Den som dissar Gorillaz har helt enkelt inte hört tillräckligt mycket. Visst, en stor del av materialet kan avskrivas som experimentellt trams, men med hur många andra band är det inte så att man får gallra bland skivspåren för att hitta guldkornen? Jag såg dem på Roskilde och det var riktigt fint. Damon Albarn i skepparmundering med en stråkorkester bestående av tjejer i franska flottans uniformer, en arabisk ensemble, Paul Simonon från the Clash på bas och ett stort förråd av gästartister på scen.
Lite info: jag har ett nytt bloggprojekt på gång, men har ännu inte avgjort om jag ska sköta det själv eller med andra. Ett bloggkollektiv vore trevligt. Om någon vill skriva tillsammans med mig så kan ni mejla på kontakt@londonhjrta.se. Ni bör gilla musik, foto eller ha något annat vettigt att komma med.
I tisdags för en vecka sedan flög jag business class ner till Roskilde för att volontärjobba tillsammans med Robins esperantoförening (det stämmer, de talar esperanto!) Biljetterna var slutsålda sedan länge och det var en mycket bättre deal att arbeta tre åttatimmarspass än att betala motsvarande 2 500 svenska kronor för ett festivalarmband. Föreningen jag arbetade åt hade dessutom ordnat en massa bekvämligheter som gratis lagad mat och öl, sovplats i tält, fungerande toaletter och gratis duschbiljetter. När jag senast åkte på Roskildefestivalen bodde jag och min vän Carro i ett litet tvåmanstält, köpte svindyr mat och öl och fick använda bajamajorna. Vid ett enda tillfälle besökte jag en bajamaja under årets festival, då hade någon torkat sig i arslet med handen och gnidit av mot väggen. Herregud alltså.
Jag filmade en del med kameran, ska se om jag orkar klippa ihop det till något vettigt. Håll tillgodo med dessa bilder så länge.
Einar, en trevlig prick. Han talade så övertygande svenska att ingen trodde honom när han avslöjade att han egentligen kommer från Norge.
Här är en bild från när vi var ute och dansade. Det stod en liten bil parkerad på en gräsplätt som spelade 50-talshits och vi dansade loss halva natten.
Dagen efter sprang vi runt och handlade saker innan det var dags att jobba.
Så här folktom har ni aldrig sett Arena-scenen.
Fem minuter innan insläpp och vi gjorde oss redo att ta emot besökarna. Det var TOKIGT mycket folk på andra sidan grindarna!
Fotograferna och journalisterna gjorde sig beredda att ta emot de första besökarna. Folk skrek så det dånade och flera fotografer såg ganska skraja ut.
Vår arbetsplats, gate 19!
Sandra fick första passet och tog emot besökarna.
Innan någon konsert på Orange. Tror vi väntade på Patty Smiths (tämligen klena) tal till alla som dog under Pearl Jam-konserten här för tio år sedan.
Oggy! Folk hade gjort cool graffiti.
Utsikten från pantboden där vår andra grupp jobbade. De lyxräkorna hade utsikt ända in på Arena och kunde se bland annat Kings of Convenience utan att behöva trängas med resten av festivalbesökarna.
Jag har nog aldrig varit med om så här många soldagar efter varandra. Det var verkligen tokigt varmt och underbart.
Vårt kära camp. Vi hade ett kökstält med rinnande vatten, kokplattor, två kylskåp fulla med gratis öl och en kock som lagade tre måltider om dagen åt oss.
Aw.
Digestive är bra festivalkäk.
En Tuborg på det så är Christian nöjd.
Fulla danskar.
En morgon följde jag med Teresia till en sjö där det egentligen var badförbud, men det struntade vi i.
Lånar gratisinternet før volontærsarbetarna på Roskildefestivalen. Fløg business class hit och mitt volontærscamp har rinnande vatten, egna toaletter, KALL øl och gratis mat. Livet ær ganska så grymt just nu, bortsett från att jag ær helt utmattad efter tre dagars resande. Om två dagar børjar festivalen, det kommer bli så bra!
Det var avskedsmiddag för mig i fredags. Efter att ha suttit på Homerton Hospital i fem timmar i jakt på allergimedicin var det skönt att komma ner till Themsen där Ida jobbar och få känna lukten av tång. Det blev middag på Gourmet Burger Kitchen. Burgarna var fantastiska, sedan beställde jag in en lime-milkshake vilket var ett stort misstag. Det kom en stor pitcher, vilket visade sig innehålla en halvliter milkshake som räckte till två och ett halvt glas. Därefter blev det öl på the Anchor (ej att förväxla med sunkhaket på Sveavägen) och nostalgiprat utomhus i sommarnatten. Fint. Kommer sakna dem, nu dröjer det nog länge tills vi ses igen. Gänget! Vi får ha en reunion i London nästa sommar.
Igår tog jag buss 55 till Oxford Street och gick till Primark för första gången. Jag har svängt in på Primark i Kingston ett par gånger, men inte kollat aktivt. Nu hittade jag jättemycket kläder som jag ska ha med mig till Roskilde. Jag köpte en t-shirt, två tanktops, ett par jeansshorts, två par skor, ett par solglasögon och en regnjacka för totalt £42. Grymt. Sedan gick jag till Hyde Park där alla londonsvenskar höll sitt midsommarfirande. Det var något jippo bredvid, Stevie Wonder spelade tydligen. Jag brydde mig inte särskilt mycket, vi hade det väldigt trevligt i gräset med mina jobbarkompisar som hade mat och öl. Det var närmare trettio grader och för en gångs skull kom jag ihåg solkrämen. Epic.
Nu sitter jag på mitt rum och skriver etiketter på de sista blandskivorna (var tvungen att köpa nya konvolut). Jag rakade precis av mig skägget med en skäggtrimmer som jag hittade i badrummet, hoppas innerligt att den glömdes kvar av något av Christines ragg och att inte Franky använt den som intimtrimmer. Det har varit påfrestande att dela en så här liten lägenhet tillsammans med tre andra, men det kommer bli trist att inte längre ha någon att prata med. Nu har jag två månader på mig att ta igen den sömn jag gått miste om med sena utekvällar, tidiga jobbmorgnar och flatmates som kommer hem påtända mitt i natten. Först ska jag förbi Danmark en sväng och volontärarbeta på Roskildefestivalen. Jag åker dit på tisdag och har en dag på mig att köpa sovsäck och liggunderlag, storhandla allergimediciner på Apoteket, tvätta alla kläder och hinna till frisören. En hel vecka av sol, öl, träffa människor och se en massa bra band. Det kommer bli så fint.
Jag gick och såg Coheed and Cambria i torsdags. Första gången jag såg dem var i februari 2006, andra gången i april 2008 och nu i juni 2010, så jag har sett dem med två år och två månaders mellanrum sedan 2006. Hoppas på att fortsätta traditionen och se dem i augusti 2012.
Varje gång Coheed släppt något nytt har jag älskat det till döds. Spelat albumet på repeat tills jag plockat ut de låtar jag gillar bäst och blandar dem sedan med hitsen från de andra skivorna för att få en kunglig mix. Den här gången var problemet att det inte fanns några hits. Inte på samma sätt som Feathers, Blood Red Summer, Time Consumer eller Devil in Jersey City. Jag blev ganska besviken faktiskt, den senaste plattan var sådär. Detta hindrade självklart inte liveshowen från att fortsätta vara fantastisk. Det är alltid lika mäktigt att se Claudio Sanchez på scen i sitt långa hårsvall och med sina Gibson Explorers i luften. Det var gitarrsolon och trumsolon, fotbollskörer och moshpits. Dessvärre satt jag längst till vänster på balkongen eftersom jag var sen från jobbet. Förbandet såg jag inte röken av och är inte heller intresserad av att få veta eftersom det kan ha varit något grymt.
Coheed and Cambria kommer alltid vara ett fantastiskt liveband, men frågan är om det kommande materialet kommer fortsätta att imponera på mig med den här besvikelsen. Eller är det bara jag som missat de bra låtarna på plattan? Jag såg färdigt showen som avslutades med 21:13 och Welcome Home och åkte därefter hem till Shoreditch igen med den belåtna känslan av att just ha sett världens bästa liveband.
Idag hade jag tänkt fira min första dag som blivande copywriterstuderande (alternativt arbetslös) med en rejäl sovmorgon. Givetvis struntade min hösnuva högaktligen i detta, så jag vaknade klockan halv nio av känslan att inte längre ha ett par näsborrar. Nu blir det en blixtvisit till Homerton Hospital för panikmedicin. En ännu roligare grej är att när jag nyser så gör jag det ofta. Trettio gånger är inte ovanligt för mig. Den första gången är okej, den trettionde är ungefär som att spränga ut hypofysen ur kraniet med dynamit.
2006 var året jag åkte till Roskilde för första gången. Det var min första festival och i ärlighetens namn hade jag ingen koll på vad man packar med sig på festival. Bland annat hade jag en gammal hockeytrunk från USA istället för en snärtig kånkenryggsäck som mina campkompisar. Det var skitkul när det regnade, verkligen. Som att dra en liksäck genom en leråker. Extra roligt blev det sedan på vägen hem när en reva slets upp i botten och drog in en massa damm i väskan när den släpade i marken.Vidare packade jag ner en massa onödigt skräp som egna toarullar. Det fanns en sak man inte kunde säga om bajamajorna på Roskilde, och det var att de saknade toapapper. Vad man däremot kunde säga var att de tappade sin fräschör första dagen, på dag tre kunde man känna stanken på avstånd och den sista festivaldagen gick man inte på toa över huvud taget. Punkt. Annat onödigt som jag packade med mig var extra ombyte (onödigt på festival), en liten spegel som jag fick av mitt ex för att kunna applicera solkräm i ansiktet (solskyddsfaktor 50 som gjorde huden blå) samt 20 paket näsdukar. Näsdukarna visade sig dock vara en räddare i nöden eftersom jag drabbades av en allergichock ungefär fem minuter efter att vi stigit av festivalbussen och som höll i sig under hela festivalen. Dagen efter att banden började spela trodde jag att jag skulle avlida. Jag satt hopkrupen i en tältstol och kände att nu, nu dör jag snordöden. Den här gången ska jag bunkra upp mitt förråd av mediciner så jag inte går runt som levande död.
Följande tänker jag införskaffa när jag kommer hem:
Sitter på jobbet, en halvtimme kvar tills jag slutar. Detta blir min sista arbetsdag på två år, bortsett från eventuella sommarjobb. Fick ett kort med orden GADGET MONSTER och en bild på ett litet spöke med en iphone. Fick även ett sexpack Stella av Sanna och Mina. Mina arbetskamrater tyckte att det passade mig.
Det här jobbet har varit påfrestande psykiskt och jag har nog inte tjänat så här lite sedan gymnasiet.
Det är sjukt jävla varmt! Sitter i sängen i mina nyköpta kalsonger från American Apparel och försöker bortse från att kallduschen nyss inte hjälpte ett dugg för att svalka ner mig. Har ägnat hela kvällen åt att sitta på en pir i Themsen med Ida, Anneli och Paw. Engelsk paj, en påse full med kalla Stellas och solnedgång. Kan det bli bättre? Jag tvivlar. London är så jävla gött just nu, varför kunde det inte ha varit så här från början? (Observera att jag försöker lära mig skriva det korrekta ”så här” istället för skrivihoptypsåhär. Måste damma av grammatiken om jag ska börja plugga copywriting.
Jag postade blandskivorna idag efter jobbet. Dessvärre stötte jag på problem på vägen, jag hade nämligen inte tillräckligt många kuvert tillgängliga. Jag har postat fem skivor, de resterande tre lägger jag på brevlådan så fort jag köpt nya fina kuvert med konvolut och gjort dem lika snygga som de andra skivorna. Jag är barnsligt nöjd faktiskt. Har lagt närmare £25 på brännskivor, speciella kuvert med konvolut för låtförteckningen och madrasserade postfickor att skicka skivorna i.
Insåg även att jag börjar plugga i höst. Om två år kommer jag vara färdigutbildad copywriter och kan försörja mig på att skriva. Känslan går inte att beskriva, jag har pluggat olika saker tidigare men ingen utbildning har garanterat arbete efter slutförd studieperiod på det här sättet.
Ogillar starkt att brittiska kvinnor måste accentuera sin kvinnlighet genom att bära något chockrosa eller leopardmönstrat till en annars enhetlig outfit.
Försov mig i morse. Eller, för att vara helt ärlig så duschade jag. Det är ett mindre helvete att bli ren i det här landet, när det inte finns något tryck i vattenkranarna och vattnet är så hårt att man får schamponera håret två gånger och skölja i evigheter för att tvålen ska försvinna från kroppen. Missade min buss och därmed även mitt pendeltåg från Waterloo station och hade givetvis glömt nyckelbrickan hemma. Väl i receptionen blev jag synad av Kevin, företagets bittre lille dörrvakt. Han är skapt som ett bowlingklot: lika bred som han är kort med en enorm mage och inte ett hårstrå på hans trånga lilla kranium. Ögonen tätt ihop, låg panna, som en parodi på den stereotypiska brittiska fotbollshuliganlooken. Han log ett elakt litet leende och påpekade att jag hade såväl jeans som jeansskjorta på mig (alltså samma grå jeans med diskreta svarta knappar som jag kommit undan med att bära på jobbet de senaste åtta månaderna och som ingen anmärkt på tidigare, samt en jeansskjorta som blivit officiellt godkänd efter att det visade sig att många här har jeansjackor som ytterplagg). Jag fick uppge min managers namn innan han gick med på att ge mig en lånebricka, som han delade ut med ett sorts förakt som att han precis gjort mig världens tjänst.
