHET.
Vilket datum kommer du alltid minnas, och varför?
Första oktober, dagen då jag flyttade hit.
Vad var din största framgång?
Jag har tagit risker. Sa upp mig från ett okej betalt jobb, gav upp drömlägenheten i Hornstull, sa farväl till alla kompisar och flyttade till England utan någon som helst aning om vad som skulle ske. Det tycker jag är rätt kaxigt.
Största misstaget?
Förmodligen att ge upp alla ovannämnda saker.
Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ja, jag var smällförkyld under mina två första månader i det här kalla landet.
Bästa köpet?
Min Macbook Pro och min iphone som någon stal på min egen fest i Sverige i mellandagarna.
Vad spenderade du mest pengar på?
Kläder! Garanterat kläder, trots dator- och iphoneköp. Jagade runt på utförsäljningar hela våren och bytte ut min garderob helt, vilket var välbehövligt.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Alla söndageftermiddagar på Breakfast Club, den korta stunden jag dejtade tjejen i vintras runt min födelsedag (som slutade i en förstörd födelsedagsfest och heartbreak), alla underbara sommarkvällar, de vänner som dök upp på min avskedsfest och min mellandagsfest.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2008?
Se min playlist!
Var du gladare eller ledsnare under året jämfört med tidigare år?
Ärligt talat är jag ganska deppig konstant. Jag vet vad det beror på, men det är svåråtgärdat.
Vad önskar du att du gjort mer?
Planerat mer inför framtiden.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Nu såhär i efterhand hade det varit smartare att lägga alla pengar på musikinstrument istället för kläder.
Hur tillbringade du julen?
Julmiddag hemma hos mamma i Norrtull med Kalle Anka, julklappsöppning och en massa god julmat.
Blev du kär?
Nej.
Hur många one night stands?
Vene. Tre-fyra?
Favoritprogram på TV?
Pushing Daisies och Planet Earth.
Hatar du någon nu som du inte hatade förra året?
Ja, jag hatar idioten som stal min iphone på min egen fest.
Bästa boken du läste?
Sputnik Sweetheart av Haruki Murakami. Jag har inte börjat läsa den än, men jag vet att den kommer vara bra.
Största musikaliska upptäckten?
Memory Cassette!
Något du önskade dig och fick?
Jag flyttade utomlands.
Något du önskade dig men inte fick?
Sinnesfrid. Jag lider av konstant stress, det börjar bli påfrestande.
Årets bästa film?
Up!
Vad gjorde du på din födelsedag? Hur många år fyllde du?
Jag fyllde 24. På min och Fridas gemensamma födelsedagsfest blev jag skitfull och upprördes över att tjejen jag dejtade kom och klankade ner på hela festsällskapet, så det slutade med att jag drog ut alla mina kompisar från lägenheten. Dagen efter hade jag ångest som aldrig förr.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Jag önskar att jag hade börjat plugga.
Hur skulle du beskriva din klädstil?
Casual. Preppy bohem med Dr. Martens och skinnjacka. Äh, jag vet inte.
Vad fick dig att må bra?
Mina vänner. Jag saknar dem som fan.
Vilken kändis var du mest sugen på?
Scarlett Johansson även i år.
Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Vene. Demonstrationerna i Iran.
Vem saknade du?
Allt jag lämnade efter mig i Stockholm.
De bästa nya människorna du träffade?
Aria! En av de ärligaste och uppriktigaste människor jag träffat. Gillar även Ida och Sara, de är fina människor.
En värdefull läxa du lärt dig i år?
Gräset är inte alltid grönare på andra sidan.
Något du fruktar inför nästa år?
Att nästa år kommer bli en upprepning av tidigare år. Så får inte ske, jag måste sätta lite fart.
Categories: London.
Bandhagen
Jag sitter hemma hos brorsan. Vi har ätit middag och spelar nu iphonespel och äter jellybeans. Good times, och ikväll blir det Debaser Slussen.
Categories: Sverige.
En fridfull jul
Så var även denna julafton över. Presenter har öppnats, julmat ätits och glögg druckits. Och det känns så jävla fint att vara hemma hos familjen. I morgon ska jag på julmiddag hemma hos min bror och träffa pappa för första gången på tre månader. Ser fram emot brorsans hemlagade mat, har även en fin julklapp åt pappa som jag köpte på Regent Street i helgen. Min bror åkte hem tidigt från julfirandet här, han hade tydligen inte städat lägenheten och ville att den skulle se presentabel ut inför farsan. I morgon kanske jag skriver vad jag fick i julklapp, men just nu är jag så trött att ögonen går i kors.
Categories: Sverige.
Erlend Øye – Last Christmas
Årets julsång fick jag av The Kid. Världens bästa cover?
Categories: Sverige.
Julafton
Planet var en aning försenat igår, men jag tackar min lyckliga stjärna att det bara rörde sig om en halvtimme. Flera andra plan till de nordiska länderna var mer än fyra timmar försenade och Heathrow var visst inte alls så olycksbefriat som exempelvis Luton som stängdes ner helt under julhelgen. Jag kom i alla fall med planet och anlände till Norrtull runt klockan tio på kvällen. Jag lämnade all packning och tog GAMLA FINA 515 till Solna station, sedan knatade jag upp till Blåkulla där Robin och Olle bor. Vi drack öl och skrålade hela kvällen, det kändes så himla fint att vara hemma igen. Nu kollar jag på när morsan dammsuger lägenheten för andra gången. Hon lider av OCD, jag ger mig fan på det. Nåväl, det hör julen till. Snart kommer släkten, då blir det glögg, Kalle Anka och julmiddag. Vädret är för övrigt helt underbart, inte alls lika rått som i London.
Heathrow
Jag sitter på Starbucks på Heathrow. Jag avskyr att flyga. Eller rättare sagt, jag älskar att flyga. Det är logistiken jag hatar. Packa, glömma saker, åka dyr flygbuss, visiteras, få väskan scannad, checka in, hitta rätt gate, knöla sig ombord, lyfta. Men ögonblicket då man lämnar marken, det är magi.
Ses hemma!
Categories: London.
Sverigeschemat
Onsdag: Stiga upp tidigt och åka till jobbet med packad resväska. Ta flygbussen från Kingston till Heathrow klockan halv tre och be en stilla jävla bön att planet inte är försenat på grund av strejker eller ”snökaos”. Flyga hem och ta flygbussen från Arlanda direkt hem till Robin och Olle och dricka öl.
Julafton: Fira jul hemma hos mamma i Norrtull. Kanske viga lite tid åt någon kompis på kvällen, men förmodligen bara ta det väldigt lugnt och gnabbas med släkten.
Juldagen: Debaser Slussen, fika med kompisar.
Annandagen: Fest för alla vänner som inte är bortresta över julen.
Söndag: Flyga hem igen, förmodligen jävligt tidigt. En eventuell all-nighter vankas alltså på annandagen.
Jag har fortfarande lite tid över om det är någon som vill hänga. Mitt svenska nummer fungerar inte längre, så jag kan bara nås på +44 (0)7927 180 359 eller Facebook.
Categories: London.
Julklappar
Många fina klappar blev det. Och jag överlevde, trots att jag var ute till 22. När jag kom hem körde jag två tvättmaskiner inför resan och flyttade in min roomies elektriska element i mitt rum och vred upp det på max. Sedan sov jag som en liten gris. Så otroligt skönt att sova i ett varmt rum igen! Idag ska jag avverka de sista julklapparna och packa. Planet lyfter 17:55 i morgon, peppen!
Categories: London.
Farväl
Jag är på väg till Oxford Street för att göra min sista julhandel. Om ni inte ser mig på julafton så har jag förmodligen blivit nedtrampad av en halv miljon shoppingsugna britter. Hälsa mamma att jag älskar henne.
Categories: London.
Släkten är värst
Min morbror Torbjörn ringde idag medan jag satt på Fika med Anneli. Vi pratade en stund om julklappsshopping (jag har höga förväntningar på mig om att vara den som trollar fram finast julklappar eftersom jag bor i London och kan köpa en massa coolt skit) och efter en stund sa han att han läser min blogg. ”Du är ju för fan bakis i vartenda inlägg!” tjoade han. Man vet att man har en del läsare när man 1) får tio besökare under den tid det tar att gå till köket och koka te och 2) när till och med ens morbror känner till ens blogg.
Categories: London.
En allt för kort helg
Jag och Ida körde en pubrunda i Camden igår, min halsduk luktar öl idag. På det sista stället satt vi på ett övertäckt biljardbord och konverserade med ett par svenskar som var här på besök. Plötsligt kom en enorm och fet britt fram och försökte KYSSA mig. Min första instinkt var att knuffa bort honom, varpå han tog tag i mig och försökte igen. Då blev jag irriterad och knuffade bort honom, varpå han sa något i stil med ”oh come on you fucking twat! It’s just a friendly kiss on the cheek, nothing gay about that you fucking wanker!” Tänkte inte ge mig in i en diskussion med honom om vem av oss som var mest liberal, men om en fet, ful och ölstinkande kille helt randomly kommer fram och försöker kyssa mig är det inte särskilt vänskapligt längre om han greppar tag i mig och med våld försöker en andra gång. Jag skulle inte ens låta en tjej komma fram och kyssa mig på det sättet. Jag bad honom att dra, men då började han istället att konversera med Ida. Det komiska var att hans (fula) tjejsällskap började ragga på mig och ursäktade hans beteende med att han var en riktig skitstövel. Liksom, om han är en skitstövel, varför går ni då ut tillsammans? Efter en stund kom han fram och knäppte till mig i pannan med fingret. De svenska killarna sa att de skulle backa upp mig om det behövdes, men jag lyckades kämpa emot min vilja att köra ner ölglaset i halsen på honom. Lyckades ignorera honom resten av kvällen. När vi gick låg han på biljardbordet och sjöng samtidigt som han stirrade upp i taket. Jävla idiot.