Det är bara i England en sån här person kan fungera i arbetslivet. Alla avskyr honom, men av någon oförklarlig anledning får han fortsätta att bete sig som skit mot de han anser vara sina underordnade. I själva verket är han en receptionist, han är med andra ord på samma nivå som vi andra på företaget (om inte lägre eftersom han ska tjäna oss) men ifrågasätter ändå våra outfits som godkänts av våra managers som är hans överordnade. Inga svenskar på avdelningen accepterar hans beteende, men dessvärre är vi i minoritet och i övrigt råder samma sorts trista attityd på resten av avdelningen. England kommer aldrig komma ikapp. De kör på vänster sida om vägen, insisterar på att dålig kosthållning beror på saltet och inte sockret eller fettet i maten, tunnelbanorna kommer aldrig byggas ut, kvinnorna särbehandlas (vilket kvinnorna tycker är okej eftersom de ändå vill bli hemmafruar allihopa), man Niar fortfarande sina överordnade och det konservativa partiet vann precis valet. Vissa chefer ska ”förklara” saker för dig, uppenbara saker som inte behöver någon förklaring, som om de fattar bättre för att de står högre i rang, sedan är de extremt förmanande och behandlar dig som ett bångstyrigt småbarn om du gjort något de anser vara fel.
Jag gillar London och kan tänka mig att återvända hit senare i livet, men det finns saker jag aldrig kommer vänja mig vid och som jag kommer slåss för att förändra i min omgivning snarare än att foga mig för rådande principer. Din chef är inte en bättre människa bara för att han står högre i rang än du. Genom jämlikhet och respekt kan vi komma hur långt som helst, men dessvärre är detta ingenting britterna kommer lära sig den närmaste framtiden. De är för upptagna med att upprätthålla sina ”traditioner”.
Jag kom in! Igen. I torsdags gick jag på intervjun och fick svara på frågor om mina arbetsprover och därefter ställa dussintals frågor till den ena tjejen som själv var nyutexaminerad från linjen jag vill gå. De var väldigt förtjusta i mina arbetsprover, vilket jag tyckte om att få höra. Nu ska jag bli reklamare. Jag tror inte att jag har haft en mer långsiktig plan sedan jag gick i gymnasiet. Nu vet jag vad jag ska göra de kommande två åren. Ångrar lite att jag inte tackade ja när jag blev antagen förra året, men samtidigt har jag fått mer livserfarenhet det senaste året än någonsin tidigare, så innerst inne känner jag att jag gjorde rätt val.
Kvällens sysselsättning går ut på att installera iOS4 i min iphone, leka i Aperture, skypa med Rebecka och bränna ut alla blandskivor som jag ska posta under morgondagen. Jag skriver även mejl till volontärföreningen som ska ta mig till Roskilde om två veckor och ber en bön att det finns platser kvar.
Okej, jag gör två extra blandskivor eftersom de verkade poppis bland folk. Det finns alltså sju skivor att få nu! Besök inlägget Blandskivor! och skriv en kommentar så jag har alla intresserade människor samlade på samma ställe. Jag kom precis hem från Stockholm och har inte hunnit jaga rätt på allas adresser än, så jag postar alla skivor på tisdag istället.
Beach House, Biffy Clyro, Florence+the Machine, Gallows, Gorillaz, Japandroids, Jack Johnson, Killswitch Engage, Kings of Convenience, Local Natives, Miike Snow, Motörhead, Muse, the National, Prince, Sick of it all, Teddybears, Them Crooked Vultures, Vampire Weekend, Wild Beasts. DAMN, vilka bra band! Jag funderar på att nappa på ett erbjudande om att volontära på Roskilde mot gratis festivalentré, mat, tältplats och öl. Allt inkluderat utom sovsäck och biljetten dit, med andra ord. Överväger att nappa, ska se över finanserna!
Tillbaka i London efter en långhelg i Stockholm. Det kändes lagom muntert att komma hem till den slitna gamla knarkarkvart man kallat sitt hem de senaste månaderna, efter att ha blivit inackorderad i en mysig etta vid Vanadisplan hela helgen.
I måndags såg jag och Rebecka City and Colour på HMV Forum i Kentish Town, Camden. Jag har sett Dallas Green spela två gånger tidigare tillsammans med Alexisonfire, men detta var första gången jag såg honom solo. Det var grått och mulet och vi hade precis avslutat en shoppingrunda i Camden Town. Middag på Donken igen. När jag flyttar hem ska jag inleda en bröd- och frityrfri diet, jag äter nästan enbart trekantsmackor och hamburgare. Vi åkte till Kentish Town och ställde oss i kö. Konsertbesökarna bestod huvudsakligen av tjejer och övervintrade emokids. Några veckor tidigare hade jag sett Miike Snow här på HMV Forum och om ett par veckor kommer Coheed and Cambria hit.
Förbandet var nån brud som hette typ Lassie och spelade halvkass singer/songwriterrock. Jag gick och köpte öl. Bredvid oss satt en femtonåring som ägnade sin iphone mer uppmärksamhet än konserten. När hon för tionde gången knölade sig förbi oss för att gå ut och ringa sin pojkvän fick jag anstränga mig för att inte ta hennes telefon och slänga i bakhuvudet på någon i publiken nedanför läktaren.
När Dallas Green kom upp på scenen hade han ett helt kompband med sig. Waiting var andra låten han spelade, jag försökte spela in med halvdant resultat som ni märker. Det var fint att höra alla låtar man spelat sönder i hörlurarna och de få nya låtar han spelade lät faktiskt bättre än det mesta han skrivit innan. En trist sak var att hans få försök till mellansnack mest bestod av att förmana de konsertbesökare som hojtade låtönskningar. ”If you go to the movies and yell the name of a different picture than the one you’re watching, does it ever come on?” Tröttsamt att se en artist sänka sin egen spelning. När jag såg Kristian Mattsson, alias Tallest Man on Earth, höll han gärna låda mellan låtarna, pratade om hur kul det var att få spela i London och svarade med något roligt när någon ropade åt honom. Desto bättre var det att höra hans röst under låtarna. Hans röst lät bättre och klarare än någonsin och trots att jag föredrar honom med bara en akustisk gitarr så lät det bra med ett helt band som framförde låtarna. Bortsett från det kassa mellansnacket var det en fin spelning och mysfaktorn var hög. Vilken låt var bäst då? Save your scissors såklart.
Jag blev nyligen erbjuden att börja blogga för Nyheter24.se. Det kändes lockande, men jag förblir nog indie ett tag till.
Jag avskyr att läsa mina egna blogginlägg. Förut gjorde jag det hela tiden, nu vänder det i magen när jag inser att det är mina egna ord och formuleringar jag läser. Det är lite som en kreativ minneslucka, jag har ett vagt minne av händelseförloppet jag försökt illustrera i ord, men meningarna är helt nya för mig och jag kan inte för mitt liv minnas att jag skrivit dem. Jag skriver för att jag måste och för att rensa skallen. Det fungerar tydligen tillräckligt bra för att jag ska känna mig helt främmande inför mina egna ord.
Snubblade in på din blogg av en slump, har egentligen inte läst den så genomgående.
Men som jag förstått det så lessnade du på svenne-livet och drog till London, och
det inspirerar mig.
Jag och min vän vill så gärna chansa och bege oss dit också. Vore ytterst tacksam
för råd, eller vad som helst. Vi börjar bli desperata, men är ändå lite fega.
Kan man hitta bra boende från Sverige eller bör man ta sitt pick och pack och chansa
på plats? Hur svårt är det?
Tack.
MVH Evelina
Det här svaret blev aplångt, så jag postar det i bloggen.
Jag kan ju inleda med att säga att jag förmodligen är fel person att svara på vad som är rätt och fel när man är ny i London, men jag har begått en del misstag som jag tror att andra kan lära sig av. Jag har sovit på luftmadrasser på mina kompisars golv, hyrt ett minimalt rum på sex kvadrat svart för totalt overprice, lånat kompisars rum medan de varit bortresta och delar nu på en astrång lägenhet tillsammans med tre andra. Ofrivilligt bohemliv skulle man kunna kalla det.
Vi kan börja med boendet. fixa rum först, sen jobb. Jag har hittat alla mina rum genom Gumtree, det är som Blocket fast helt jävla enormt. Jag hade problem att förstå exakt vad jag letade efter i början innan jag lärde mig tolka annonserna. Här är några saker du borde känna till:
Room share: dela rum (rekommenderas inte, såvida du inte bor med en kompis som du står ut med) Flatshare: dela lägenhet, oftast ett eget radhus eller en större lägenhet Studio flat: etta One bedroom flat: två rum och kök (här räknar de hur många sovrum lägenheten har) Two bedroom flat: tre rum och kök. Och så vidare.
Det är rätt svårt att fixa ett rum från Sverige. Bostadsmarknaden här är snabb. Du kan svara på en annons på måndag, gå på intervju på tisdag och vara inflyttad på torsdag, därför är det en stor fördel om du redan befinner dig i London och kan svara på annonser och gå på visningar. Mitt råd om du inte känner någon londonsvensk som kan hjälpa dig är att åka hit och bo på vandrarhem i två veckor medan du letar lägenhet. Räkna in vandrarhem, en veckas åkkort för zon 1-2 (eller zon 1-3 om du kan tänka dig att bo längre ut) och ett engelskt kontantkort till mobilen så du kan svara på lägenhetsannonser utan att det kostar skjortan. Ring alltid, om du mejlar så lämna ditt mobilnummer och be om deras. Har du redan fixat jobb så ska du kalla dig för ”Swedish professional” (svensk med jobb) när du mejlar. De flesta hyresvärdar kommer be om ett bank statement, alltså ett kontoutdrag för att visa att du tjänat så och så mycket pengar det senaste halvåret. Försök undvika att binda upp dig, ett sexmånaderskontrakt är lång tid här. De flesta hyresvärdar vill se ditt pass och ibland någon sorts bevis på att du har ett jobb (jag fixade ett intyg från HR på mitt kontor). Du kommer gå på ett flertal visningar där rummen ser ut som skit, det går inte att komma ifrån (läs det här inlägget för en anekdot om min värsta visning). De flesta annonser är dessutom kraftigt överdrivna. Om du letar efter ett rum i exempelvis Dalston så finns det folk som skriver med Dalston bara för att det ligger i närheten och för att få fler sökträffar, men detta innebär inte nödvändigtvis att rummet ligger i Dalston. Gå på magkänsla och be att få träffa dina blivande flatmates så du vet att du kommer bo med bra människor, då brukar standarden vara bättre. En bra grej att tänka på är att du förmodligen inte kommer ha råd att bo i en egen lägenhet såvida du inte tjänar bra eller kan tänka dig att bo långt åt helvete. Nästan alla under 30 bor i flatshares här, tyskorna jag bor med är 32 och 30 för att ta ett exempel. Undvik turistfällor som typ Oxford Street, där skulle jag personligen aldrig vilja bo.
Jag kan inte ge några superbra tips om var man ska bo eftersom jag mestadels bott i Hackney, bortsett från en månad i min kompis rum i Brixton. Hackney är ganska ruffigt, men här finns Dalston, Shoreditch, Bethnal Green etc, som är intressanta områden att bo i om man är svensk. Jag gillar det, men min kompis Ida tycker att människorna här är för artsy-fartsy. Det är en fråga om vad man gillar, är du hårdrockare eller alternativmänniska kommer du nog gilla Islington eller Camden, är du stureplansbrat skulle jag nog satsa på Notting Hill eller South Kensington.
Nu till jobben. Jag har ingen som helst insyn i livet som student, intern eller högavlönad. Så var det sagt. Det är fortfarande lågkonjunktur här. De flesta jag känner pluggar, är arbetslösa, frilansare eller jobbar inom retail eller kundtjänst. Lönen för en butiksanställd varierar mellan £5 och £7.50 i timmen. En bekant som är manager på Topshop tjänar £7.40 i timmen. Vill du bara åka hit och ta ett jobb på måfå får du räkna med att sänka dina lönekrav rejält och förbereda dig på långa arbetsdagar. Britterna har även en jävligt föråldrad syn på hierarki som jag inte alls gillar, vilket enkelt uttryckt kan beskrivas som ”slicka uppåt och sparka nedåt”. Jag vet många som blivit väldigt illa behandlade av sina chefer utan någon egentlig orsak, men man är väldigt sällan Du med chefen i det här landet.
Däremot är det lätt att avancera inom ett företag. Jag vet flera som börjat som kundtjänstmedarbetare och nu arbetar som grafiska formgivare eller managers på sitt företag, det finns många möjligheter för den som biter ihop och visar framfötterna. Välj ditt jobb med omsorg i så fall, på Starbucks är och förblir du kaffekrängare.
Vad vinner du då? Massor. London är hårt, men det är även så himla roligt. Efter allt jidder med temporära svartkontrakt, första jobbet, språkförbistringen, möglet i badrummet och den hierarkiska ordningen på kontoret kommer du garanterat att ha utvecklats. Man får jobba hårt på att bli kvitt sin dryga sida och bli mer öppen, för här är allting annorlunda. Det första halvåret kommer vara hårt, men när du väl kommer in i livet som londonbo kommer du ha väldigt roligt. Om du hade roligt på den där utflykten i Slottsskogen förra sommaren, prova då att byta ut scenariot mot Hyde Park eller London Fields med billig öl i väskan och barfotapromenad hem genom London i den varma sommarnatten. Festa på Matter, en klubb som är så stor att högtalarna är inbyggda i golvet, eller shoppa loss på Brick Lane som är tio gånger mer sprudlande och multikulturellt än Södermalm någonsin kommer bli. Jag rekommenderar det för alla.
Det var väl allt just nu. Jag fyller på om jag kommer på något mer, lägger den här ”guiden” i högerspalten i bloggen.
Jag tänkte ge bort fem blandskivor som jag gjort! Spotify är bra på många sätt, men biblioteket är fortfarande inte komplett och jag känner ofta att jag får kompromissa när jag ska sätta ihop spellistor.
Jag gjorde en lista med sval sommarmusik som blev för bra för att inte göra något av, så jag brände dem på fem skivor. De innehåller låtar av bland annat Jónsi, Foals och Memory Cassette och kommer i varsitt litet kuvert tillsammans med en handskriven låtförteckning.
Vill du ha en av dessa skivor så hojta! Jag postar dem på måndag om en vecka.
Fattar inte hur jag kunnat missa att Coheed and Cambria släppte sitt nya album redan i april, men nu sitter jag och lyssnar och är inte så värst imponerad. De låter mycket hårdare den här gången, vilket säkert beror på att de bytte ut sin trummis mot Chris Pennie från ashårda Dillinger Escape Plan. Personligen har jag alltid gillat deras poplåtar bättre, men jag ska inte uttala mig förrän jag lyssnat igenom albumet två eller tre gånger. Eller så väntar jag tills de kommer hit den 26:e.
Jag satt nyss och väntade på besök från Sverige när jag hörde en hög skräll och röster som skrek genom köksfönstret. Vi bor i ett hus med loftgångar till lägenheten och när jag stack ut huvudet genom ytterdörren kunde jag se tre poliser jaga några snubbar som hade väldigt bråttom därifrån. Sen upptäckte jag varifrån skrällen kommit: två bilar jagades tydligen av polisen och den ena krockade med en betongpelare som skiljer gatan från trottoaren. Om en halvtimme ska jag möta Rebecka utanför Liverpool Street Station och ute på gatorna springer criminals. Skönt. Alla i huset vet att en kille sköts ihjäl här förra året och att mördaren bodde här i huset. Dags att flytta. Hellre barnvagnsligisterna i Putney än biljakter, dödsskjutningar på gården och skottlossning utanför ens ytterdörr.
Mitt hem är invaderat av tyskor. Som om de två befintliga inte var nog så har de importerat sina kompisar också. Nu får jag kriga med FYRA tyska brudar och en spansk bög om badrummet. Pallar icke.
Jag och Ida ramlade in på Tabernacle precis i tid för att se Tallest Man on Earth spela. Dessförinnan hade vi druckit öl med hennes kollegor från hennes cykelguidejobb i Southbanks och sen hängde vi med Anneli en stund på en trappa utanför Waterloo Station.
Vi var lite på pickalurven när vi kom till Tabernacle och pratade i normal samtalston med varandra, men då blev vi snabbt hyssjade av bajsnödiga konsertbesökare. Till och med Tallest Man reagerade och sa något i stil med ”you’re so nice, but oh so quiet”. Jag fattar inte grejen med vördnadsfull tystnad. Jag har varit på fler konserter än någon annan jag känner de senaste fem åren och de där publiken förväntas hålla käften har alltid varit sämst. Så var lyckligtvis inte fallet igår, för Tallest Man var SÅ BRA. Till att börja med är låtmaterialet gjort för att spelas live, det blir inte samma sak på skiva. Hans röst och gitarrspel var enastående, det var svårt att förstå att han faktiskt låter så bra i verkligheten. Pistol Dreams var så jävla fin och alla låtar jag haft lite svårt för tidigare lät helt underbart. Det var också kul att se hur jävla stor han är här. Tabernacle var ganska stort, definitivt större än Bush Hall där jag såg Radio Dept nyligen, vilket var lite konstigt eftersom jag alltid trott att Radio Dept är större än Tallest Man.
Som extranummer tog han upp en tjej på scenen (möjligen flickvännen?) och spelade en Bob Dylan-cover. ”I know, Dylan right” sa han ursäktande inför det faktum att alla säger att han låter som Dylan, ”but hey, fuck it” och publiken jublade. Och det var så fint. Både jag och Ida var helt hjärtnupna efteråt och Ida sa att det var något av det bästa hon sett i konsertväg. Vi avslutade kvällen på en asmysig pub i Notting Hill och promenerade sedan genom kvarteren på jakt efter tunnelbanan. En perfekt kväll.
Ikväll var jag i Notting Hill för första gången sedan 2005. Jag såg Tallest Man on Earth vilket var bland det finaste jag sett i konsertväg, lägger upp en utförlig recension i morgon. Just nu vill jag bara säga att jag är förälskad i Notting Hill och Kensington som vi promenerade genom. Vi köpte med oss öl som vi drack medan vi letade efter konsertlokalen (som för övrigt var helt gorgeous) och efter spelningen hittade vi en asfresh pub där vi drack mer öl och åt vinägerchips.
Ikväll ska jag se the Tallest Man on Earth. Jag är väldigt peppad, jag har förstått att han ska vara bra live. Jag får även besök från Sverige på fredag, det ska bli väldigt kul.
Kollar olika fotoutbildningar inför hösten, ifall jag inte skulle komma in på copywriterlinjen. Läste precis en beskrivning på en fotoutbildnings hemsida som (översatt till klartext) löd såhär: ”för att komma in på den här fotoutbildningen ska du redan ha gått en fotoutbildning”. Inte ett ord om huruvida denna skola erbjöd en högre fotoutbildning eller på vilket sätt den skulle komplettera ens tidigare erfarenhet. Svenska skolor börjar likna ett skämt när de bara tar in färdigutbildade elever för att kunna bättra på sina rykten. Det blir allt svårare att få in den berömda Foten…
Mitt konsertsällskap verkar ha övergivit mig, så det verkar som att jag har en biljett över till the Tallest Man on Earth som spelar på the Tabernacle på onsdag. Biljetten kostar £11, om det är någon som vill gå med mig kan ni mejla mig på kontakt@londonhjrta.se.
Klockan är tio minuter över tre och jag kan inte sova. Drabbades av en allergichock tidigare ikväll och kan fortfarande knappt andas (och definitivt inte genom näsan).
Saker som gått sönder sedan jag flyttade till den här lägenheten för tre månader sedan:
Två kylskåp. Först lossnade dörren på det första, så hyresvärden installerade ett ”nytt” (sämre begagnat) som slutade hålla värmen efter en vecka. Köper vi mjölk måste vi dricka upp den inom två dagar för att den inte ska bli till keso.
Sinas dörr, ersatt av en för smal dörr som fortfarande inte går att stänga.
Min dörr. Den lossnade från sina gångjärn igår och går inte för allt i världen att hänga tillbaka.
Diskhon. Jag råkade dra ner matrester i avloppet när jag var nyinflyttad och blir fortfarande beskylld för stoppet i diskhon trots att jag bombade på med två liter klorin och löste upp proppen.
Det är lätt att skriva när det är lätt att skriva när det är lätt att skriva när det är lätt att skriva.
Det är jag och den 40-årige herren med gråsprängt långt hårsvall som sitter här på Starbucks dagarna i ända. Jag trodde först att han var författare eftersom han ser ut som en korsning mellan Greg House och Sully i Dr. Quinn, men när jag spionerade på hans skärm en gång så upptäckte jag att han satt och pulade i Excel. Trist.
Jag satt nyss i ett hav av italienska turister med systemkameror. De började fotografera mig, jag var en halv sekund från att ställa mig upp och vråla ”BABADI-BOOPI!!!” och gestikulera vilt mot dem. Bäst att hålla sig väl med personalen om jag vill sitta här i morgon också, för då tänker jag vara KLAR.
Heh, det kanske märks att jag är trött på det här nu. Brick Lane ligger fem minuter bort och jag kan inte gå dit förrän jag skrivit åtminstone en sida till.
11.02.52 Christian: händer idag då?
11.03.10 Fredde: parkhäng
11.03.13 Fredde: själv?
11.03.16 Christian: skönt
11.03.18 Christian: arbetsprover
11.04.08 Fredde: häh :P
11.05.01 Christian: jag ska komma på en idé till ett tv-program
11.05.03 Christian: några förslag?
11.05.25 Fredde: easy way out är ju nått idolliknande
11.05.42 Christian: mm, men det måste vara gångbart
11.05.47 Fredde: hum
11.05.57 Fredde: i en annan del av köping möter robinsson?
11.06.08 Fredde: skickar 20st samhalls-kids till en öde ö där dom ska få överleva själva
11.06.25 Fredde: haha, nej!
11.06.30 Fredde: vafan heter den filmen!
11.06.36 Christian: haha, din jävla idiot
11.06.42 Fredde: ååååh
11.06.46 Fredde: MEN VAFAN HETER FILMEN!
11.06.47 Christian: battle royale
11.06.49 Fredde: yes!
11.06.49 Fredde: :D
11.06.55 Fredde: ÅH VA FINT DET SKULLE VARA!
11.07.04 Christian: köping royale
I den tecknade japanska filmen Ghost in the shell finns en scen där protagonisten Motoko dyker ner i havet och låter sig långsamt flyta upp till ytan. Scenen fascinerade mig enormt eftersom hon dyker ner i mörkt och okänt vatten för att uppnå sinnesfrid. Det här klippet som jag fann på Abduzeedo tar den scenen och gör verklighet av den. Och fuckar upp alla mina sinnen i processen när han dyker ner i Dean’s Blue Hole, ett 202 meter djupt sjunkhål utanför Bahamas.
Mörkt vatten har för mig alltid symboliserat mina värsta mardrömmar, den bottenlösa och enorma oceanen som sluter sitt mörker omkring dig och kan hålla kvar dig om den så önskar. Du sjunker allt djupare, till en plats där inget liv existerar. Du är helt och hållet omgärdad, som en gruvarbetare flera kilometer nere i berget. Här hägrar det okända, det skräckinjagande. Ingen vet vad som finns där nere och ingen kan hjälpa dig om du fastnar. Kylan och tystnaden är det enda du förnimmer och du vågar knappt röra en muskel av rädsla att störa det som skulle kunna dölja sig där nere.
Du når botten. Om du kunde se längre än dina armar når skulle du se det kalla blå ökenlandskapet som lika gärna skulle kunna vara gränslandet mellan din existens och det tomma intet som är döden. Du stannar, avvaktar. Den kvicksand som utgör havsbotten känns som solid mark i ditt viktlösa tillstånd, men du vet att resan kan fortsätta nedåt om du skulle sugas ner. I ett ögonblick är tystnaden och din rädsla det enda som existerar, och sedan påbörjas färden uppåt. Svart växlar till mörkblått ju längre avståndet blir mellan dig själv och avgrunden. Mörkret skingras långsamt omkring dig men dess närvaro slickar dig fortfarande i ryggen och det kan fortfarande dra ner dig i avgrunden om det så önskar. Du fortsätter färdas uppåt utan att röra en fena. Du är ett byte men gör inget motstånd, det skulle ändå inte tjäna någonting till. Ingenting och allt kan hända. Mörkret är din fiende och vaggar dig i sin famn som en öm moder.
Du är helt fri. Du lämnade din rädsla på havsbotten, den bor inte längre i din kropp. Du börjar förnimma dagsljuset långt där uppe. Det brinner rött som en eld, du vet det, men det är ännu för svagt för att kunna uppfattas som något annat än en skiftning mellan indigo och ultramarin. Allt du hör, allt du bryr dig om är dina egna hjärtslag och pulsen som dunkar mot dina tinningar. Ljuset blir allt starkare och du börjar uppfatta solens strålar som spelar uppe på vattenytan och kastar reflektioner ner i mörkret där du fortfarande befinner dig.
Du flyter ännu längre upp och flyter nu fritt i ett transparent ingenting. Du kan se flera kilometer åt alla håll, men vet inte om det eftersom det inte finns något att orientera sig efter. Solljuset börjar sticka i dina ögon och du sluter ögonlocken. Du känner dig bäras upp av att all din rädsla och dina farhågor samlas på hög under dig, och ju mer det lämnar dig desto lättare blir du och du flyter uppåt allt fortare.
När allt är borta, när all rädsla lämnat din kropp, när döden inte längre känns skrämmande, när mörkret är friheten, så når du slutligen ytan.