Dagens bekräftelse fick jag åtminstone serverad tack vare Ida. I baren stod en tjej och spexade med sina kompisar. Hennes klädstil och sättet hon rörde sig på var väldigt grabbigt, men under luggen kikade det sötaste ansiktet jag någonsin sett fram. En sån tjej man bara vill fotografera för sin naturliga skönhets skull. Ida noterade givetvis min fascination och marscherade fram till henne och sa ”my friend thinks you’re cute”. Hon tittade åt mitt håll och då fick jag panik och började fippla med mobilen. Någon minut senare var det min tur att beställa, så jag gick fram till baren och köpte två Krounenberg. Plötsligt stod tjejen bredvid mig. Sa att hon blev glad över komplimangen och att hon också tyckte att jag var söt. Och att hon gärna hade pratat lite om hon inte haft pojkvännen med sig. Han stod vid ett bord några meter längre bort och såg sur ut. Hehe. Tack Ida!
Haha, och både jag och Ida somnade på våra respektive nattbussar och vaknade åt helvete långt bort:
Jag: Somnade på bussen, är vid ändhållplatsen nu. :(((
Ida: Fuck! I fell asleep! Woke up at crystal palace… Tired as hell hehe! :) x
Vaknade utvilad och pigg bakis och frusen i morse. Tog en snabbdusch på tjugo minuter (numera duschar jag i uppåt en timme för att det är så kallt i huset) och åkte till Breakfast Club för att äta frukost med Anneli. Med ett fåtal undantag har jag varit där varje helg sedan jag flyttade till Hackney och jag har inga planer på att överge den traditionen. Jag älskar Breakfast Club. Om någon frågar mig vad jag tyckte bäst om med London så kommer jag svara alla söndageftermiddagar jag tillbringat där. Anneli beställde en liten grönsakswrap, jag The Full Monty: bacon, hash browns (alltså stekt potatis, inte haschbrownies), stekt tomat, vita bönor i tomatsås, korv, ägg, champinjoner och black pudding – engelsk blodpudding. Jag var genuint lycklig när jag greppade HP-såsflaskan och högg in. Första gången jag beställde The Full Monty åt jag allting separat: först svampen, sedan äggen och så vidare. Jag lärde mig dock fort att ju mer man blandar och slafsar runt på tallriken desto godare blir det. Bacon, ägg, svamp och black pudding på samma gaffel, indränkt i HP-sås. Lycka. Vi gick till Brick Lane och letade vinterrockar på Rokit. Sedan skivletande på Rough Trade. Avslutade med vitvinsglögg på Fika.
London visar åter upp sig från sin bästa sida.
Categories: London.
Wimbledon
Vaknade helt förstörd och femton tubstationer hemifrån. Minusgrader och morgonsol som speglades i frusna vattenpussar, åkte hem från Wimbledon och åt frukost i ett solvarmt kök. Ett par timmar senare åkte jag till Bethnal Green för att klippa mig hos Mitsuki, en japanska som jag träffade på en fest i Stockholm i somras. Hon huserade i 10 Gales Gallery som låg i ett valv under en tågbro. Jättemysig lokal med en pop art-utställning, klädbutik och ett litet fik under samma välvda tak. Jag behövde dessutom bara betala £10 för klippningen, skitbra. Ikväll ska jag och Ida ut i Camden. Det blir nog Lock Tavern, även fast jag är sugen på att utforska fler ställen. Det är soligt ute, det finns mycket att uppleva och saker tar intressanta vändningar. London visar sig åter från sin bästa sida.
Categories: London.
Bye, phone 3.0
Note to self: min iphone är oförstörbar. Hittills har jag tappat den i en vattenpöl, tappat den i betongen tre gånger på rad (ställde upp den mot en telefonkiosk för att filma en grej och då ramlade den gång på gång ner på betongen) och igår tyckte jag uppenbarligen att det var en jävligt bra idé att lyssna på Spotify och smsa i duschen. Det vill säga tills högtalarna började spraka hotfullt. Då stängde jag av den, lät den vara i en timme och sedan funkade den som normalt igen. Jag vet inte vad det är med mig, normalt är jag nazistiskt varsam med all hemelektronik jag köper, men det är ju skönt att den håller för min sadistiska behandling. Inte en repa hittills!
Ikväll ska jag på julfest med jobbet, min första engelska firmafest. Det ska bli intressant, jag har hört att det brukar gå vilt till. Kvällens tema är ”dress to impress, with a touch of red”, så tjejerna på jobbet har med sig klänningar och pumps att svida om till efter jobbet. Själv nöjer jag mig med mina Fifth Avenue Shoe Repair-jeans, Dr. Martens och samma röda April 77-tisha som jag har på min profilbild här till höger. Om man tvingas bära kostymbyxor varje dag på jobbet känns det inte längre lika hett att ha det när man absolut inte måste.
En bra blogg jag läser dagligen är Rasmus ”Copyriot” Fleischer och som jag gärna tipsar om. Läs exempelvis hans inlägg om demonstrationerna i Köpenhamn. En sak som är lite småjobbig men bra är att han länkar till allt han refererar till. Det blir många länkar att klicka på, men jag tycker att det hör bloggandet till. Det blir mer som att följa hela diskussionen istället för att bara läsa en reaktion. Har man möjlighet att visa sina läsare exakt vad man syftar på så tycker jag att man ska göra det, likaså ställa upp med wikipedialänkar till formuleringar och definitioner som kan vara svåra för läsarna att kunna utantill. Hans bok Det postdigitala manifestet finns även med på min (uppdaterade) önskelista.
Categories: London.
City and Colour
Jag läste på Wikipedia att City and Colour har ett nytt album på väg under 2009, och med tanke på att året snart är slut så börjar jag bli riktigt förväntansfull! Om en ny skiva kommer så blir det med största sannolikhet turné till London, så jag håller tummarna. Apropå konserter ska jag även boka biljett till Brand New nu i veckan, de spelar på Wembley Arena tillsammans med Glassjaw och THRICE. Det blir i så fall min andra konsert med Brand New och den tredje med Thrice. Jag måste komma igång med konsertbesöken igen. Någonstans hände något, min passion för musik har aldrig visat några tecken på att falna, men plötsligt gick jag inte på konserter lika ofta längre. 2010 ska bli ett konsertår igen, det är mitt nyårslöfte. Min Londonvistelse börjar åtminstone lovande med J. Tillman, Kings of Convenience, Phoenix och Chromeo, så det finns fördelar med att bo i Europas huvudstad.
Några fler City and Colour-fans därute?
Categories: London.
Inlägg #100
Detta blir mitt hundrade inlägg i den här bloggen och passande nog föll årets första snö just idag! Den smälte igen efter ett par timmar, men för en stund fick jag från kontorsfönstret bevittna tjocka snöflingor falla. Jag invigde även mina nya mörkröda Dr. Martens under promenaden till Sainsbury’s. Min chef sa även okej till att bära dem på jobbet trots deras ”business casual”-dresscode, så nu slipper jag använda mina trasiga Gramskor mer.
Fick en sjukt dryg kommentar på mitt förra inlägg (den första otrevliga kommentaren jag fått faktiskt) från någon idiot som tycker att jag gnäller för mycket. Jag vill bara klargöra en sak: Jag trivs bra i London. Det är soft här. Jag hittar på roliga saker på helgerna och upplever en massa saker som inte hamnar i den här bloggen. Faktum är att en väldigt liten del av mitt liv hamnar i bloggen. Om jag ”gnäller” för mycket så beror det på vintermörkret, samt att jag är ganska uttråkad eftersom de flesta jag känner har åkt hem till Sverige över julen. I de svenska bloggar jag följer är vintermörkret ännu mer påtagligt och de flesta svenskar verkar ha svårt att handskas med kylan och mörkret just nu. Folk hemma skriver att de känner sig ensamma och utmattade, men inte skriver jag till dem och säger åt dem att sluta gnälla. Jag har full förståelse för de som känner att vinterhalvåret är en svår tid, jag har själv svårt att hantera den. Jag har valt att skriva här, mestadels för att det är roligt, men ibland för att få ur mig saker som tynger. Då skriver jag för att avreagera mig, något jag behöver göra för att må bra. Jag är den här bloggen, men bloggen är inte nödvändigtvis jag. Jag lever ett helt liv mellan dessa rader. Tycker du att jag gnäller för mycket? Ge fan i att läsa då.
Categories: London.
Frost
I morse kom den första frosten. Jag vet att Stockholm har snö just nu, men tro mig när jag säger att det är tillräckligt kallt här utan vare sig frost eller snö. Frusna daggdroppar låg som pärlband över de parkerade bilarna på De Beauvoir Road och när jag andades slog tjocka moln ur munnen. Jag hade glömt den här kylan. Den får mig att sakna Stockholm en aning, som när jag promenerade längs Bergsunds Strand ner till Copacabana för att dricka te med någon kompis.
Jag saknar min lägenhet.
Categories: London.
Yann Tiersen och sex iphones
Det här kan vara det bästa YouTube-klippet jag någonsin sett: Yann Tiersen spelar Comptine D’un Autre Été, L’après-Midi från soundtracket till Amélie från Montmartre på sex iphones! Okej, en del felspelningar, men ändå en grym insats med tanke på att jag själv knappt kan gå och smsa samtidigt med min iphone.
Categories: London.
Mixtape
1. Jon Brion – Phone Call
2. Broken Social Scene – Our Faces Split The Coast In Half
3. Fleet Foxes – White Winter Hymnal
4. Brand New – You Stole
5. J. Tillman – James Blues
6. City and Colour – Constant Knot
7. Sigur Rós – Ágætis Byrjun
8. Jeremy Enigk – Oh John
9. Bon Iver – The Wolves (Act I and II)
10. Anthony Green – She Loves Me So
11. Scarlett Johansson – Song For Jo
12. Múm – We Have A Map Of The Piano
13. Beck – Everybody’s Gotta Learn Sometimes
14. Death Cab For Cutie – What Sarah Said
15. Volcano Choir – Island, IS
16. The Weakerthans – Left And Leaving
17. Last Days Of April – The Days I Recall Being Wonderful
18. Jeniferever – The Sound Of Beating Wings
19. Brand New – Jesus Christ
20. Attack in Black – Chimes and Church Bells
Spotify: Vinterland
Categories: London.
Postrockens innebörd
Nyss kokade jag te och poppade popcorn. Satte mig framför datorn. Kände ingenting. Slängde ut teet och knäckte en öl istället. Nu börjar det lika något. Jag skulle kunna skriva ett sånt där inlägg. Om att alla jag känner just nu befinner sig hemma i Sverige och att jag känner mig ensam.
Men nej. Det här inlägget ska handla om postrock.
Eller rättare sagt innebörden av ordet postrock för mig. Postrock är som bekant ett jävligt vagt begrepp som i svensk press gärna innefattar de flesta band som generellt gör långsam, finstämd och släpig musik. Begreppet är så uttjatat att jag inte orkar ge mig in på diskussioner om vad som är äkta postrock (mest för att jag inte har en aning själv). Poängen är att det är en term jag slänger mig med jävligt ofta för att definiera den släpiga musiken i mitt mp3-arkiv, oavsett om den egentligen tillfaller ”riktig” postrock eller angränsar på filmmusik eller ambient.
Justja, du behöver Spotify för att läsa det här inlägget. Och vara intelligent nog att fatta att alla länkar i det här inlägget är menade att klickas.
Igår skickade min ytterst stilige vän Aria låten Frame till mig. Den påminde mig starkt om Fahrenheit Fair Enough, den finaste Telefon Tel Aviv-låten jag vet. Vad den även påminde mig om är hur lite som krävs för att göra bra musik. Rent generellt gillar jag inte när folk säger att texterna är det viktigaste för dem i deras musiklyssnande. Då brukar jag tänka att de kan gå och läsa en bok istället och ge fan i att prata när jag lyssnar på musik. Texter är viktiga för mig med, men det kommer aldrig ersätta betydelsen av toner och komposition. Det är förmodligen därför jag har så svårt för hiphop och den vidriga genren spoken word. Den där ölen försvann sorgligt fort förresten. Hur som helst, det som tilltalar mig så oerhört med Frame är att den kokar ner själva essensen av musik till en enda mjuk sörja. Den består av rytmiskt blipp-knaster och något ackord repeterat in i oändligheten, inget mer. Och den är så fin.
Jag satt på McDonald’s på Oxford Street idag. Jag kommer försvinna om jag fortsätter leva på vitt bröd och nudlar. Vet att jag inte borde äta mer skräpmat, men sket i det. Kände mig helt tom inombords. Så många människor som virvlade förbi som snöflingor på ett hustak. Så många vassa armbågar, så många ursäktande artighetsfraser uttalade av människor som samtidigt föste mig åt sidan. Satt vid ett bord och stirrade in i väggen av mörkt träfanér. Tusen decibel runt omkring mig, men mina öron skyddades av hörlurar som läckte en massa ljud, men jag fäste ingen uppmärksamhet vid det ändå. Frame i lurarna, som ett antisoundtrack till världen utanför hörlurarna. Slängde ett öga på hamburgaren som låg självserverad framför mig, badandes i sterilt ljus från billiga lysrör. Jag drömde mig bort för en stund, till en plats utan människor, eller åtminstone en plats med vänliga människor. Jag drömde mig bort till min lyckliga plats, fast inte till Edward Nortons isgrotta i Fight Club, utan en lugn, varm och trygg skog. Det var i alla fall sinnebilden jag fick där jag satt på min plaststol nere i källaren på McDonald’s vid epicentrum av vårt moderna konsumtionssamhälle. Jag suger på att leva i nuet, mina tankar vandrar alltid iväg. Jag kan föra ett samtal med någon i en halvtimme innan jag inser att jag faktiskt inte hört ett ord av vad den andra personen sagt. Jag är även väldigt dålig på att hålla mig till ämnet, vilket ni kanske märker.
Ett av de coolaste ögonblicken jag upplevt nyligen var när jag lyssnade på Eluvium’s Repose in Blue. Låten i sig består i sin enkelhet av nio minuters stråk-keyboards som eskalerar till ett stort crescendo, men däri ligger inte magin. Magin är att under crescendot så hör man kanoner (!) krevera långt bort i horisonten. Hela låten blir som ett stilla (men ändå dramatiskt) soundtrack till ett sjöslag som bevittnas från fjärran. Det skänker en helt ny dimension till musiklyssnandet istället för det vanliga vers-refräng-vers-refräng-brygga-refräng-refräng. Så enkelt, men ändå så effektfullt. Eluvium (eller Matthew Cooper som han egentligen heter) måste vara den artist som jag respekterar mest just nu. Han skrev sju pianostycken för hand och spelade in i en enda tagning som han släppte som EP:n An Accidental Memory in the Case of Death. Hela skivan är full av slarvfel och felspelningar, men det gör bara intrycket ännu kraftfullare och ärligare i musikvärld vars senaste genombrott var auto-tune.
Apropå postrock såg jag Explosions in the Sky när de spelade i Stockholm sist. Jag blev full och innan jag visste ordet av var konserten över. En kvälls tillfällig musikalisk adhd.
Såhär blir det när jag skriver utan att ha något på hjärtat. Jag vet inte, det känns som jag tappat greppet om själva bloggformatet. Kanske dags att lägga ner.
Categories: London.
Tristess
Värdelös dag. Hoppas Sara ringer i morgon och tar med mig till Breakfast Club. Jag behöver min bakisbrunch.
Categories: London.
God morgon!
Det finns för- och nackdelar med det engelska vädret. Det dåliga är att snålblåsten går genom ben och märg och att det regnar intensivt, men det finns fördelar också. Ni kan aldrig gissa vad jag gör nu. När jag vaknade i morse var vädret så strålande att jag lagade gröt, bryggde kaffe och tog med macbooken ut på balkongen. Nu sitter jag i balkongsoffan och MYSER i t-shirt och känner hur mina armar blir solvarma medan jag lyssnar på min svenska Spotify-playlist. Hittills har två britter gått förbi på gatan nedanför med nyköpta julgranar medan jag sitter här och ba ”ööö, Mallis?” Det är även första gången jag noterat att det faktiskt växer palmer i vissa trädgårdar på den här gatan.
Just nu är livet ungefär så bra det kan bli.
Categories: London.
Memory Tapes
Jag knep precis tre biljetter till Memory Tapes londonspelning i januari. Peppen!
Categories: London.
Nyttigt
I morse hittade jag Fifth Avenue Shoe Repair-jeansen som jag köpte på rea i september. Jag råkade köpa en storlek för små, så de har blivit ligandes sedan jag köpte dem. I morse drog jag på mig dem för att se om jag gått ner så mycket som jag misstänkte och de satt fucking perfekt. Vitt bröd, 22-pencenudlar, snabbkaffe och öl: LCHF GLHF-dieten.
Categories: London.
Bloggtips: Spare-Oh
Om Cecilia inte är en av Sveriges yngsta gymnasielärare så är hon definitivt den coolaste. Vi gillar samma sorts musik (Bon Iver, Radical Face, Miracle Fortress, Andrew Bird, Fleet Foxes och mycket annat) och hängde en massa under Way Out West 2009. Cecilia undervisar i grafisk formgivning och foto och är en jävel på allt inom det området. I hennes blogg kan man hitta personliga berättelser om konsertupplevelser och kärleksbekymmer tillsammans med hennes underbara illustrationer, och även om hon inte uppdaterar särskilt ofta så klassar jag Spare-Oh som en av mina absoluta favoritbloggar.
Jag finns dessutom omnämnd här, här, här och här (teddymössan!)
Categories: London.
Thursday
Sämsta tänkbara starten på dagen: en timme försenad och ingen frukost. Jag fick dock uppleva en strålande soluppgång på tåget till Kingston. Pappa ringde igår och berättade att Sverige hade 14 soltimmar under november. Siffran här är betydligt högre, vissa dagar är det så fint väder att man nästan kan tro att våren är på väg. Ibland när jag vaknar sent på helgerna blir jag totalbländad när jag går in i köket för att äta frukost, ljusskygg som jag är.
Jag fick en julklapp av jobbet: en usb-laddare med inbyggt batteri som man kan ha i väskan och ge sin telefon 15 timmars extra batteritid. Väldigt fin present, särskilt som batteritiden i min iphone bara räcker till en dags aktivt användande. Perfekt på resan!
Categories: London.
Putney II
Fem öl senare och jag börjar bli riktigt go. Tortillas och öl hemma hos Anneli. Och jag letar nytt jobb. Anneli har en riktig julgran, är rätt avis. Jag kommer tillbringa mellandagarna med att bo tillsammans med en random brud jag inte känner.
Categories: London.