Jaha, så bra gick det alltså när jag skulle arbeta hela kvällen. Anneli ringde vid femtiden och tjatade på att jag skulle följa med hennes kompisar till Angel och dricka öl, men jag sa nej eftersom jag skulle arbeta. När de sedan ändrade platsen till Brick Lane kunde jag inte säga nej eftersom jag var fem minuter därifrån. Det blev middag och öl på en uteservering mittemot Vibe Bar, sedan köpte vi öl från en vagn (bilden) och satte oss på en trottoarkant utanför Rough Trade. Folkblandningen här är verkligen fascinerande. Unga och gamla går till samma krogar, kostymer och hipsters dricker öl tillsammans och man hör ett dussin språk talas samtidigt.
Nu är jag tillbaka på Starbucks och snickrar på mina arbetsprover. Det är 25°C och molnigt, perfekt för att sitta på ett luftkonditionerat café och dricka frappuccino. Jag är ledig till och med måndag, då planerar jag att vara helt klar.
Tog jag ledigt för att sitta och facebooka hela dagen eller? Jag kan inte fokusera på någonting! Nu ringde dessutom Anneli, så nu blir det öl på Brick Lane om en halvtimme. Det enda jag uträttat idag är morgongymnastik. Eller eftermiddagsgymnastik rättare sagt, gjorde situps och armhävningar på heltäckningsmattan som fortfarande luktar hund efter fyra (4) förbrukade flaskor Febreze Fabric Fresh och en (1) industriell mattrengöring. Nu ljög jag, jag är faktiskt halvklar med mina arbetsprover. Ringde dessutom skolan och fick bekräftat att jag kan mejla in proverna i pdf-format istället för att gå till skolan med pannåer, så nu slipper jag lura Rebecka eller brorsan att göra det åt mig.
iPad började säljas i London nu i helgen. Det var en riktig folkrusning till Apple Store på Regent Street, men som tur var rådde det mindre trängsel på den i Kingston. Här är The Superjams (min bror) på en iPad!
Jag vann som sagt biljetten genom mitt jobb, det var en bonus i en tävling där jag plockade hem förstapriset. Vid sjutiden mötte jag upp åtta kollegor som också vunnit varsin biljett i Waterloo och åkte i samlad tropp till O2 Arena i Greenwich. Jag har aldrig varit där tidigare, men det var fucking enormt. Jag kom genast att tänka på Bondrullen The world is not enough, där James Bond glider ner från den enorma kupolen på just den här arenan och jag blev rätt imponerad när jag såg stället i verkligheten.
Utanför stod en massa brudar uppklädda till tårna. Flera hade på sig kompletta Gaga-kostymer som såg ut att kosta skjortan. Vi gick in och tog oss till vårt VIP-bås på läktaren. Den var ganska långt från scenen, men jag hade uppsikt över hela arenan och det jag missade på scenen kunde jag se på storbildsskärmarna. Jag tog bilder, men de är ganska missvisande eftersom jag hade kameran inställd på största möjliga vidvinkel för att få med publiken. Telebilderna blev för skakiga för att lägga upp.
Jag säger det direkt: Lady Gaga är inte min typ av musik. Dock var showen rolig och det kändes mer som att vara på en musikalföreställning än en konsert, åtminstone inte en av mina tidigare konserter. Och publiken var helt vild, verkligen. Jag kollade på en halvtimme av showen och gick därefter till vår privata bar och började beställa in öl. Gaga gjorde en massa kostymbyten mellan låtarna och målade upp ett teaterscenario där hon och hennes kompisar ska ta sig till the Monster Ball, monsterbalen. Hon höll ett brandtal om att det inte spelar någon roll hur smal du är, hur blond du är eller hur osäker du är på dig själv för att du ska bli en stjärna. Detta hade varit mer effektivt att höra från någon som inte var just smal, blond och självsäker, men publiken blev helt bananas. Showen var lång, men jag hade inte direkt tråkigt där jag satt i en egen balkong med gratis öl.
Stekte fet, grå engelsk korv nyss och råkade bränna vid maten. Jag fyllde stekpannan med vatten och diskmedel och lyfte den över golvet för att ställa ner den på spisen. Tanken var att den skulle stå där och luckra upp fettresterna en stund medan jag åt min middag. När jag skulle ställa ner stekpannan tippade det vingliga handtaget till och det äckliga vattnet med såpa och stekflott tömdes ut över köksgolvet. Jag förbannade mitt liv en stund medan jag svabbade golvet och mikrade maten som blivit kall vid det här laget. Jag fyllde återigen stekpannan med vatten och såpa, men eftersom jag aldrig lär av mina misstag så råkade jag göra om samma misstag IGEN, den här gången ut över spishällen. Vi har gasspis som lyckligtvis var avstängd, men nu badade hela spisen i grönt vatten och hårstrån från golvet. Plötsligt hörde jag ett sugande ljud, vilket visade sig vara diskvattnet som letade sig ner genom spishällen och ner i ugnsluckan. Mina flatmates kommer strypa mig om de någonsin läser detta, men jag tog golvmoppen och började svabba SPISEN. Jag lyckades få bort vattnet från spishällen och torkade rent så gott jag kunde med en vanlig disktrasa. Om vårt kök var småsunkigt tidigare så är det en ren hälsorisk efter det här lilla äventyret. Nu skaffar jag klippkort på McDonald’s och ber en stilla bön att mina flatmates inte slår på spisen de kommande tre dagarna.
Update: jag torkade precis ur spisen och provade att slå på gasen. Det kom bubblor ur gasventilerna.
Jag bor i ett hus med loftgång och i morse när jag lämnade lägenheten halv åtta så stod två killar och väntade på hissen. Jag kunde på långt håll höra att de var svenskar och de verkade aningen berusade. När de upptäckte mig sträckte de fram tassen och hälsade, jag hälsade tillbaka på svenska och de blev genast eld och lågor. Det visade sig att de hade efterfest i lägenhet 511 och var på väg till närmaste off-licence för att köpa mer öl. Den ene var designer och den andre jobbade som tv-spelstestare i Brighton (vilket officiellt gör honom till den ende jag träffat som har längre resväg till jobbet än jag). De välkomnade mig till efterfesten och när jag sa att jag skulle jobba fick jag en stående inbjudan till att komma förbi på en öl någon annan gång. Oklart om de kommer komma ihåg mig om 12 timmar, men om jag ser dem igen så tänker jag definitivt följa med nästa gång.
Fy satan vad livet är gött just nu! Åt en mastodontfrukost på Breakfast Club med Jesper och sedan åkte vi till Camden Market för att titta på Converse All Star åt brorsan. Vi satte oss nere vid kanalen och tittade på medan en kapten försökte vända sin långsmala kanalbåt i den trånga kanalen. Det var lite som att se någon försöka göra en u-sväng i ett sugrör med en chopstick. Camdens tunnelbanestation var avstängd för inpasserande eftersom britterna har världens sämsta tunnelbanenät, så vi fick promenera längs med bakgatorna till Chalk Farm.
Nu sitter jag på mitt rum och stirrar på diskberget som ackumulerats på mitt nattduksbord de senaste tre dagarna. Fuck it, jag tar en dusch istället.
Nu ska jag till Breakfast Club och äta pannkaksfrukost med Jesper, sedan blir det nog Camden eller något annat skoj innan jag möter upp mina kollegor i Waterloo och åker till O2 Arena för att se Lady Gaga. Det är fri bar och jag tänker bli skitfull. Om jag minns något av konserten i morgon har jag misslyckats.
Drog till Oxford Street för att köpa kuvert och brännskivor till ett litet projekt jag har på gång. Började på John Lewis, världens i särklass mest intetsägande och opersonliga varuhus. Gå inte dit. Givetvis hade de allt utom brännskivor. Eller de hade, men inte de snygga som jag letar efter. Jag åt lunch på donken. Satte mig först i en park men höll på att blåsa bort, så jag sprang tillbaka till donken och åt min McFlott där.
Totalt stötte jag på tre svenska tjejer på mina två timmar inne i stan. Först en som kände igen mig på bussen, sedan en av tjejerna från Bethnal Green som jobbade inne på Muji och sen en i kassan på American Apparel. Alla ni lata londonsvenskar kan ju hädanefter prova att bo, äta och jobba på Oxford Street om ni inte orkar lära er prata korrekt svengelska med engelsk brytning. Hittade en t-shirt som jag ville köpa i färgen ”Grass”, men den var givetvis slutsåld.
Justja! Jag provade även en iPad på Apple Store på Regent Street. Fasen vad sweet den var! Alla som säger att den är som en stor iphone har rätt, men det är inget negativt. Man kan göra fan så mycket med en iphone, men begränsas ofta av skärmstorleken. Den är grym för alla mina ändamål, det vill säga kolla Facebook, mejlen, lyssna på musik, kolla tv-serier, spela, redigera bilder och göra musik i den uppsjö av musikprogram som dykt upp för iPad.
Sitter just nu och gör upp planer för kvällen, men just nu vill jag bara döda idioten som skriker ”I’m MC Khayel! That’s MC Khayel, biatch! MC Khayel!” ute på gården.
Hemma i Stockholm har jag en hel källare full med möbler. TV-apparat, soffa, fåtölj, säng, stereomöbel, lampor, startset från IKEA, 300 böcker och tre flyttkartonger fulla med kläder.
Jag behöver inte dessa saker. Jag vill inte ha dessa saker. De binder mig vid ett ställe och hindrar mig från att dra upp rötterna och dra vidare. Allt jag behöver är en resväska med en veckas ombyte, Macbook Pro, iphone och mitt pass. That’s it.
Vaknade halv tio med jordens huvudvärk och insikten att jag försovit mig. Fick sjukanmäla mig från jobbet, kändes värdelöst att stappla in vid lunch med ölandedräkt och håret på ända. Så gick det när man tänkte dricka en öl på förfesten och sedan gå hem och sova. Uppstyrd tillvaro.
Först förfest hos Amanda i Bethnal Green igår med typ åtta tjugoåringar och därefter taxi till den svenska klubben So Tough! So Cute! i Stoke Newington. Jesper Berg var där bland annat. Det var för övrigt länge sedan jag hörde så kass musik ute på klubben. När vi kom dit satt alla uppkrupna med ryggarna mot väggen och betraktade varandra under tystnad medan två svenska rockabillybrudar dansade lindyhop till allsköns rockabilly och svenska ”klassiker”. Det var som om de försökte simulera en dålig onsdag på Rocketroom på ett halvtomt Debaser Slussen. Sällskapet var det inget fel på i alla fall, vi drog vidare och köpte med oss öl från en off-licence. Folk började skrika åt oss inne i butiken för att två lesbiska tjejer i sällskapet kysstes öppet. Jävla idioter. Vi drog till Joiners där jag upptäckte min gamle flatmate från Dalston som jag hatar. Han hade bytt stil helt och gick runt runt i lokalen och spanade helt ensam med en keps bak och fram. Herregud, han förtjänar ett eget inlägg någon dag. Jag stannade i en halvtimme på Joiners innan jag promenerade hem. Sina hade sin pojkvän på besök och Frankie hade precis kommit hem, så jag hade sällskap trots att klockan var två.
Ikväll tänker jag inte göra ett skit. Sitta hemma i sängen och lyssna på Rancid låter som en utmärkt idé tycker jag.
Jag tog mig till Camden igår för att se Johnny Flynn på Electric Ballroom. Och det var nog fan den bästa konserten jag varit på. Jag fastnade i Kingston eftersom det var avskedsöl för en kille som skulle sluta, därefter åkte jag hem till Shoreditch för att äta middag och hämta biljetterna. När jag kom till Electric Ballroom spelade förbandet redan, Dry the River tror jag de hette. De var fina, men rätt sliskiga. Publiken bestod av 75% småtjejer, 10% helskägg och 5% brutish guys och jag hamnade ganska långt fram. Det var mitt första besök på Electric Ballroom, men definitivt inte mitt sista.
När Johnny klev upp på scenen och började spela The Box så sjöng hela Electric Ballroom med. Jag blir nästan frustrerad över hur stilig karln är. Han är 27 men ser ut som en 19-årig pojkbandsmedlem och klär sig som en övervintrad grungerockare. Hans band the Sussex Wit bestod av en trummis, basist, cellist och en kille på keyboard och sång. Själv spelade han akustisk gitarr, elgitarr, mandolin, banjo, fiol och trumpet, och gjorde det med bravur. Han spelade utan vidare avancerade melodier på såväl fiol som banjo utan att ens se på greppbrädan och ägde garanterat showen. Jag fick gåshud när han tog fram en trumpet från golvet och spelade några stötar efter en refräng, han såg ut som en tennsoldat i Kurt Cobains kläder där han stod och spelade stolt upp i taket. Det var väldigt blandat mellan gammalt och nytt material utan att bli för kontrasterande, men han spelade alla låtar jag älskar, som Tickle me pink och the Wrote and the writ och det nya materialet var bra. Ruskigt bra. Ja, jag är helt tagen, men hela konserten var så sjukt bra från början till slut! Ni som inte kollat upp honom än, gör det.