Putney
Efter jobbet ska jag hela vägen till Putney och dricka öl med Anneli. Detta förutsatt att min bank är öppen så jag kan be om pinkoden till mitt visakort. Annars blir det inget busskort och ingen resa dit. Hela veckan har jag spenderat stora pengar på enkelbiljetter eftersom jag bara haft kontanter, men nu är de slut. Jag försökte säga i en butik att mitt chip inte fungerade så jag kunde dra magnetremsan och skriva under kvittot, men eftersom mitt kort är sprillans nytt blev de misstänksamma och insisterade på att jag åtminstone provade chipet. Jag är skitirriterad, trött och grinig. Egentligen vill jag bara hem och sova, men en öl kan nog också råda bot på mitt humör.
Mina rumskamrater åker hem till Brasilien i helgen och är borta hela jullovet. Istället ska en främmande tjej bo i ett av rummen. Jag älskar att jag är den sista personen att få reda på saker och ting i det här huset.
Categories: London.
Sleep Cycle
Det här kan bli det nördigaste inlägget jag skrivit.
Nyligen laddade jag ner en iphone-app som heter Sleep Cycle. Det är en väckarklocksapplikation som analyserar ens andetag och rörelser och väcker en när man sover som lättast (och därmed vaknar med känslan av att vara utvilad). I instruktionerna stod det att man skulle ansluta sin iphone till vägguttaget och sedan lägga den bredvid kudden under bäddlakanet. Låter livsfarligt, jag vet. Hur som helst, jag provade programmet och följde instruktionerna. De första två nätterna ägnade programmet åt att kalibrera sig, det vill säga spela in mina andetag och rörelser (seriously). När det sedan var dags att använda väckarklockan på allvar fungerade den felfritt. Jag får ungefär fem till sex timmars sömn per natt eftersom jag har en så kaiko dygnsrytm, men tidigare var jag så trött att jag stängde av väckarklockan i sömnen och hellre försov mig än att gå upp. Sleep Cycle finns i App Store och var de bäst investerade 7 kronorna jag någonsin lagt ut. Tack Jocke för tipset!
Och yeah, jag vet vad ni tänker: killen sover med sin iphone.
Categories: London.
Åh
I morse lyssnade jag på min fina playlist som ni satt ihop på dubbeldäckaren till jobbet. När ”Det snurrar i min skalle” dök upp fick jag anstränga mig för att inte skråla med på skorrande skånska. risken fanns ju att jag hade misstagits för en skotsk terrorist och skjutits på fläcken. Nästa låt var ”Kom igen Lena!” Jag har aldrig någonsin kunnat lyssna på den låten utan att tänka på Åsa Örtengrens maskeradparty i ettan i gymnasiet (eller var det tvåan?) som jag fortfarande klassar som den bästa festen jag varit på. Gustav Ågren var Hitler (maskeraden infann sig för övrigt på Kristallnatten), jag var göteborgsdemonstrant och släpade runt på en gatsten som jag ”hittade” utanför Filmstaden Råsunda (hålet i infarten finns kvar än idag). Medan jag satt på bussen och repeatade ”Touch me” med Weeping Willows började det sakta gå upp för mig varför jag aktivt undvikit svensk musik under alla dessa år. Svenskar vet hur man tilltalar svenskar, så är det bara. Tonerna, texterna och stämningen är fininställd på att gå rakt in i hjärtat och träffa där det känns. Jag kan lyssna på den sorgligaste musiken i världen, men jag kan fortfarande inte lyssna på Kristofer Åströms ”I collect knives” utan att bli helt regntung inombords.
En stor anledning till att jag flyttade till London var för att kunna gå på en massa spelningar med band som aldrig kommer till Sverige. Just nu är jag dock mest sugen på att åka hem en weekend och se något svenskt indieband på Nalen eller Debaser. På juldagen ska jag gå på Debaser Slussen, så är det bara. Det är litet och inskränkt, men det är svenskt.
Kan det inte bli helg snart så jag kan gå till Jaguar Shoes och dricka öl? Det är bara på jobbet som jag saknar Sverige.
Categories: London.
Hide away
Jag tänkte skriva ett inlägg om vilken skitdag jag haft idag med otrevliga människor, stiga upp i ottan och en släng av hemlängtan (som jag alltid har när det är vardag). Sedan började jag lyssna på playlisten ni satt ihop åt mig. Och jävlar vad mycket bra musik jag upptäcker och framför allt återupptäcker. Jag byter hejvilt mellan alla låtar jag förträngt som jag älskade till döds för en massa år sedan och får flashbacks från gymnasiet, min första kärlek och alla ändlösa sommarnätter som känts så bra att de alla förtjänar att dokumenteras en efter en.
Låten jag lyssnar på just nu är Laleh – Hide away, som jag misstänker att antingen Carolina eller Emma petade in i playlisten. Jag minns första gången jag hörde den här låten. Jag var tjugo och jobbade som brevbärare på Citymail en sommar. Det är utan tvekan det mest ansträngande jobbet jag haft, jag lider fortfarande av sviterna efter benhinneinflammationen jag drog på mig av allt spring i trappor. Jag hatade det jobbet. Gick upp sex på morgonen, drog på mig samma unkna uniformstisha som jag haft dagen innan och sorterade post tillsammans med ett dussin andra människor som jag inte hade ett skit gemensamt med. Jag jobbade i Stadshagen men hade en postrutt som sträckte sig ända ut på Stora Essingen. Jag minns fortfarande känslan av att skramla över Essingebron på en cykel packad med 90 kilo post, och trots benhinneinflammationen och vinden som kylde ner min svettiga t-shirt och fick mig att huttra i sommarvärmen kunde jag inte slita ögonen från utsikten. Hela Sommarstockholm badade i motljus och blänket på vattnet var så intensivt att jag fick kisa för att inte riskera att köra över broräcket. Det var något av det vackraste jag sett och under de två minuter det tog mig att korsa bron kände jag mig lycklig. Jag sprang min rutt på Stora Essingen, den satt i benmärgen efter en månad på Shittymail (eller i mitt fall i benhinneinflammationen). I öronen hade jag musik avsedd att plåga. Jag var nydumpad och vägrade lyssna på någon annan musik än den jag lyssnat på tillsammans med henne. Första gången jag hörde Hide away var på Junohällsvägen. Luften vibrerade av värme och dammet efter mitt åbäke till cykel och jag fick till sist nog av att dra gummiband från postbuntarna i cykelkorgarna och satte mig rakt ner på asfalten. Min billiga mp3-spelare bytte plötsligt till den här låten, en låt jag mindes att hon sagt att hon älskade. De första ackorden nådde mina öron och just då kändes det som att jag var helt ensam med allt vackert i världen och jag sörjde att inte ha någon att dela det med. Jag tittade på mina knän, röda av sårskorpor efter de två gånger jag trillade och fick den fullastade postcykeln över mig. Jag minns att jag tänkte att fysisk smärta i vissa fall kunde vara bra, som att cykla över Essingebron med vinden i håret och vara så hög av ögonblicket att kylan och benhinneinflammationen övervanns. Smärta var också bra mot hjärtesorg, något att fokusera på istället för all skit inombords. Inte för att jag var självdestruktiv (det har jag aldrig varit), men just i det ögonblicket kändes det bra att smalbenen dunkade i takt med mina hjärtslag, istället för att vända mig inåt och ägna mig åt mina dystra tankar. Jag har sedan länge glömt hur ont det gjorde den gången jag blev dumpad och jag har svårt att frammana den känslan igen eftersom alla känslor för henne dog ut det året. Men när jag lyssnar på Hide away på mitt rum här i London blir jag påmind. Inte starkt, bara ett minne av det jag hade, förlorade och senare förringade. Det var nog en viktig upplevelse för mig, även fast jag gjort mitt bästa för att skoja bort det. Dessvärre har den inneburit att jag inte kunnat känna lika starkt för någon sedan dess, men det är så det är att växa upp och bli härdad, right? Jag är grå inombords, men jag har vant mig.
Tack för all musik.
Categories: London.
Så jävla 00-tal asså:
På MSN, tio minuter efter att jag postat föregående inlägg:
19.53.44 Christian: kul att se i realtid när folk lägger till låtar
19.53.47 Christian: dungen
19.53.50 Christian: SÅ JÄVLA ROBIN
19.53.51 Christian: hahaha
19.54.02 Mats Wall: INTE STADSVANDRINGAR?!?!?!
19.54.17 Christian: där kom den
19.54.17 Mats Wall: så
19.54.19 Christian: hahaha
Samtidigt, i facebookchatten:
Christian
19.54.02 Mats Wall: INTE STADSVANDRINGAR?!?!?!
Robin
Vad fan, jag arbetar så fort jag kan
Ni andra: MER MUSIK!
Spotify: SVENSKT KNYTKALAS
Categories: London.
Ge mig svensk musik!
Här är en helt tom Spotify-playlist. När jag loggar in igen ska den vara full av bra SVENSK musik. Svensk eller engelsk text kvittar. Frågor på det?
Spotify: SVENSKT KNYTKALAS
Vill ni sedan skriva i kommentarsfältet vilka ni är och vilka låtar ni lagt till så är det ingen som hindrar er.
Categories: London.
Planka.co.uk
Det är verkligen sjukt enkelt att planka på dubbeldäckarna. Det räcker med att i förbifarten visa upp ett utgånget rosa endagskort för busschauffören (mitt är från den 14 oktober), men jag skulle lika gärna kunna flasha mitt svenska körkort som också är rosa. Det är ungefär så mycket de bryr sig. Mina roomies har varnat mig för att det faktiskt finns kontrollanter, men jag bedömer ändå att risken att åka fast är mindre än i Stockholm. I annat fall får ni läsa ett skitförbannat inlägg om det.
Categories: London.
Bon Iver – Skinny Love live @ Way Out West 2009
Dämn, insåg precis att jag har en hel drös med videor från årets Way Out West som jag inte gjort något kul av. Här kommer en i alla fall, skakig handkamera-style.
Categories: Sverige.
Fire eye’d boy
Fick ett konstigt samtal över Skype för en stund sedan, därefter var allt fel. Bestämde mig för att ta en promenad till off-licensen på Kingsland Road för att handla nödvändigheter som tvål och toapapper, vilket alltid verkar vara slut i det här huset. Tog på mig skinnjackan och drog luvan på min American Apparel-hoodie över huvudet. Tog en titt i spegeln, insåg att jag såg på tok för mycket ut som en rödhårig Markus Krunegård och drog ner luvan igen. Gick till butiken och kom hem med en stor påse vinägerchips som fick bli kvällens middag.
Det är inte alltför sällan jag stannar upp och undrar vad det egentligen är jag håller på med. Hela den här resan känns som en enda stor verklighetsflykt bort från allt ansvar. På klubben i fredags träffade jag en svensk kille som jobbar som art director på en liten reklambyrå här i London. Han berättade att han pluggat till AD på Forsbergs och även fast han totalsågade deras copyutbildning så fick det mig ändå att börja undra om jag inte borde ha tackat ja när jag fick mitt antagningsbesked i somras. Kanske dags att sluta vara så elitistisk och se möjligheterna i det som erbjuds, istället för att sätta näsan i vädret och jaga vidare efter det bättre alternativet som kanske aldrig kommer.
Categories: London.
Late night Facebook conversation
02:41
Christian
när slutar du?
Robin
om en kvart
Christian
gött
Robin
Ska bli grotalnajs
Robin
Sitter och sjunger Brel här för full hals
Mina grannar jublar
Christian
hehe
Robin
Dans le port d’Amsterrrrrrrdam
Y’a les marin qui chatant
Min franska är total
*marines?
Christian
möjligen ”dans le port d’amsterdam il y a des marines qui chantent”
men min grammatik är också åt helvete
Robin
För många stavelser
Måste vara Y’a
Christian
googlar
Dans le port d’Amsterdam Y a des marins qui chantent.
ok, vi möts halvvägs
Robin
Haha
LOL
Franska är döv inför resonemang
Christian
verkligen
”we have 26 letters in our alphabet AND THEY’RE ALL SILENT!”
Robin
Hehehe
precis
Tacka vet jag italienska, det är som att köra cykel i guppig terräng
Christian
haha
BABADI BOOPI!
Robin
Precis så
Jag älskar’t
Det är kul att läsa facklitteratur på det språket, man hör Peter Griffin i huvudet
Categories: London.
Pank. Igen.
Hittills har min lön gått till min roomies konto eftersom jag inte haft något eget. Nu när jag skaffat ett så förde han över alla veckolöner som ackumulerats på hans konto, vilket gör mig till en rik jävel. Trodde jag. Jag kommer nämligen inte åt pengarna förrän pinkoden till mitt visakort anländer via snailmail någon gång nästa vecka, och idag spenderade jag mina sista 13 pund från mitt Handelsbankenkonto på bakisbrunch på Breakfast Club. Nog för att det är enkelt att planka på dubbeldäckarna (jag gör det varje helg när mina veckokort går ut), men det är långt svårare att ta sig förbi tågspärrarna på Waterloo Station och jag har ingen aning om hur jag ska kunna köpa ett veckokort utan pinkod. Dessutom rotade jag precis igenom skafferiet och kan konstatera att jag har ett paket 9-pencenudlar och ett halvt kilo russin att klara mig på i två dagar. Det här kommer bli en lång jävla helg.
Categories: London.
Spotify Premium
Förra veckan skaffade jag äntligen ett bankkonto hos HSBC. Detta firade jag precis genom att köpa Spotify Premium, så nu är min iphone glad. Förra året var jag en av de få i min bekantskapskrets som inte orkade vänta på en invite utan köpte Premium direkt. Det var några som muttrade att de minsann inte tänkte betala för glorifierad internetradio, men inviter ville de minsann ha. Jag slutade betala när Spotify hade sin stora utrensning till följd av stämningar från diverse internationella skivbolag för att de inte arbetat fram ett fungerande internationellt royaltysystem. Nu har de fyllt på all musik igen (utom alla plattor med Kristofer Åström, bara ett finns kvar) och jag har alltid haft i bakhuvudet att jag ska skaffa Premium igen när jag inte står ut med reklamen. När jag skaffade iphone och försökte uppgradera fick jag bakslaget att jag behövde ett engelskt visakort eftersom Spotify kände av att jag inte längre bodde i Sverige. Spotify Premium är min första utgift på mitt nya visakort. Det känns fint att betala för musik igen, gratis mp3 får jag redan från grannens oskyddade trådlösa nätverk.
On another note: 5000 besökare! Untz untz!
Categories: London.
Ett fylleinlägg
Jag är nyligen hemkommen från krogen. Ikväll har jag skakat rumpa jämte mina latinobröder på Favela Chic, sedan tog jag med mina vänner på The Strongroom Bar vid Hoxton Square (den Ida tipsade mig om). Vi var nog de enda i sofforna som inte var totalt stenade. Det är när man går ut som man verkligen får känna att man faktiskt bor i London. Vardagen skulle jag klara lika bra hemma, men utelivet här är helt enkelt av en annan kaliber än i Stockholm. Just nu är jag sjukt seg eftersom koffeinet i mina Red Bull energy shots slutat verka (det enda som finns att tillgå när man vill hålla sig pigg men vägrar knarka). Min kropp har övergått i trött-mode och jag förstår egentligen inte vem som skriver det här inlägget. Något går för autopilot i alla fall.
Categories: London.
Google Wave
Förra veckan fick jag en invite till Google Wave av min käre kollega och före detta JMK-kursare ”Angry” Mats Wall. Jag antar att han försökte återgälda tjänsten eftersom jag gav honom en invite till Spotify när det begav sig (det känns redan som hundra år sedan). Google Wave är då tjänsten som enligt Wikipedia är tänkt att ersätta e-post, instant messaging (MSN, Skype), sociala nätverk (fejan, Myspys) och wikisidor och har hypats på nätet av precis varenda människa som har en ordbehandlare installerad på datorn.
När jag fick inviten var jag enormt förväntansfull och väntade otåligt på att invite-mailet skulle nå min Gmail. Jag registrerade mig, loggade in och väntade på att något coolt skulle hända (typ som välkomstvideon som dök första gången jag slog på min Macbook Pro). Inget sånt infann sig, jag lotsades istället in i ett gränssnitt som inte alls var olikt Gmail. Jaha-känslan var total. Jag hoppas lite att någon IT-guru i min närhet ska förklara det för mig som om jag vore fem år gammal, för jag har ännu inte fattat hur det fungerar eller på vilket sätt det ersätter ovan nämnda tjänster. Dessutom känner jag bara sex personer som hunnit skaffa Wave varav fyra är killar, så för närvarande är Wave en liten korvfest som pågår bakom lyckta dörrar.
Inviter fick jag dock, ett helt gäng faktiskt. Jag tänkte att jag ger bort dem här medan folk fortfarande vill ha dem, för med Spotify fick jag gödsla med inviterna på slutet för att få bort den jobbiga invite a friend-bannern ur synfältet (där fick jag för att jag snålade i början).
Vill du ha en invite till Google Wave? Skriv en intressant kommentar eller en fråga.
Categories: London.
Hemgång = utgång
Idag är det tjugo dagar kvar till julafton. Jag ser faktiskt väldigt mycket fram emot att få komma hem en sväng över jul, även om det bara rör sig om fyra-fem dagar. Min bror berättade att pappa skulle åka hit och fira jul med mig om jag själv inte hade haft möjlighet att ta ledigt. Fint va? Jag ser fram emot lite lugn och ro, även fast jag redan nu vet hur jävla mycket jag har planerat att hinna med. På julafton ska jag hem till mamma i Norrtull, på juldagen ska jag hem till min bror på middag följt av utgång på kvällen (konstigt nog är jag löjligt sugen på att gå på Debaser Slussen!) och på annandagen ska jag mellandagsfynda och eventuellt ha fest på kvällen i min brors lägenhet. Jag får nog planera in fler hembesök i framtiden så jag inte blir så fullbokad när jag väl åker.
Mamma ringde igår och tjatade på mig om att jag skulle vaccinera mig mot svininfluensan medan jag var här. Injicera något som garanterat kommer ge mig feber i tre dagar efteråt? Nej tack, då väntar jag hellre tills den riktiga influensan slår till. Apropå svinis så verkar influensavågen redan vara över här. Många jag pratar med säger att de redan varit sjuka och att den värsta perioden var i juli. Ta i trä, men i så fall hoppas jag att jag är någorlunda safe. I annat fall får jag väl önska mig ett japanimporterat Hello Kitty-munskydd i julklapp.
Categories: London.
Freuds drömmar
Igår natt drömde jag att jag befann mig på en restaurang. Jag minns inte alla detaljer (jag minns sällan mina drömmar när jag vaknar), men min bror var där också. Jag tror att en konflikt utspelade sig mellan människorna jag satt hos, men jag var själv inte inblandad i den. I vanlig ordning var jag betraktaren, jag satt mest för mig själv och åt. Jag sträckte mig efter ett bröd, och när jag tuggade på det så kunde jag känna hur en av mina nedre framtänder lossnade. Jag spottade ut den i handen och tittade förskräckt på den. Den var liten, som en mjölktand. Jag ansträngde mig för att inte ställa till med en scen när jag visade upp den för min bror. Han såg lite bekymrad ut och svarade typ ”oj, det var inte bra”, som om jag precis nämnt att en arbetskollegas släkting gått bort. Jag minns inget mer, men jag tror att jag vaknade efter det.