Efter konserten råkade jag springa in i Amandas tjejkompis vars nummer jag fått kvällen innan, men min mobil dog innan jag hann till klubben. Hon ställde sig i kön för all merchandise, men jag åkte hem istället. Ångrar att jag inte letade efter hans nya skiva, men den har visst inte släppts än.
HAHA! Vi hade precis ett lotteri på jobbet och jag plockade hem högsta vinsten: en biljett till Lady Gaga på O2 Arena nu på söndag i Philips VIP-bås!
Otippad grej att lägga till på min lista över spelningar! Jag har hört typ en halv låt med Lady Gaga, men fan vad jag tänker bli full på gratischampagne och snittar nu på söndag!
I morse var jag försenad till jobbet för att min tumme var grön. Jag var hemma hos Amanda en stund på kvällen igår, där jag hittade grönt nagellack och provade att måla ena tumnageln. Det var kul tills jag insåg att nagellack sitter hårdare än väntat och att jag skulle behöva något starkt för att få bort skiten. Somnade utan att hitta någon nagellacksborttagare i mina flatmates badrumshyllor och fick ägna morgonen åt att jaga fram det, alltså kom jag för sent. New all-time low. Jag hamnade av misstag på en tjejkväll med vin och Beyoncé igår. Jag avskyr Beyoncé, men i övrigt var det trevligt och jag lyckades även hitta konsertsällskap till Johnny Flynns spelning ikväll!
Blev även påmind om hur jävla jävla liten världen är. En av tjejerna var från Göteborg, så när jag kom hem tog jag en snabb titt på Facebook för att se vilka vänner vi kunde tänkas ha gemensamt eftersom jag känner en massa göteborgare. Det visade sig att en av mina bästa tjejkompisars expojkvän hade dragit hem den här tjejen på fyllan medan han fortfarande var ihop med min kompis, hon låg och sov i hans lägenhet när de stapplade hem mitt i natten. Om världen var liten tidigare så är den mindre än en badboll nu.
I fredags såg jag Miike Snow med några tjejer från jobbet. Spelningen var på HMV Forum i Kentish Town i Camden och vi satt utanför på en uteservering i ett par timmar innan konserten. Vädret var behagligt och ölen kall, och så vidare. Mitt konsertsällskap var inte så vana vid spelningar tror jag eftersom de såg till att vi hamnade längst upp, längst bak på takläktaren. Blev faktiskt förvånad över att upptäcka hur jävla stora Miike Snow är här. Radio Dept fick spela på futtiga Bush Hall, medan Miike Snow sålde ut på enorma HMV Forum. Debaser Slussen vs. Hovet.
I lördags åkte jag till Hyde Park och låg under ett träd i några timmar och såg molnen glida förbi på himlen. Det var fint. Åt lunch på Wasabi, någon stel sushivariant med för mycket grönt och för lite kött. Kvällen blev ett fem timmar långt skypesamtal eftersom ingen hörde av sig och sa att klubbplanerna blev inställda. Snyggt, jag hade kunnat gå på Saras avskedsfest.
På söndagen hörde Amanda av sig och sa åt mig att komma till London Fields. London Fields är en stor park där allt Hackneyfolk hänger fick jag lära mig. Det var sista gången jag åker till Hyde Park. Jag köpte med mig Oreos, Coca-Cola, öl och vatten och satte mig på 55:an. Amanda satt där med sitt kompisgäng, de var jättetrevliga. Jag hade för en gångs skull smort in mig med solkräm, så jag kunde utan vidare sitta fem timmar i solen och låta mig bli klädsamt knaperstekt. Framåt kvällen gick vi till en mysig pub och åt hamburgare, sedan köpte vi öl och gick på förfest i Hoxton. Vi satt på en grusplan i bara shorts mitt i natten, vädret var verkligen underbart. Vid ettiden gick vi och klubbade på Joiners Arms där min flatmate jobbar i baren och långt senare blev det efterfest hemma hos Amanda i Bethnal Green.
Vaknade en halvtimme innan jag skulle vara på jobbet och hade nu tre mil att ta mig till Kingston. När jag kom till jobbet var jag fortfarande full och lagom till lunch var baksmällan så total att Rickard sympatiköpte en kebab åt mig. På kvällen ville Amanda få med mig ut igen, men jag var helt under isen. I’m too old for this shit. Måste faktiskt säga att söndagen var den bästa dagen sedan jag flyttade till London, det var länge sedan jag hade så roligt! Gårdagens mat bestod av donkenkäk till frukost, kebab till lunch, Big Mac till middag och nudlar som kvällssnack. Jag har säkert gått upp två kilo den här helgen, men det var det fan värt.
Upptäckte precis att Memoryhouse har en EP som finns att ladda ner gratis via deras skivbolag Arcade Sound. Den går att ladda ner här: The Years EP
Jag är helt förälskad. Det låter verkligen som Memory Cassette, fast mer beach och mindre sommarnatt.
I låten Lately (Deuxième) har de till och med samplat ett spår från soundtracket till Eternal sunshine of the spotless mind av min favorit Jon Brion och jag älskar undervattenskänslan jag får av To the Lighthouse.
Nu ska jag åka till Hyde Park och lägga mig i gräset. Nu kan ju gissa vilken musik jag kommer lyssna på.
Insåg precis att jag omedvetet kommer beta av dragplåstren till Way Out West om jag fortsätter såhär. Jag har redan sett Radio Dept, ikväll spelar Miike Snow och inom kort kommer the Tallest man on Earth hit. Nu får det räcka med svenska artister för ett tag framöver, jag måste ju ha något att se i Sverige också.
Det var förresten någon som skrev en kommentar och frågade vad som hände med Rut(h). Jag dissade henne såklart.
21/5 Miike Snow @ HMV Forum
26/5 Johnny Flynn @ Electric Ballroom
31/5 Sunny Day Real Estate @ Forum
9/6 The Tallest Man on Earth @ The Tabernacle
14/6 City and Colour @ HMV Forum
24/6 Coheed and Cambria @ HMV Forum
Om ni missade det här klippet så är det min nya favoritlåt. Intressant att de heter Memoryhouse och spelar samma sorts drömpop som mina andra favoriter, Memory Cassette.
Måste bara säga att jag älskar att leva på 10-talet. Jag upptäcker nya favoritband varje vecka och det kommer bara bättre musik hela tiden.
Hehehe, fick precis ett mejl publicerat i min nyfunna favorit Skäggbloggen. Jag gillar temabloggar och skägg och kan således rekommendera Skäggbloggen eftersom de skriver roligt och uppdaterar ofta. Läs inlägget.
Igår var nog den bästa dagen jag upplevt sedan jag flyttade till London. Först jobbade jag, vilket inte alls var så nice, men klockan fem åkte jag till Waterloo för att hämta min biljett till Radio Dept hos Ida som jobbar som cykelguide nere vid Themsen. Jag beställde den medan jag bodde i hennes rum i vintras, så den kom till hennes adress istället för min. På vägen köpte jag med mig öl och mackor och vi satte oss på piren igen. Längs med vattenbrynet gick skolbarn och förälskade par barfota i sanden. Det är ganska stor skillnad på vattennivån i Themsen vid ebb och flod, så när det är ebb kan man promenera långa sträckor på sanddynerna som uppenbarar sig under lågvatten. Jag nöjde mig med att ta av mig kängor och strumpor och värma trampdynorna mot det solvarma pirdäcket. Ida hade med sig pie and mash som hon får gratis av någon försäljare som har en crush på henne. Jag kände mig ytterst brittisk som först åt trekantsmackor och sedan pie and mash, nersköljt av billig öl från Marks. Lade mig på pirdäcket och betraktade ett litet moln som slött drog över himlen.
Klockan sju gick vi till Waterloo där vi skiljdes åt. Jag åkte till Bank där jag bytte till Central Line för att åka tolv stationer till Shepherds Bush. Promenerade förbi parken utanför tunnelbanan och kände mig mer sugen på att lägga mig i gräset ett par timmar än att trängas i en svettig konsertlokal. Förbandet Team Ghost bestod tydligen av avhoppade medlemmar från M83. Coolt, men tyckte ändå att deras shoegazerock var ganska kött och potatis. Jag är the concertgoer, men det var faktiskt för varmt för att sitta inomhus. Under pausen stod jag på balkongen med en öl i handen och längtade hem en aning. Hade det här varit en vanlig spelning på Debaser så hade jag garanterat hittat någon bekant att prata med, men här var alla främmande. Jag njöt dock av värmen och min kalla öl (min femte om man räknar med ölen jag drack med Ida) och när Radio Dept började spela glömde jag snabbt bort att jag var där själv.
Först och främst: när jag går på konsert förväntar jag mig att den varar längre än tunnelbanefärden till konsertlokalen. Radio Dept spelade på sin höjd tio låtar, däribland den nya låten som går i baktakt som jag verkligen inte är förtjust i. Det var fint att få höra låtar som Heaven’s on fire, Keen on boys, Freddie and the trojan horse och Pulling our weight, men seriöst, tio låtar. När publiken insåg att det inte skulle bli några extranummer gick en besökare fram till backstagedörren, öppnade den och vrålade åt bandet att komma ut igen. När halva publiken försvunnit kom de faktiskt upp på scenen igen och såg förbryllade ut en stund innan de kommit överens om vilken låt de skulle spela. Det gjorde mig inte så mycket att extranumret var kort, värmen inomhus var olidlig. Jag promenerade tillbaka till tunnelbanan i t-shirt och njöt av det faktum att det var 20 grader varmt trots den sena timmen och att jag bor i London. Trots den långa resvägen, den korta konserten och värmen i Bush Hall var det här en helt perfekt dag.
I tisdags gick jag och såg Dinosaur Jr med Ida och Jesper i Shepherds Bush. Tanken var att Mats och hans kompis Mats skulle komma hit och se dem med mig, men då fick vulkanjäveln ett utbrott och strandsatte Matsarna i Stockholm (Mats, jag är skyldig dig £20 för biljetten!)
Först och främst: arbetsproverna är klara och inlämnade. Jag avsatte hela veckan åt att slutföra dem. Nu är det avklarat. Nu kan jag tänka på annat. Jag mejlade in mina prover vid tretiden på eftermiddagen och lyckades efter flera telefonsamtal övertyga Ida och Jesper att följa med på konserten. Jag tog bussen till Liverpool Street och bytte till Central Line till Shepherds Bush. Minst 12 stationer, hatar tuben. Anlände till Shepherds Bush, som var långt mycket mysigare än Shepherds Bush Market, dit jag åkte för att se Album Leaf för någon månad sedan. Jesper var förkyld som ett as, jag drabbades genast av min vanliga hypokondri och försökte undvika att inhalera i hans närhet.
Bush Empire var väldigt mysigt, ännu en gammal teater som byggts om för konsertbruk. Det första bandet började spela inför ett folktomt golv. Trummisen såg väldigt lustig ut med sitt enorma afro och ca 50 kilos övervikt, lite som Questlove (vägrar skriva ? istället för Q), fast reinkarnerad som en vit finnig 19-åring. Bra musik dock, standardrock med livsbejakande melodier och körsång. Ida dök upp med en fet ryggsäck och smörjolja i ansiktet, något som bara Ida kommer undan med och dessutom gör det med stil. Är man cykelguide så är man. Mer folk började strömma in och vi såg Built to Spill som var något av det segaste jag hört sedan mitt första egna band i högstadiet. Strax innan Dinosaur Jr spelade beställde vi in mer öl. Jag ville fira att arbetsproverna var avklarade, men lyckades bara bli ännu tröttare. Vi bytte våra ståplatsbiljetter mot parkett och fick bättre utsikt över scenen, sittplatser och slapp moshpiten som infann sig så fort Dinosaur Jr spelade Feel the pain. Det var rätt coolt att se J. Mascis live, mannen är ju en gitarrgud. På hemvägen köpte jag en påse Kettle’s vinägerchips som jag tryckte i mig på tuben hem.
Det här blir en konsertvecka. Först Dinosaur Jr i tisdags, sedan Radio Dept ikväll (samtidigt som Japandroids som jag dessvärre missar), i morgon spelar Miike Snow som jag ska se med några tjejer från jobbet och den 26:e spelar Johnny Flynn. Gött.
Efter jobbet gick jag till Marks vid Waterloo station och köpte öl, kakor och mackor och promenerade till Southbank där Ida jobbar som turistguide. Min spontanitet straffades dock med att hon redan bokat upp sig på annat håll i Putney där en av hennes snygga modellkompisar skulle ha sitt födelsedagsfirande. Jag lyckades dock övertala henne medelst öl och kakor att hänga en stund ute på en pir och snacka skit i en hel timme, trots att hon hade sååå bråttom därifrån. London var lika underbart som det varit den senaste månaden och ölen satt fint i värmen. Jag behöver varva ner några hekto, sommarmånaderna ska vara softa.
Okej, på grund av vulkanjäveln verkar det som att Mats aldrig kom iväg till London och därför har jag två biljetter över till Dinosaur Jr som spelar I MORGON. Jag erbjuder 2 biljetter som blev över, alternativt mitt goda sällskap också.
Biljetterna kostar £20 styck, mejla mig på kontakt@londonhjrta.se om du vill köpa en.