Jag kan inte påstå att jag är insatt i psykologi. De gånger drömmar om tandlossning kommit upp på tapeten så har någon sagt ”tandlossning ja, du vet ju vad Freud hade sagt om det”, men jag måste säga att jag faktiskt inte har en aning. Alla jag talat med har haft sin personliga tolkning och när jag googlar får jag bara upp amerikanska new age-sidor med extremt vaga definitioner, gärna med spirituell anknytning, som säger att det är ett tecken på att någon i min närhet kommer dö. Jag minns att jag såg ett avsnitt av Sopranos där maffiabossen tappar tänder i en dröm som ett tecken på hans osäkerhet, vilket verkar mer troligt i mina ögon. Jag ställer mig extremt tvivlande mot drömtydning, men jag vet att jag drömt något liknande åtminstone en gång tidigare och jag fick aldrig något officiellt svar då. Någon som vet?
Categories: London.
Kollektivtrafiken igen
Idag efter jobbet gick jag och Sara till det nyöppnade Clas Ohlson i Kingston. Det var ungefär femtio gånger större än det stora Clas Ohlson i Gallerian i Stockholm, och fullt av svenska expediter. Samtalsämnen som dök upp var julklappar, förhållanden och London vs. Stockholm. En vanlig eftermiddag med Sara med andra ord. På hemvägen fastnade jag i trafiken, så den normala färdvägen på drygt en och en halv timme förlängdes plötsligt till tre timmar, varav en timme ägnades åt att vänta på 76:an i Waterloo. Till slut ringde jag trafikupplysningen på ett nummer jag hittade på busskurens vägg och fick veta att bussarna gick som vanligt, men att stationen flyttats tvåhundra meter utan någon som helst förvarning. Det kan helt enkelt inte sägas tillräckligt många gånger: jag avskyr Londons kollektivtrafik!
Eftersom mitt besökarantal typ fyrdubblats sedan jag skrev inlägget om Nollnolltalet.se så sätter jag nu ihop en egen topp 100-lista. Detta var svårare än väntat, ber att få återkomma när jag klurat lite.
Categories: London.
Nollnolltalets Hall of Shame
För er som inte besökt Nollnolltalet.se så är det en musikblogg som under dessa sista hundra dagar av nollnolltalet (alltså decenniet, inte bloggen) låter olika musikskribenter och artister lista decenniets hundra viktigaste låtar. Och se vilket bra omdöme folk har:
32. Kylie Minogue – Can’t get you out of my head
35. Beyoncé – Irreplaceable
36. Rihanna feat. Jay-Z – Umbrella
39. Destiny’s Child – Survivor
42. Game feat. 50 Cent – Hate it or love it
45. Justin Timberlake – Cry me a river
49. Aaliyah – More than a woman
68. Mariah Carey – We Belong together
82. Missy Elliott – Work it
83. Destiny’s Child – Say my name
Det är något med nollnolltalets tidsanda (alltså decenniet, inte bloggen) som påbjuder att man ska skriva om en helt överjävlig, mainstreamproducerad skitlåt, bara för att visa att under den här fashionabla indieytan döljer sig minsann en sann eklektiker som vågar gå emot strömmen och skriva om en låt som finns i allas vårt kollektiva medvetande och som vi alla kan relatera till.
Jag klickade på länken till Nollnolltalets Spotifyplaylist (alltså bloggen, inte decenniet), slog på shuffle och såg fram emot att få lyssna på låtar som erkända och uppskattade musikskribenter valt som nollnolltalets viktigaste (alltså decenniet, inte bloggen). Den första låten Spotify valde var Under my umbrella. Ella. ELLA. Vad i helvete! Kom igen Nollnolltalet (alltså bloggen, inte decenniet), ni kan inte vara seriösa när ni menar att Mariah Carey och TVÅ Destiny’s Child-låtar platsar på den här listan. Till och med Blink-182 har haft större inflytande på oss 80-talister än Aaliyah, skriv om dem istället. Jag gillar Nollnolltalet (alltså bloggen, inte decenniet), men jag väntar bara på att någon ska lägga upp den tredje Destiny’s Child-låten för att jävlas.
Categories: Musik.
Fem album jag alltid kommer älska
Alla som känner mig vet att jag älskar Fleet Foxes. Det var strax innan vintern satte igång på allvar. Alla vattenpussar hade förvandlats till isfläckar och höstlöven låg som en brun söndertrampad gyttja under träden. Under promenaderna från Medborgarplatsen hem till Hornstull borrade jag ner näsan i min enorma halsduk och lyssnade på Isles, den första Fleet Foxes-låten jag hörde. Lagom till jul upptäckte jag resten av deras låtar och White Winter Hymnal fick bli ledmotivet på julafton som tillbringades hos pappa i Uppsala. Den vanliga julen med familjemiddag hos mamma och julklappsöppning under Kalle Anka byttes mot Uppsala, Fleet Foxes på repeat och glöggfylla med brorsan. Pata negra-skinka istället för fyra sorters sill. Kalkon istället för julskinka. Det enda tråkiga är att English House, min mest spelade låt på Last.fm, inte finns med på den här skivan, annars vore den fulländad.
Sonna – Smile and the world smiles with you
Våren 2003 befann jag mig på en skolresa till Paris med min gymnasieklass. Vi bodde i ett skamfilat gammalt hotell på Boulevard Jourdain i 14:e arrondissemanget vid Porte d’Orléans, och det var under en stilla våreftermiddag som jag och Andreas låg på våra sängar och lyssnade på Sonna. Gardinerna var fördragna, men balkongdörren stod på vid gavel och den svala eftermiddagssolen reflekterades i bilrutor på den dånande trafiken utanför och kastade solkatter på väggar och tak. Vi låg tysta medan vi betraktade ljusmönstren som dansade över väggarna och en stilla bris fick gardinerna att bölja. Andreas öppnade munnen för att säga något, men hejdade sig. Till sist sa han att detta var ett ögonblick han förmodligen skulle minnas under resten av sitt liv. Sex år har förflutit och jag har ännu inte glömt honom säga det.
Det var vinter, jag var olyckligt kär. Tekniskt sett kan man säga att City and Colour förvärrade saken, eftersom Dallas Green’s texter träffade på precis rätt ställe och fick mig att må skit rakt igenom. Eller som Dallas själv sjunger:
Your words are like knives
They peel my skin and pierce my soul
Samtidigt kändes det skönt att lyssna på någon som verkade ha varit med om samma sak. Dallas ljusa och sårbara röst skar genom mig och den blottlagda, ekande ensamheten som hägrar i låtarna skänkte en sorts värme i mig trots all misär. Den tiden präglades av eskapism på hög nivå: verklighetsflykt i form av alkohol, obskyra hardcorespelningar på mangelvolym för att provocera fram några känslor, vilka som helst, och otaliga ensamma nätter med i hörlurarna City and Colour och drömmar om att komma bort. Några av låtarna på Sometimes är fortfarande svåra att lyssna på, men jag gör det ändå.
My Bloody Valentine – Loveless
I våras gick jag på nattdejt efter en helvild hemmafest på Bondegatan. En flicka från Gävle var på besök i Stockholm och ville att jag skulle svänga förbi hennes kompis i Årsta där hon sov över. Hon kom ut och vi tog en promenad klockan tre på morgonen. Vi gick bort från bostadsområdet och ut i en liten park som angränsade till ett skogsparti (den här bilden tog jag). Luften var bitande kall och nattdiset övergick till små fläckar av dimma här och var. Horisonten hade redan börjat rodna och inom någon timme skulle solen gå upp. Vi gick in i skogen och kom till en liten tjärn med en bro som vi ställde oss på och tittade ut över tjärnen och det lilla som gick att se av skogspartiet. Jag frestades att kyssa henne, men lät bli. Vi borrade ner händerna djupt i fickorna för att hålla oss varma och pratade om livet. Efter en allt för kort stund var det dags för mig att ta nattbussen hem. Hon följde mig till Årstaberg och när det var dags för avsked fick jag en lång kyss som varade tills busschauffören signalerade åt mig att kliva ombord. På vägen hem lyssnade jag på Sometimes samtidigt som solen gick upp över Skanstullsbron och minnet av de trettio sekunderna det tog att korsa bron kommer vara med mig så länge jag lever. Att se solens första strålar tränga fram bakom höghusen med kyssen färskt i minnet var något av det finaste jag varit med om. Hela Hammarby sjöstad och Sofiakvarteren badade i rött ljus och inte en människa fanns inom synhåll. När jag väl kom till Hornstull var hela Långholmsgatan upplyst som om solen var omedveten om att klockan var fem på morgonen. Det här är en av de få saker som får mig att genuint sakna Stockholm och längta tillbaka till sommarnätterna då jag ramlade gatan hem efter en äventyrsfylld kväll.
Kings of Convenience – Riot on an empty street
Jag har så många fina minnen associerade till Kings of Convenience att det känns hopplöst att försöka välja ut ett lämpligt ögonblick att skriva om. Bilderna som dyker upp i huvudet just nu är från sommarkvällarna på Södermalm. Jag älskar sommarkvällarna på Södermalm. Alla gånger jag åkt nattbuss från Slussen genom Gamla stan för att ta mig hem, då hela Stockholm legat inbäddat i ett rosa skimmer av sommar, alkohol och minnet av solens strålar som tidigare under dagen smekt asfalten. Att sätta sig på bryggan vid Munkbroleden i Gamla stan och upptäcka att bryggplanken fortfarande är solvarma. Att promenera längs Hornsgatan med en fyllekäksfalafel i handen och morgonsolen i ryggen. Att vakna mitt i natten, upptäcka att man är sugen på glass och promenera barfota till 7-Eleven i Hornstull för att köpa en Lakritspuck, därefter stöta på en gammal bekant på hemväg från Strand och bli medbjuden på dennes efterfest. Jag har alltid kopplat Kings of Convenience till sommar och nattliv. Känslan jag får av Know-how får mig att tro att den är skriven som en hyllning till den speciella upplevelse som ibland uppstår efter en sommarfest då hemfärden är mer magisk än själva festen och kulminerar kvällen. Transportsträckor blir desto behagligare när gatorna är fulla av glada människor och det går att promenera hem i kortärmat utan att man fryser.
Idén till det här inlägget fick jag av Nadias Fem album jag alltid kommer lyssna på. Jag uppmuntrar alla att skriva varsitt eget inlägg.
Categories: Musik.
MSN med min käre bror
Christian: alltså jävla maja
Christian: hon har addat mig IGEN
Christian: på facebook den här gången
Christian: guess what: ”maria eriksson is now single”
Christian: man ba aha
Fredrik: du blir bukis med danne om något händer
Fredrik: ;)
Christian: hahaaa
Fredrik: btw
Fredrik: på tal om maja och danne
Fredrik: det roligaste jag hört någonsin
Fredrik: jag och erika när vi var ihop var hos Danne och Maja var typ lite småsur
Fredrik: visade sig att dom haft sex dagen innan
Fredrik: mitt i sexet hade danne bara typ klätt på sig och gått iväg
Fredrik: så hon typ ”…va?” och följde efter honom
Fredrik: visade sig att han gick och bredde en macka
Fredrik: :P
Christian: HAHAHA
Categories: London.
Bye, phone
Jag kallsvettas fortfarande när jag skriver detta, men tidigare idag när jag och Sara sprang för att komma undan regnet så tappade jag min iphone i en vattenpöl. Sedan råkade jag sparka på den också i bara farten. Jag plockade upp den ur pölen, stängde av den och sprang in i Kingstons shoppingcenter för att inspektera skadorna och eventuellt grina som en liten skolflicka. INTE EN SKRÅMA! Jag visste att det skulle löna sig att köpa ett skal till den! Jag skriver det här inlägget med den, så jag vet att den är helt oskadd. Nu jävlar blir det till att ta det lugnt, jag räknar inte med att ha samma tur nästa gång den åker i backen.
Categories: London.
Brittisk standard
Seriöst, det kan inte ha varit mer än fjorton grader i mitt rum i natt. Jag sover för närvarande i mjukisbyxor och hoodie med uppfälld luva eftersom det är något fel på vår varmvattenberedare och elementen i princip lagt av helt. Badrummet är värst, fönstret där så dåligt tätat att man kan höra folks konversationer på andra sidan gatan. När jag ska sova kilar jag in en handduk under dörren för att förhindra drag, och att gå på köksgolvet utan tofflor är numera otänkbart. Jag saknar svensk isolering. När engelsmän frågar mig vad jag tycker om London är detta alltid det första jag tar upp, som om varje enskild britt jag möter ska stå till svars för hundra års misskötsel av tunnelbanan, husen, renhållningen och all onödigt tillkrånglad byråkrati i den här stan. Det andra samtalsämnet är alltid vilka ohyror man hunnit stöta på under tiden man bott i London. Vägglöss, kackerlackor och möss är standard, silverfisk är obligatoriskt. Häromveckan var det någon som på fullt allvar sa att golvvärme bara är till för de rika. Min mamma har trippelglas, golvvärme i badrummet och välisolerade ytterväggar utan ohyra, så med brittisk standard är hon extremt välbärgad. Hittills har jag alltid levt med uppfattningen att rikedom mäts i pengar, men sedan jag flyttade hit har jag insett att det handlar om levnadsstandard och jag förstår nu hur många tillgångar vi svenskar har i vår vardag som vi tar för givet. Det är väldigt sällan jag hamnar i en debatt med en engelsman om vems land det är mest fel på, men när det väl händer förlorar jag aldrig.
Categories: London.
Ett avsked
Och till slut blev det oundvikliga sagt, efter en allt för lång tystnad.
Förlåt.
Categories: London.
Fotografier
Jag var nöjd med min Ricoh GX100 tills jag råkade doppa den i ett paket yoghurt för några veckor sedan, men ingen kompaktkamera kan mäta sig med en systemkamera. Igår gick jag igenom gamla fotografier i iPhoto och kan konstatera att jag bombat sönder nästan alla bilder med oskarp mask och/eller makron nerladdade från Deviantart, dessutom är skärpan lagd åt helvete. Dock lär man sig av sina misstag, så nu ska jag försöka spara till en systemkamera och ta upp fotograferandet igen. Här är några gamla bilder på vänner, bekanta, gamla ragg och olika platser i Stockholm. Med lite tur har jag lika många minnen att visa upp härifrån när jag flyttar hem.
1. Isabella, Vitan
2. JMK
3. Kegnæs, Danmark
4. Robin, Västertorp
5. Linn, Vitan
6. Max i The Superjams‘ replokal
7. Peter Bjorn & John på Strand
8. Gammelmormors begravning i Danmark. Hon blev 102 år gammal.
9. Louise efter Audionomkonserten i Brunogallerian
10. Körsbärsblomster (?) i Midsommarkransen
11. Isabella, Vitan
12. Brinnande buss, Fridhemsplan
13. Linn, Vitan
Categories: London.
Önskelista 2009
- Kängor. Mina Gramskor tar in vatten. När jag inspekterade dem i morse upptäckte jag ett stort öppet hål under vänster skosula. Förmodligen kommer jag köpa nya redan idag, det håller inte att ha hål i skon när det regnar fyrahundra MILJONER millimeter per år här.
- Böcker på svenska. Den svensk som påstår sig kunna läsa lika fort både på svenska och engelska ljuger. Jag är främst ute efter Haruki Murakamis böcker. Jag har läst Kafka på stranden, Fågeln som vrider upp världen och Norwegian Wood, nu vill jag läsa resten av hans böcker.
- Raggsockor. Seriöst, det är svinkallt i min lägenhet.
- Canon EOS 7D. Canons nya digitala systemkamera med avancerat filmläge som vore perfekt för mina användningsområden. På alla barns önskelista står en ponny, ifall föräldrarna skulle tycka att de varit extra snälla i år. Canon EOS 7D är min ponny.
Edit:
- Hugo Boss Dark Blue parfym
- Det postdigitala manifestet, av Rasmus ”Copyriot” Fleischer
Categories: London.
The weekend warrior
Ida ringde igår och ville att jag skulle följa med till Shoreditch och dricka öl. Jag var fortfarande bakis, men följde med ut ändå. Vi började på ett lugnt och mysigt ställe i närheten av Mother, fortsatte till Electricity Showrooms och därefter en japansk bar vid Hoxton Square. Den enda nackdelen jag upptäckt med Londons pubkultur är att om man vill dricka öl efter midnatt så får man gå vidare till en nattklubb, så vi blev inte direkt förvånade när de stängde redan vid elva. Vi köpte några Kronenbourg i en nattöppen off-licence, sedan tog vi bussen hem till mig och festade i mitt kök och mixade låtar till tidigt på morgonen. Det spöregnade när jag vaknade och jag hann tio meter från min port innan mina Gramskor hann ta in så mycket vatten att det klafsade i vänsterskon. Jag tog bussen till Old Street och promenerade till Breakfast Club där Sara bokat bord åt oss och fyra andra. Jag älskar det stället. Beställde pannkakor, bacon, ägg och stekt potatis och efter några koppar kaffe var baksmällan som bortblåst. Vi gick till Brick Lane för att jaga nya skor på Beyond Retro och Rokit, men jag vet inte, det bär emot att betala £40 för ett par skor som någon redan använt. Till sist frös jag i alla fall så mycket om fötterna att jag var tvungen att vända hemåt. Nu står skorna på elementet och torkar, ber en stilla bön att det inte regnar i morgon för då är förkylningen ett faktum.
Justja, i fredags lyckades jag äntligen skaffa ett bankkonto hos HSBC. Jag fick visa upp mitt pass tillsammans med ett intyg från HR-avdelningen på mitt jobb som bekräftade att jag angett rätt bostadsadress. Jag gick dit redan i torsdags, men då hade de råkat skriva 182 istället för 18c som gatnummer på mitt intyg, så jag fick återvända dagen därpå med ett nytt intyg. Jävla byråkrati, bara för att de vägrar införa personnummer i det här landet. Nåväl, mitt nya visakort kommer på fredag, då ska jag handla julklappar åt min familj.
Categories: London.
Chromeo @ Neon Noise Project
Jag är lite bakis just nu, men har klarat mig förvånansvärt bra med tanke på hur jävla mycket jag var i gasen igår. Efter jobbet drack jag öl med några tjejer från min avdelning och sedan åkte jag hem till De Beauvoir där jag och Jesper köpte billig öl från kvarterskiosken och förfestade i mitt kök. Senare på kvällen åkte vi till Village Underground, den hemliga lokalen där Chromeo skulle spela. Vi kom före i kön och när vi kom in körde Classixx för fullt. Lokalen var enorm, en gammal fabrikslokal med högt i tak, skylights och katakombliknande källarvalv där alla hipsters pendlade mellan baren och dansgolvet. Från lokalens mörka hörn spred sig brajröken och under kvällen fick jag fyra erbjudanden om att köpa knark. Musiken var asbra, Classixx spelade alla sina hits och Chromeo blandade remixer av bland annat Fischerspooner och Phoenix med sina egna låtar. Jag har tidigare gjort uttalandet att Shoreditchbrudarna är snyggare än i resten av London, men förblev trots det oimponerad under kvällen. Britter är fula, så är det bara. Kom hem, eh, sent, med påbörjad tinnitus i öronen. Livia var fortfarande uppe och mötte mig i dörren. ”How are you?” undrade hon. ”Drunk and deaf” svarade jag och gick in på mitt rum och däckade på sängen.