Idag ska det vara klart! Arbetsproverna alltså. I morgon kommer Mats (om nu inte vulkanen börjar kräkas aska igen) och då finns ingen tid över till maskande. Jag har bytt från Breakfast Club till mitt gamla hak Starbucks på Brushfield Street vid Bishopsgate. Där bryr sig ingen om jag sitter bänkad i åtta timmar, dessutom gillar personalen mig.
Detta gäller för London då. Bara för att biljetterna till er drömkonsert sålt ut på Seetickets.com så betyder inte det att de inte går att få tag på annorstädes. Songkick listar alla återförsäljare som erbjuder biljetter till ett visst evenemang, så ge inte upp förrän ni kollat där.
Klockan är halv åtta och jag står i köket och äter mina jordnötssmörsmackor. Fem timmars sömn gör ingen glad.
Fick en tillsägelse av personalen på Breakfast Club eftersom jag satt där i elva timmar igår. Förstår dem givetvis, inte särskilt bra timvaluta för ett bord, men fan vad olägligt detta kom! Arbetsproverna ska vara inne på tisdag och jag jobbar bäst där, önskar att jag kunde komma undan med att sitta där hela helgen åtminstone, då skulle jag garanterat bli klar i tid.
Jag verkar ha hamnat i en ofrivillig kukmätartävling där jag sitter på Breakfast Club med mina arbetsprover. Killen mittemot mig packade upp sin PowerBook – jag drog fram min MacBook Pro. Han tog fram sin iPhone från 2007 – jag filmade honom i smyg med min iPhone 3GS.
Spring hem till mamma lille man, om du vet ditt eget bästa.
Jag är sedan tonåren medlem i nätcommunityn Helgon.net men har inte varit aktiv där på flera år. Ett besök i forumet under eftermiddagen påminde mig raskt om varför:
Dödsherren K17, 8/8 kl 00:02
tja, jag har rätt liten kuk för min ålder, vad kan jag göra för att få den större? :S stubinstina T28, 8/8 kl 00:03
Ät mycket gröt. Dödsherren K17, 8/8 kl 00:03
Allvarligt?
Härlig morgon. Glömde matlådan och visakortet hemma och fick nöja mig med en sur kopp kaffe till lunch. Gick ut och satte mig på en mur på parkeringen utanför kontoret och värmde mig i solen, vilket var behagligt tills jag upptäckte att hela muren kryllade av myror. Väl tillbaka på kontoret kände jag hur en ettrig myra klättrade uppför mitt smalben innanför byxorna. Skönt, verkligen. Myror är nog den insektsart jag inte har något emot hatar minst, men det är inte okej att ha dem i brallorna.
I morgon får jag besök från Sverige. Jag har köpt en analog engångskamera för att dokumentera helgen, pepp!
Typiskt att enda gången jag finner arbetsro är två veckor innan inlämningen av arbetsproverna. Seriöst, har uträttat mer ikväll på Breakfast Club än under de tre månader som gått sedan arbetsproverna släpptes.
Sina ringde för en stund sen och var skitförbannad eftersom jag låst gallergrinden till lägenheten. Jag fick svälja min Bacon BBQ-macka i typ två tuggor och springa till lägenheten för att släppa in henne, bara för att upptäcka att hon visst hade rätt nycklar men att hon var för svag för att vrida om låset. Jeez Louise…
Nu stänger Breakfast Club. Helvete, jag var inne i värsta flowet. Kanske publicerar mina arbetsprover här i bloggen när jag är klar med dem. Förmodligen inte.
Vad i helvete? Jag får mejl från Second Life som gör reklam för digital syjunta. Second Life är då en digital värld i stil med the Sims, fast totalt fail och vars befolkning består uteslutande av nördar. Jag registrerade mig runt 2003 och loggade in två gånger innan jag tröttnade. Uppenbarligen misslyckades jag med mina försök att avregistrera mitt konto. Nu vill de alltså att jag ska lära mitt digitala jag att sy, jag smäller av.
Två namn du går under:
1. Christian.
2. Christian.
Två delar av ditt genetiska arv:
1. Rödhårig (fast i det här landet ses jag som ”strawberry blonde”).
2. Temperament därefter.
Två saker som skrämmer dig: 1. Tusenfotingar, seriöst. Om spindlar är äckliga med åtta ben, hur vidriga är då inte tusenfotingar? Jag såg ett videoklipp på Youtube för ett år sedan där en liten vit mus blev uppäten av en 30 centimeter lång tusenfoting. Först gav den musen ett giftbett så den blev paralyserad, sedan snärjde den sig runt musen och började suga ut hjärnan på musen medan den fortfarande levde. Två veckor senare fick jag influensa och drömde helt sjuka feberdrömmar om att jag blev levande uppäten av en tre meter lång tusenfoting. Bleh.
2. The Mole Man of Hackney.
Två saker du har på dig just nu:
1. Babyblå t-shirt, Comme des Garçons.
2. Mörkgrå jeans, Fifth Avenue Shoe Repair.
3. Mörkröda Dr. Martens-kängor.
4. Blå denimskjorta, Wrangler.
5. Tonade solglasögon.
Varsågod för info!
Två av dina favoritband/grupper/artister (just nu):
1. Memory Cassette.
2. Teddybears STHLM.
Just nu. Nästa vecka är det något annat.
Två av din favoritlåtar (just nu):
1. Miike Snow – Animal.
2. Teddybears STHLM – Rocket Scientist.
Två saker du vill ha i ett förhållande:
1. Någon att uppleva saker med och ha genuint roligt med.
2. Trygghet.
Två sanningar:
1. Jag kan imitera en droppande kran.
2. Alla i min omgivning hatar mig för det.
Två FYSISKA saker som du attraheras av:
1. Fylliga läppar.
2. Mjuk hud.
Två saker du finner avtändande:
1. Jag vill känna mig prioriterad från början. Om jag får höra att tjejen jag dejtar träffar flera andra samtidigt innan det hunnit bli seriöst så tröttnar jag och går vidare. There’s plenty of fish in the sea.
2. Vene. Dålig hygien?
Två av dina hobbys:
1. Musik. Spelar bas och obsessar över nya band hela tiden, går på spelningar, leker i musikprogram på datorn, lyssnar på musik 24/7 etc.
2. Foto. Har dock inte fotograferat seriöst på hur många år som helst.
Två saker du verkligen verkligen vill ha:
1. iPad 3G, lätt.
2. Gibson SG Standard Bass i svart.
Två saker du vill göra innan du dör:
1. Se alla världsdelar.
2. Göra karriär. Har dock inte bråttom.
Två saker som gör dig till en stereotypisk tjej:
1. Jag fönar håret.
2. Jag äger en gammal plattång, ett arv från min tid med emolugg.
Två saker som gör dig till en stereotypisk kille:
1. Jag kan göra 20 armhävningar utan att blinka, 50 om jag anstränger mig till max.
2. Jag gillar öl.
Två saker folk inte visste om dig:
1. Jag har dejtat Thomas di Levas systerdotter.
2. Jag har blåsor på insidan av mina ögonlock efter att ha fuskat med kontaktlinserna.
Två saker du tänker på just nu:
1. Jag vill gå hem.
2. Jag vill ha glass.
I natt satt jag uppe och hade ett videosamtal med Rebecka över Skype mellan tolv och sex på morgonen. Det borde hamna i en rekordbok någonstans. Trevligt var det i alla fall. När jag vaknade tog jag en dusch och tog en promenad till Breakfast Club där jag mötte upp Jesper. Vi åt pannkakor, bacon, ägg, korv och hashbrowns och drack cappuccino, total foodgasm. Vi såg inte till den långa servitrisen som jobbar där, eller ”monstret” som Jesper kallar henne. Personalen brukar alltid skicka fram henne när det är dags att ta betalt, hon är så auktoritär att man alltid ger mer dricks än de gjort sig förtjänta av. Hon är sannerligen lång.
Efter frukosten mötte vi upp Sina och hennes vänner och gick till Dover Street Market där de reade ut kläder från Comme des Garçons till 30% av originalpriset. Jesper tröttnade efter någon halvtimme medan jag hittade en t-shirt och Sina shoppade loss för över £200. Förra året gick jag på utförsäljningar nästan varje helg, men nu orkar jag inte anstränga mig längre så det här var sista gången för ett bra tag framöver.
Vår hyresvärd var här tidigare och hämtade hyran, omkring £1500 kontant allt som allt. Utanför vår dörr stod en biffig liten kille och höll vakt. Hatar sånt. Fattar att de inte vill bli rånade, men samme vakt kan lika gärna vara där för att hjälpa till att driva in hyran. Nog för att den svenska bostadsmarknaden är rutten, men jag har aldrig hört talas om att hyresvärden kommer hem till en och driver in hyran. Jag har bott svart sedan jag flyttade hit, jag gillar det inte men det är standard här.
Jag (borde) gör(a) arbetsprover. Det går segt. Datorn har krånglat precis hela helgen och när jag äntligen fick rätt operativsystem så visade det sig vara på fel språk, vilket gör att jag fortfarande inte kommer åt mina arbetsprover som ligger på min externa hårddisk. Blir så trött. Pratade med Sina om att gå ut ikväll, flickebarnet jobbar helg numera, stackaren. I morgon ska jag klippa mig, jag ser ut som den femte medlemmen i Beatles.
Jag kan inte tyckas sakna min Macbook Pro särskilt mycket eftersom den blev klar redan i förmiddags, men att jag glömde hämta ut den från Apple Store. Oh well, en dag till med min iPhone som sällskap.
Jag är datorlös i två dagar. Min Macbook Pro fick av någon anledning hicka, så nu är den inlagd hos Apple Store för byte av hårddisk. Det tog mig en hel natt att backa upp min 500GB-hårddisk med 15 385 bilder, filmer och tunga program som Photoshop CS4, Ableton Live 8 och Traktor Scratch Pro. Jag är ganska nojig, mitt bildarkiv sträcker sig tillbaka till början av 2000-talet och innehåller bland annat bilder från min student och alla andra stora evenemang som ägt rum det senaste decenniet. Jag vill INTE att de bilderna ska försvinna, även fast de flesta är sjukt pinsamma (jag hade exempelvis goatee i trean!) och rätt kassa.
Jag provade igår att använda min iphone för att täcka mitt dagliga datorbehov. Det gick över förväntan. Jag kunde använda Facebook, MSN och Twitter precis som vanligt samtidigt som jag lyssnade på musik och tittade på några minuter av Wall-E medan jag väntade på att badrummet skulle bli ledigt. Så nog funkar det, även om det går långsammare än på datorn.
Jag är fast. Miike Snow är helt fantastiska. Det började för ett år sedan när jag hörde Animal remixad av Punks Jump Up och nu har jag hela albumet på repeat. Mina favoriter är Cult Logic (bäst på hela plattan), Song for no one, Burial och självklart Animal, men de övriga spåren växer sig starkare för varje dag och passar perfekt som ett vårsoundtrack nu när temperaturen börjar stiga uppåt 20 grader i hela London. Ännu en stark anledning att gå på Way Out West i sommar.
Jag backar upp min MacBook Pro eftersom den fått flunsan. 500 gb, eller 15 385 bilder och en drös filmer och tv-serier. Fick ta bort Woody Allens samlade verk för att allt skulle få plats.
Jobbar hårt på att bli en softare person. Att återvända till Sverige som pånyttfödd kommer nog inte ske, men förhoppningsvis är jag mer världsvan och har mer skinn på näsan nu än innan jag for. Definitivt mer svårimponerad än tidigare.
Primrose Hill, 18 grader varmt. Ett stenkast härifrån bor Tim Burton med Helena Bonham Carter. Folk i shorts och flipflops med London Eye, the Gherkin och London Zoo som utsikt. The Tallest Man on Earth ur högtalarna och en fin väns sällskap. Perfekt.
Min bror hamnade på akuten igår. Orsaken berodde på stress och överkomsumtion av kaffe, närmare bestämt 8-10 koppar om dagen. ÅTTA KOPPAR! Det har väl hänt att jag druckit åtta öl på en kväll men det är ju en helt annan sak (då är det ju alkohol i, heh). Det enda man får av så mycket kaffe är hjärtklappning och diarré.
Jag kollade lite på biljetterna till Kings of Leons (utsålda) konsert i Hyde Park, men de var på tok för dyra. Då åker jag hellre till Göteborg och går på Way Out West och bor hos Charlie. Någon annan som ska till Way Out West i år?
Sitter på Breakfast Club med Jesper och dricker banan-jordnötssmörsmilkshakes och har lanparty! Folk runt omkring börjar bli fulla, men vi sitter här och nördar oss med varsin laptop, iphone och systemkamera och diskuterar stop motion-animationer. Av bilden att döma är jag i desperat behov av att klippa och raka mig.
Det ringde någon från Apple Store idag och berättade att de fått in en ny hårddisk till min Macbook Pro och att jag har fem dagar på mig att komma in med datorn. Just my luck, men bra att det var inom garantin i alla fall.
I helgen ska jag sitta med arbetsprover. Jag kommer förmodligen hamna här igen, trivs så himla bra på BC.
Jag får en del mejl från folk som ber om tips på vad som finns att göra i London och därför har jag sammanställt en liten guide med förslag på olika aktiviteter och sevärdheter:
Jag är ingen expert på den här stan och min guide är långifrån komplett, men jag har antecknat tillräckligt mycket för att hålla dig fullt sysselsatt en långhelg eller till och med en vecka beroende på i vilken takt du avverkar listan. Jag kommer även att uppdatera kontinuerligt så fort jag hittar något nytt att tipsa om. Enjoy!
Jag såg precis två flygplan från mitt fönster, så DN hade visst rätt när de skrev att luftrummet öppnats igen.
Enligt DN ska luftrummet öppnas igen efter vulkanutbrottet, vilket jag kan bekräfta eftersom jag precis såg två flygplan genom fönstret på kontoret.
Fuck Buttons var otroligt bra igår. Det blev lite enformigt att titta på två män med ett bord fullt av samplers och syntar i två timmar, men musiken var grym och helt jävla öronbedövande. Jag har nog aldrig hört två killar låta så mycket domedag tidigare, fast under den vrålande ljudmattan dolde sig fina melodier och det var grymt att få höra låtar som Surf Solar och Colours Move framföras live. Koko var schysst, kommer definitivt gå dit igen även fast det mest är pubertala 20-åringar som hänger där vanligtvis.
Nu är det en hel månad till nästa konserttillfälle och jag råkade givetvis dubbelboka eftersom jag köpte biljetter till både Japandroids och Radio Dept och de spelar samma kväll. Det blir garanterat inga fler konsertbiljetter hädanefter, min pengakris blir allt värre. Jag har knappt ens råd med nudlar, vilket jag levt på i fyra dagar nu. Det kanske är dags att bita i det sura äpplet och flytta hem igen.
Just nu befinner jag mig på Koko i Camden och väntar på att Fuxk Buttons ska börja spela. Normalt brukar jag vara peppad, men med tanke på att jag helt hade glömt att jag skulle se dem ikväll så är peppen dämpad just nu. Det kan även ha att göra med ölen jag drack på parkbänken utanför, eller att jag fick springa för att komma hit i tid bara för att upptäcka att de inte ens gjort soundcheck än.
Seriöst, den dag jag hittar en tjej som vill följa med på alla mina obskyra spelningar så blir det giftermål direkt.
20.50 Christian: haha
20.50 Christian: ida är så skön:
20.50 Christian: ”Är inne på mina sista slantar och har inte ens råd att köpa nya batterier till min vibrator :C”
20.51 Cissi: tipsa henne om IKEA
20.51 Christian: hahaha
20.51 Christian: BENGT bordsben i lackerad furu
20.51 Cissi: hahahaha men vafan
20.51 Cissi: JAG MENADE DERAS BATTERIER
Speed of Light är en utställning som arrangeras av Virgin Media för att fira 10 år med bredband i London. Jag gick dit med Jesper och Petrine för att få våra synnerver kittlade, det var fucking awesome med diverse laserinstallationer som riggats upp i en gammal lagerlokal i South Bank och aktiverades av besökarnas röster och rörelser. Jag har inga anlag för epilepsi, men jag tror att de flesta besökare blev en aning yra i huvudet av alla stroboskopiska blinkande laserprojektioner. Efter utställningen åt vi crêpes och promenerade längs Themsen. Det var fint att träffa Petrine igen, hon är så himla snäll och rolig. Vi ringde upp min bror som fyller 23 idag och sjöng för honom. Han satt hemma med grav åldersnoja och var inte ett dugg glad över att fylla år. Hähä.
För de londonsvenskar som känner att de behöver lite mer rejv i sina liv så pågår Speed of Light till i morgon kväll, så passa på medan ni har chansen!
Frankie la precis upp sina festbilder på Facebook. Såhär såg det ut hemma hos oss förra fredagen mellan klockan tre och halv nio på morgonen. INGA FLER HEMMAFESTER.
Igår kväll satt vi i Sinas rum och drack öl med hennes tyska väninnor. Kom i säng tre, vaknade tio av att min spanske gayflatmate svansade runt i strumpbyxor och skrålade på ”My milkshake brings all the boys to the yard” ute i korridoren. Älskar det här huset.
Jag och Sina tog tuben till Camden och åt lunch i solen vid kanalen. Nu börjar det likna sommarvärme! Inne på Stable Market hittade vi ett stånd som sålde gamla resväskor och koffertar, vore så ägande att köpa en riktigt gammal resväska täckt med klistermärken med namn på städer från hela världen som i en gammal Kalle Anka-kortfilm. En av second hand-affärerna hade gamla RAF-uniformer från världskriget, hade garanterat köpt en sån kavaj för £25 om jag inte hade varit så satans pank för tillfället. Sjukt lockad av second hand just nu, hittade en massa sjukt fina kläder från bland annat Yves Saint Laurent som knappt var slitna alls. Vet inte vad som händer ikväll, mina flatmates ville hitta på något och jag tipsade om Lock Tavern. Vet dock inte om det blir av, jag är helt sliten efter en hård arbetsvecka och skulle lika gärna kunna somna in med en film på datorn och en kall Stella.
Ännu en konsert: The Tallest Man on Earth på the Tabernacle den 9 juni med min flatmate Sina. Tack och bock till Hanna som tipsade om hans Londonspelning, jag följde ditt råd och bokade biljetter!
Seriöst, det här är den finaste musiken som finns. För er som inte hört the Tallest Man on Earth tidigare så spelar han på Way Out West i sommar. I’ll see you there.
Jag försöker banka in lite musikvett i mina tyska och spanska flatmates och behöver därför bra svensk musik att kunna spela upp för dem. Jag har bett om detta i ett tidigare inlägg men den här gången vill jag enbart ha bra musik. Markoolio hör med andra ord inte hit.
Jag har gjort en ny tom playlist i Spotify som jag vill att ni fyller med den bästa svenska musiken ni hört och som ni faktiskt tror att jag kommer gilla.
Jag ser härligt 70’s ut idag i min blå denimskjorta från Beyond Retro vid Brick Lane, tonade solglasögon och lång oklippt lugg. Har lyssnat på the Tallest Man On Earth två dagar i sträck nu efter att Justin Vernon (Bon Iver) tipsade om honom på sin blogg. I helgen ska jag hänga med Petrine som hälsar på i London. Hoppas att hon lyckas ta sig hem till Stockholm bara i och med vulkanutbrottet, vem ska annars ta hand om min gamla lägenhet? Inte för att jag har råd att åka till Sverige inom den närmaste framtiden, men nu har jag i alla fall en naturkatastrof att skylla på istället för hål i plånboken.
På tisdag ska jag se Fuck Buttons. Jag peppar som satan.
Min hyresvärd är här och installerar en dörr som föll in (don’t ask). Han borrar så hela övervåningen dånar, ber en stilla bön att inte den polska grannkärringen knackar på och ska klaga på oljudet medan han är kvar, då tar hon säkert upp helgens fest också.
Jag fick precis en lapp i brevlådan från polisen. Tydligen var det ett gäng som sprang runt på loftgången utanför vår lägenhet och sköt med pistol igår kväll. Vi hörde det faktiskt medan vi lagade middag, av ljudet att döma kan det inte ha varit mer än ett par lägenheter bort. Obehagligt, även fast sånt där är bortom min uppfattningsförmåga. Jag går fortfarande runt med laptop, iphone och annan hemelektronik för över 30 000 SEK i en väska som inte går att stänga trots att Hackney är känd för alla mord som begås här. ”Han var en optimist” kommer det stå på min gravsten.
I fredags hade vi vår första och sista hemmafest. Jag var inte alls på festhumör och hade således inte bjudit någon jag kände, men hade otroligt kul ändå. Frankie bjöd alla sina spanska gaykompisar, tror aldrig att jag fått så många skamliga förslag under en kväll. Grannarna kom upp fem gånger, den sista gången stod två kärringar i rosa morgonrockar och skrek mig i varsitt öra om att de skulle ringa polisen om vi inte slutade störa dem under frukosten. Klockan nio på morgonen drog folk antingen hem eller på efterfest och när vi vaknade såg huset ut som SKIT. Folk hade fimpat på tapeterna, någon hade dragit kokslinor på min Clas Ohlson-katalog och ett gäng lesbiska tjejer hade tagit semipornografiska bilder i våra sovrum som nu ligger uppe på nätet någonstans, förmodligen på Facebook. Det tog oss två dagar att städa lägenheten. Heltäckningsmattan var värst, om den var smutsbrun från början så var den svart när alla 60 festdeltagare dundrat runt i lägenheten med kladdiga skor från en olycka som bildade en grund ölpöl på korridorsgolvet. Inte fick jag sova heller eftersom Jesper ringde vid tolvtiden och ville äta frukost på Breakfast Club. Vi satt på en parkbänk i Hoxton Square och njöt av vårvädret, sen gick jag ut med Sina i Bethnal Green en stund och på kvällen somnade jag in som en liten toddler.
Känner du dig trist och glåmig? Har du hängpattar och påsar under ögonen? Är du gammal (22 år och äldre) och ganska ful? Då är Collagen Marshmallows något för dig! Dessa smaskiga marshmallows är berikade med kollagen som slätar ut dina rynkor bättre än en klädnypa i nacken och du behöver inte längre överge dina vidriga matvanor för att få kinder lenare än en 12-årig skolpojkes skinkor. För bara £3,75 får du en hel påse innehållandes ca 10 geléhallon-sized kollagenmarshmallows som räcker i ungefär fem minuter och ger dig märkbart slätare hy efter bara ett hundratal påsar. Finns i utvalda off-licenses nära dig.
OBS: Modellen på bilden är uppvuxen på en kollagenfri kost.
Det här är The Superjams, min bror Fredriks band. Jesper har regisserat den, jag fick en sneak preview igår när vi satt på Breakfast Club och åt frukostpannkakor. Brorsan har sysslat med musik lika länge som jag och har otaliga bandprojekt på gång. Jag har sett The Superjams live ett flertal gånger och de blir bara bättre och bättre. Gå in på deras Myspace och show them some love.
Bokkei, en av mina favoritbloggar inom design, har en tävling där vinnaren får sitt porträtt målat av superskickliga illustratösen Mia. Jag tycker att det är en överväldigande majoritet tjejer som ställt upp i tävlingen, så utan några som helst förhoppningar om att ta hem priset tänkte jag bidra med min egen smug mug. Enjoy.
Sänder en tanke till Andreas flickvän Katarina. Hon ligger hemma i influensa med vitlök i öronen och kan enbart kommunicera via talsyntesen i sin Macbook som Stephen Hawking eftersom hon har tappat rösten.
Det är finfint väder. Jag ska lämna mitt CV på ett kontor ikväll, men har en gnagande misstanke om att deras uppfattning om internship innefattar arbete utan anspråk på betalning. Jag har tillräckligt uselt med cash som det är, tänker så fan heller arbeta gratis. Fattar inte hur jag kunde klaga över min lön i Stockholm när jag kunde ha 8 000 SEK kvar efter alla utgifter som 6 000 i hyra, 1 000 för internet+mobil och 2 500 för mat.
iPhone OS 4 släpps ikväll, vilket är goda nyheter för mig som inte har råd att uppgradera min 3GS när den nya modellen kommer i sommar. Jag peppar på multitasking och andra förbättringar.
Kvällens middag bestod av kokt blomkålshuvud med smör och salt, hemlagad sallad på spenat, gurka, vårlök och morötter och fullkornsbröd med stilton. Vi satt på en filt på golvet i mitt rum och lyssnade på Kings of Convenience omgärdade av ljusslingorna jag köpte idag för att lysa upp rummet en aning. Heltäckningsmattan luktade hund, men det ersattes snart av doften från den fräscha salladen och den mögliga osten. Diskussioner om kärlek och framtiden och äppeljuice ur ölglas.
Igår fick vi en enorm leverans från Tesco, sex lådor fulla med mat! 22 liter mjölk, 6 kg spaghetti, 10 kg tvättmedel och så vidare. Efter att ha levt uteslutande på nudlar och jordnötssmör (ej kombinerat) fick jag panik när jag skrev min inköpslista och ville införa lite grönt i min tillvaro, med resultatet att jag nu fyllt min kylskåpshylla med ungefär 5 kg grönsaker som jag har 4-5 dagar på mig att äta upp innan gurkorna börjar sloka. Det kommer växa blomkål ur öronen på mig när jag ätit upp all kaninföda. Jag lagade Simpsonspasta med pesto och olivtapenad som jag bjöd Sina på. Vi umgås varje kväll numera, äter middag och kollar på Oggy och kackerlackorna. Resultatet ser ni i föregående inlägg, en bra kväll helt enkelt.
Vaknade med en konstig känsla av att jag borde ta mig i kragen, flytta hem till Sverige igen, träffa en tjej att inleda ett förhållande med och bara ta ett chill pill. Det har inte hänt förut.
Jag har ännu en gång fallit för Wild Beasts och deras drömska konstpop. Nya plattan Two Dancers är helt enastående. För två år sedan hade jag Devil’s crayon från förra plattan på repeat hela sommaren, men resten av albumet var ganska pompöst och knappt lyssningsbart. Two Dancers är fullt av bra låtar, vilket jag väntade mig eftersom hitsen från Limbo Panto var så otroligt starka. De spelar ofta i Londontrakterna men jag har ännu inte hunnit se dem eftersom biljetterna går rätt fort.