Spotify: Neon Noise Project
Categories: London.
Den brittiska kylan
I morse tog jag på mig tofflorna och gick ut på balkongen för att känna på vädret. Tio sekunder senare sprang jag huttrande in i köket och drog igen balkongdörren med en smäll. Kallt. Jag pälsade på mig ordentligt med skinnjacka, vantar och halsduk och gick därefter runt husknuten till busshållplatsen. Kallt. Plötsligt insåg jag att trots att jag frös som en liten gris så kunde jag ändå inte se min andedräkt. Motsvarande väder i Stockholm och det hade slagit rök ur käften på mig. Igår när jag berättade för Livia och Jessica om mitt missöde på sjukhuset sa de att jag kunde ge upp tanken på en smittfri kropp tills jag vant sig vid den våta kylan som härjar här. Luftfuktigheten här gör att det inte spelar någon roll hur tjock ens jacka är, om den inte är vindtät så fryser du ändå. Det är av samma anledning som jag varit förkyld tre gånger sedan jag kom hit. Jag står ut med mycket, men när jag blir förkyld försvinner all manlighet och jag ligger hemma och tycker ytterst synd om mig själv. Med andra ord är det här helt fel klimat för mig. Jag hoppas att den här vistelsen har en positiv inverkan på mitt immunförsvar, annars blir jag verkligen skitförbannad när jag flyttar hem igen.
Categories: London.
Homerton Hospitality
När jag vaknade i morse hade jag så ont i halsen att jag knappt kunde andas, så jag sjukanmälde mig och letade på nätet efter sjukhus som kunde ge mig antibiotika. Att vara förkyld i tre veckor är inte likt mig, så jag började bli lite orolig. Jag åkte till Homerton Hospital och bad att få prata med en sjuksköterska som kunde hjälpa mig, men det enda det gav mig var tre timmar i en väntsal. Seriöst. Jag satt där bredvid ett chavpar som pratade om olika slagsmål de hamnat i den senaste månaden och en gubbe som mådde så dåligt att han la sig ner på golvet för att få vila sig. När jag väl fick prata med en sjuksyrra sa hon att jag verkade på tok för frisk för att hon skulle kunna skriva ut antibiotika åt mig och att jag fick vända mig till min lokala GP (husläkare) för att få något mot förkylningen. För att få registrera sig hos en GP krävs dock att man har minst två proof of address, det vill säga en räkning eller ett bankutdrag att visa upp för att bevisa att man bor där man bor. Jag har inte skaffat något bankkonto ännu och kunde därmed inte uppvisa ett bankutdrag (min lön går för närvarande till min roomies konto). Och vem fan skickar snailmail nuförtiden? Alla mina utgifter dras via autogiro från mitt svenska bankkonto. Det ironiska är att även banken kräver proof of address för att man ska få öppna ett konto hos dem, så hela skiten är ett stort moment 22. Jag har aldrig hört talas om ett mer korkat system, hela grejen är provocerande idiotisk. I Sverige får man ett personnummer, sedan skiter de i var man bor. Alla bor svart här ändå. Nej nu går jag hem, har suttit på Starbuckscaféet mellan Liverpool Street och Brick Lane sedan jag kom från sjukhuset.
Categories: London.
Fredag: Chromeo
På fredag blir det röj i Shoreditch. Lyssna på min pepp-playlist i Spotify.
Categories: London.
Var är hösten?
Efter att ha läst några kompisars bloggar kan jag konstatera att samtliga gnäller om kylan i Stockholm. Ärligt talat är det något jag saknar med Sverige. Inte kylan, men årstider. Jag har varit här i snart två månader och under den tiden har vädret inte förändrats ett skvatt. Okej, det är kanske tre grader kallare nu än när jag kom, men i övrigt finns det inga indikationer på att årstider över huvud taget existerar i den här stan. Möjligen i Hyde Park, men där har jag inte varit sedan jag flyttade hit, om man inte bortser från när jag somnade på nattbussen efter en fest och var tvungen att hoppa av vid Hyde Park Corner klockan fyra på natten. Om hösten var färgsprakande i Stockholm så är den grådassig här. Det är en grej jag verkligen inte gillar med London, att behöva åka flera mil för att få uppleva lite natur som inte är anlagd. På det sättet är jag lite avundsjuk på Jesper och Karin som bor precis vid Blackheath Park, ungefär som att ta Uppsalaslätten och ersätta grantopparna i horisonten med skyskrapor. Väldigt mysigt.
Handfatet i badrummet är fortfarande igenkorkat sedan någon spydde i det under festen i fredags, trots upprepade kraftansatser att rensa med sugpropp, propplösare och nu senast klorin. När jag kom hem igår luktade hela lägenheten simhall. Jag saknar min lägenhet på Långholmsgatan, där jag nästan hade lika mycket utrymme att röra mig på som jag nu delar med två andra för samma pris. Två saker jag aldrig mer tänker klaga på är hyrorna i Stockholm och SL:s priser: jag betalar för närvarande £182 för mitt månadskort för zon 1-6, det är fucking 1378 kronor mer än ett SL-kort.
Det börjar bli dags att ta tag i min distanskurs. Jag har exakt ett år på mig att fullborda kursen och det är snart elva månader sedan kursen startade. Det är med andra ord hög tid att sätta igång så jag inte måste betala tillbaka de tvåtusen jag fick i studentrabatt på min MacBook Pro. Jag har även en gnagande misstanke om att jag är skyldig Tele2 en satans massa pengar för utlandssamtal eftersom det tog mig tre veckor att skaffa ett brittiskt mobilnummer.
Categories: London.
Greenwich
Det var fest i mitt hus igår. Min roomies flickvän flyttar tillbaka till Australien i december och skulle firas av ordentligt, så de hade ordnat en stor avskedsfest här. Min plan var att först åka till Greenwich och dricka några öl med Jesper och Karin och sen åka hem för att fortsätta festen där. Så blev det självklart inte. Vi åt middag på Pizza Express, sedan gick vi på jazzklubb där vi blev inspanade av några tyska studentbrudar som frågade om vi kände till några bra dansställen i Greenwich. Jag sa något i stil med ”ask my friends, they’re the Greenwich natives!”, varpå tyskorna undrade var klubben Greenwich Natives låg. Nötter. Jag följde med Jesper och Karin hem till deras mysiga etta i Blackheath och drack Baileys tills klockan slog halv två och sista nattbussen gick. Somnade på bussen, missade Elephant & Castle där jag skulle ha bytt, men vaknade som tur var vid en station nära Waterloo som jag kände igen och kunde byta till N76:an hem. Tacka fan för det, det hade varit så jävla jobbigt att vakna i typ Docklands utan en aning om hur jag skulle ta mig hem. När jag väl kom hem var festen över, så när som på ett gäng australiensare som fortfarande spexade runt i vårt kök och på balkongen. Badrumsdörren hängde snett, toalocket var sönderslaget och någon hade spytt i handfatet så att det blivit stopp. Gick precis och kollade, handfatet är fortfarande igentäppt av brunt vatten. Vidrigt. Satte mig i en fällstol på balkongen och blev bjuden på vin av de enda två kvinnliga festdeltagarna som fortfarande var kvar. Somnade däckade klockan sex och sov till tre. När jag vaknade till ljudet av Lykke Li från köksstereon hade mina roomiesar städat upp precis allting utom spyan i handfatet, som vi tydligen får leva med tills någon orkar pallra sig till Sainsbury’s för att handla propplösare. Ägnade hela dagen åt att sitta på mitt rum med 26 pence-nudlar, snabbkaffe, Yann Tiersen och Pushing Daisies. Öl, vin, rom & cola och Baileys, baksmällan är total.
Kontrasterna här är enorma, på gott och ont. När jag går ut är det så jävla bra och när jag är ensam är jag så jävla ensam. Jag har redan nu börjat peppa festen jag ska ha i Stockholm på annandagen, min bror gick med på att låna ut sin lägenhet och jag saknar mina vänner som fan. Om jag kunde ta hit fem av mina närmaste vänner så skulle allting kännas mycket bättre, det händer så mycket roligt i den här stan och jag vill uppleva det med människorna jag tycker om. Gårdagen var dock perfekt: god middag, häng med bra människor, alkohol och efterfest hos sig själv. Beat that, Stockholm.
Categories: London.
The big 2.0
Idag är det två månader sedan jag startade den här bloggen. Under den här tiden har besökarantalet överskridit mina vildaste fantasier och jag har i skrivande stund fått 136 kommentarer på de få inlägg jag skrivit. Det känns helt crazy, vilka är ni egentligen? Det känns i alla fall fint att folk intresserar sig för mitt liv. Jag vill gärna vara en av de människorna som går för egen maskin utan ett uns av bekräftelse, men så är inte fallet. Den här bloggen står och faller med er, så tack.
Två månader har gått, men det känns som ett halvår. Jag tror inte att ett helt år i Stockholm skulle kunna motsvara det jag hunnit uppleva här i London, men det här är bara början. Jag vet nu att jag är mentalt rustad för att kunna dra upp rötterna och flytta till ett främmande land och klara mig där. Faktum är att jag leker med tanken på att flytta vidare til