I morse eftermiddags gick jag och Sina till Brick Lane och Spitalfields Market. Vi åt våffelfrukost på Fika, det var dyrt men gott. Brick Lane Market var lika värdelöst som alltid, men på Spitalfields Market fanns en del roliga saker. Hon lagade en jättegod middag åt mig igår bara för att få middagssällskap. Jag gick och köpte burk-Guinness och Kinderägg åt henne som tack, sedan satt vi och kollade på Michael McIntyre och Eddie Izzard-sketcher på Youtube till halv tre på natten. Good times.
I maj kommer min gamle JMK-kursare Mats till London och bor hos mig, vi ska se de gamla rävarna Dinosaur Jr. Det kommer nog bli fett, inte för att jag lyssnat på dem särskilt mycket men Feel the pain och Start choppin’ är hur bra som helst.
Idag har jag lekt med Ableton Live för första gången. Eller rättare sagt, jag har nog lekt med det ett hundratal gånger utan att ha förstått mig på programmet, men den här gången satte jag mig ner och tog reda på alla funktioner jag behövde för att börja sampla.
Såhär blev resultatet:
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Samplingar:
Joanna Newsom – Bridges and Balloons
The Early November – Driving South
Rx Bandits – …And The Battle Begun
Boxcar Racer – There Is
+ bas- och keyboardackompanjemang av mig själv
Det här är då det första jag gör i Live, så ha överseende. En fullständig version kommer senare.
Frankie kom precis hem från tre efterfester med läppstift i ansiktet och en massa facebookadresser skrivna med kulspets på armen. Tydligen hade han fest i vårt kök också medan jag sov, sju pers festade på nedervåningen och jag märkte ingenting. Shit alltså, dekadent leverne.
När jag vaknade noterade jag att Frankie inte låg i sin säng, så han är väl ute och rumlar som vanligt. Nu sitter jag i sängen med frallor och näskaffe i Christines stora rosa mugg och lyssnar på Mumford & Sons. Det här kommer bli ännu en konvalescensdag känner jag, mår fortfarande som ett halvätet kadaver men nu har jag åtminstone nässpray. Min(a) landlord(s) har i alla fall bokat carpet cleaning i veckan, inte en sekund för tidigt. Vi har numera tre hyresvärdar, tre indiska bröder vars namn alla börjar på Z. Den äldste brodern ”orkade” tydligen inte ta hand om vår lägenhet, så det ansvaret ligger nu på den yngste Z som är TJUGO år gammal. Vi ställer oss alla extremt skeptiska till att ha en sån valp som hyresvärd, men verkar inte ha så mycket att säga till om saken.
I morgon tänker jag fan inte tillåta mig själv att vara sjuk längre, har aldrig haft såhär tråkigt tidigare tror jag. Ska höra med Sina om hon är vill gå till något museum med mig.
Justja, jag har skaffat Photoshop. Jag hade det på min gamla pc, men har inte orkat skaffa det till min Macbook Pro förrän nu. Nu kanske det känns värt att ha med sig kameran ut igen, ska göra ett försök i helgen om jag gör något roligt.
I skrivande stund har jag 15 032 bilder inlagda i iPhoto. Detta inkluderar alla digitalbilder jag tagit sedan jag fick tag på en digitalkamera någon gång under 2003 och upptar ungefär 70 gigabyte på min hårddisk. En bra sak med detta är att jag har kvar alla minnen från förr. En dålig sak med detta är att jag har kvar alla minnen från förr. Typ bilder på ex och gamla ragg som jag inte vill veta av idag, men när jag ser en gullig bild eller video är det svårt att ignorera tiden som varit. Jag vet flera som rensat sin hårddisk på sådana bilder så fort deras förhållanden tagit slut, men jag skulle aldrig kunna göra något sådant. Ibland känns det lite som att jag försöker rättfärdiga min egen existens genom att spara på sånt här, som för att bevisa för mig själv att jag faktiskt har ett liv, men sanningen är snarare den att det mänskliga minnet är kort. Särskilt mitt, jag vet inte ens vad jag åt till lunch idag, än mindre hur mina förhållanden såg ut 2005.
Flera har haft svårt att greppa vidden av mitt bildsamlande (har jag någon gång tagit en bild på dig så ligger den kvar på min dator), men jag tycker inte att 15 000 bilder på så lång tid är särskilt mycket. Jag kommer nog aldrig sluta spara på mina bilder, men är man på det humöret är det enastående enkelt att deppa ihop till en nostalgitripp genom exempelvis Göteborgsbilderna från 2008. Inte för att jag är på det humöret och det är ytterst sällan jag faktiskt blir berörd av att titta igenom mina gamla bilder, men ibland frågar jag mig själv varför jag inte bara raderar dem.
Idag är det exakt ett halvår sedan jag flyttade till London. Det känns himla fint faktiskt och om jag inte vore pruttförkyld skulle jag gå ut och fira ikväll. Hittills har det varit precis som alla sagt att det skulle vara: de första fyra månaderna var skit, jag stötte på patrull i form av dåliga flatmates och brittisk byråkrati och nu är det hur soft som helst med trevliga flatmates, vårväder och en möjlighet att pusta ut för första gången på sex månader.
Nu är frågan: sex månader till? Anything’s possible.
Jag älskar mina flatmates. Under kvällen drabbades jag av en blixtförkylning och blev ompysslad av Christine och Sina som kommit med te, c-brus och paracetamol åt mig. Alla är trevliga mot varandra och allt känns himla fint faktiskt.
Ikväll kom Xena, vårt fjärde och sista tillskott i vårt sjuka lilla kollektiv (hon stavar givetvis inte så, men jag har redan börjat kalla henne The Warrior Princess, så det är lika bra att hon vänjer sig). Vi satt och pratade i Christines rum och Frankieboy berättade sjuka historier från sitt klubbande i helgen, bland annat att en transvestit bjudit honom på drinkar mot att han slog henne med en piska. Lät helt fucked up faktiskt. Vi skämde ut Christine när vi berättade om hennes karatefylla för Xena, hon fick en liten chock varje gång vi tog upp något nytt som hon inte kom ihåg att hon gjort medan hon var fulltankad med Bloody Mary.
Xena är 30, men ser ut som en späd 18-årig indieflicka och är givetvis skitsöt. Ganska långt ifrån original-Xena faktiskt. Hon jobbar med mode också, go figure. Jag ska nog också börja med mode, jag bor i helt fel stadsdel för att inte ansluta mig till skaran av konst- eller modestudenter som klär sig i dyra vintagekläder och hipsterglasögon och har klubbkort på Shoreditch House. Fuck, vi är fyra pers i huset nu.
Vi har bokat om vår stora inflyttningsfest till den 10 april. Jag tror att det kan bli en fest av abnorma proportioner, särskilt med tanke på att grannen bredvid kom undan med att ha dödsrejv och spela Angerfist på maxvolym till sex på morgonen nu i helgen.
Ikväll tänkte jag börja läsa Och världen skälvde av Ayn Rand. Jag köpte den på Pocket Shop när jag var i Stockholm senast och hittade den nyss när jag rotade igenom mitt handbagage på jakt efter min kamera. Är det någon som läst den och kan rekommendera den? Jag är ganska korkad, men fascineras av den populärkulturella vardagsexistentialism som exempelvis Haruki Murakami behandlar i Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen. Jag har fått för mig att den här boken tillfaller samma genre.
Klockan är tio i sju och båda mina flatmates ligger avtuppade på sina rum. Telefonen ringde nyss och ingen svarade trots att båda har telefon på rummet. Så jävla kul!
I natt hade mina grannar rejv. Runt sex på morgonen fick jag äntligen somna in, men väcktes redan halv tio av musik och höga röster på spanska från nedervåningen. Jag gick ner och tänkte att NU JÄVLAR, men fann att min flatmate Frankie bjudit hem fem av sina spanska gaykompisar på efterfest och att dessa nu festade loss i morgonsolen iklädda blonda peruker och glitter. Jag gick in i rummet och hälsades av ett rungande ”¡HOLA GUAPO!” och blev omfamnad och pussad på av en massa killar i mascara. Innan jag visste ordet av satt jag inklämd i sängen bredvid Christine och två av hennes killkompisar som uppenbarligen var straighta med tanke på hur besvärade de såg ut. Jag åt min macka och drack min juice utan att fatta någonting. Låg jag inte och sov nyss, och varför är det en kille som försöker ta mig på rumpan hela tiden? Frankie dansade runt i sovrummet i wifebeaterlinne och peruk med en soldatkask på huvudet, hans ena kompis var helt stenad och gjorde sexy dance på alla som kom inom två meters radie i rufsig peruk, magtröja och hela ansiktet täckt av pussmärken från någon med rött läppstift. Till slut fick en av Christines kompisar nog av manlig lapdance, fräste något om respekt och försvann ut ur lägenheten, så vi var tvungna att följa efter honom. Vi gick till Breakfast Club. Jag gjorde förmodligen världens sämsta intryck på den söta franska servitrisen som jag spanat in när jag beställde min cappuccino med tre fulla människor i släptåg som alla var sugna på liquid breakfast när resten av lokalen var full av nyktra människor som alla åt pannkakor och drack latte. Vi satt där i någon timme och gjorde narr av alla vid borden runt omkring innan vi gick vidare till ett ställe bredvid Strongroom Bar som var helt tomt när vi kom dit och beställde fyra Bloody Mary med extra tabasco. Vi satt där i säkert tre timmar och spexade och hade kul, konversationerna var några av de mest skruvade jag hört. Fler Bloody Mary’s och öl och snart var vi bästa vänner med personalen som tävlade om att servera den starkaste Bloody Maryn. Vid något tillfälle slog Christine om och fick fyllenoja och började grina, så vi fick vända tillbaka till lägenheten igen, med en försäkran över telefon från Frankie om att hålla sina gaykompisar borta från Christines smått homofobiske kompis som vägrade gå tillbaka om han skulle behöva känna ännu en hand mot sitt skrev. Jag fick bädda ner Christine som lipade och pratade om sin döende farmor, global warming och att hennes biologiska klocka tickade, sedan poppade jag en påse popcorn och gick upp på övervåningen. Nu är jag tillbaka på mitt rum och undrar vad fan som hände egentligen. Såhär kul har jag inte haft på flera år, vilken jävla morgon!
En av de finaste filmer jag sett. After Life handlar om de anställda på ett kontor vars uppgift är att hjälpa avlidna personer välja ut sitt livs lyckligaste ögonblick som de sedan ska få återuppleva på repeat i himmelriket. Dags att börja uppdatera sig på asiatisk film igen.
Den här sötnosen tar jag med mig till London nästa gång jag hälsar på i Sverige. Just nu ligger den och samlar damm i brorsans källare istället för att spelas på.
M-Audio Axiom 49 + MacBook Pro + Ableton Live = fuck yeah.
Nyligen hemkommen från ölkväll med några kollegor. När jag kom hem till lägenheten i Shoreditch var köket invaderat av vackra hipsterkvinnor. Min spanske gayflatmate hade bjudit in dem och undrade om jag skulle följa med dem på tre fester ikväll, men i ärlighetens namn kände jag mig aningen bortkommen i deras sällskap, bortsett från det faktum att jag var skitjävlatrött efter en lång arbetsvecka och dessutom full. Dessa tjejer gav inte direkt intrycket av att någonsin ha behövt lyfta ett finger för att klara brödfödan, men likt förbannad fascinerades jag över deras självsäkra utstrålning och karisma. Jag drack en hemkörd screwdriver och försvann in i mitt rum. Nu ska jag sova. Länge.
Shoreditchbo och blivande copywriter som skriver om uteliv och konserter. Jag har varit här sedan oktober 2009 och hunnit se närmare 20 spelningar. I höst ska jag plugga copywriting i Stockholm. Läs mer
Mejla mig på kontakt@londonhjrta.se.
Tips: bläddra i bloggen genom att använda j/k på ditt tangentbord.
Hiccupdate: Andas in till max, sedan ännu mer flera gånger tills du inte kan ta in mer luft. När du till sist andas ut är hickan borta.ca 19 timmar sedanvia Itsy!
Kan acceptera att man har kvar folk för att man intresserar sig för deras liv, men hur mycket bryr man sig _egentligen_?12:07:32 f m juli 27, 2010via Itsy!
Loading ...
Typiskt att enda gången jag finner arbetsro är två veckor innan inlämningen av arbetsproverna. Seriöst, har uträttat mer ikväll på Breakfast Club än under de tre månader som gått sedan arbetsproverna släpptes.
Ikväll tänkte jag börja läsa Och världen skälvde av Ayn Rand. Jag köpte den på Pocket Shop när jag var i Stockholm senast och hittade den nyss när jag rotade igenom mitt handbagage på jakt efter min kamera. Är det någon som läst den och kan rekommendera den? Jag är ganska korkad, men fascineras av den populärkulturella vardagsexistentialism som exempelvis Haruki Murakami behandlar i Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen. Jag har fått för mig att den här boken tillfaller samma genre.
Vad säger folket?